Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Den 10 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
på samma sätt, George. Jag menar att svälja
knifvar och sådant där!»
»Nej, nej», svarade styrmannen.
»Och om ni kunde få er hustru att fara hem
med tåg från Summercove, George, så kunde vi
få lite’ frid och lugn», tillade den andre.
»Hon skulle aldrig förlåta mig. om jag både
henne därom», sade styrmannen, »det får ni
befalla benne då, kapten.»
»Det vill jag inte göra, George,» blef
kaptenens bestämda svar. »Så behandlar jag aldrig en
dam som är ombord på mitt fartyg. Jag hoppas,
att jag vet hur jag skall uppföra mig, om jag också
äter med knif.»
»Glöm det där», sade styrmannen och rodnade.
»Vi få väl vänta och se hvad som händer», tillade
han hoppfullt.
De tre följande dagarne timade intet särskildt,
men grälet mellan parterna — på männens sida
lika làtsadt som uppriktigt å fruntimrens — blef
allt värre. Det var tydligt, att damerna föredrogo
det framför hvarje annan förströelse som lifvet
ombord kunde erbjuda, och eftet ett hysteriskt
utbrott, hviket hela besättningen med stort intresse
åhörde, hade de båda männen en sammankomst
för att diskutera om ett kraftigt böte nedel för det
onda.
»Det blir värre och värre», sade kaptenen
ångerköpt. »Vi bii ett åtlöje för hela besättningen,
innan de sluta. Det är ännu en dag, innan vi
komma till Summercove och så ligga fem eller sex
da’r där och åtminstone fem tillbaka igen.»
»Det blir mord innan dess», sade styrmannen
och nickade på hufvudet.
»Om vi bara kunde skicka hem dem bada med
tåg», fortsatte kaptenen.
»Det är dyrt», menade styrmannen.
»Det vore det värdt», svarade den andre.
»De skulle inte göra det», sade styrmannen,
»inte nägon af dem.»
»Ja^ har sett fruntimmer vara i gruff förut»,
sade kaptenen, »men då kunde de komma ifrån
hvarandra. Det är just olyckan, att de äro
innestängda på den här skutan.»
»Om vi skulle påstå, att fartyget inte är
sjö-dugligt längre», föreslog styrmannen.
»Då skulle de hänga sig fast vid oss värre än
någonsin.»
»Ja, ja, j ig tror det», återtog styrmannen. »Men
de skulle säkert ge sig i väg fort nog, i fall vi
finge ett fall af smittkoppor eller något sådant där
ombord.
Kaptenen mumlade bifall.
»Det vore värdt att försöka», sade styrmannen.
>Vi ha låtsat gräla. Just som vi nu gå in i
hamnen, så låta vi en af besättningen, pojken om ni
så vill, låtsa att han har smittkoppor.»
»Hur skall han då bära sig åt?» frågade
kaptenen hånande.
»Det blir min sak», genmälde den andre. »Jag
har en idé om, hur vi ska’ bära oss åt.»
Efter någon tvekan gaf kaptenen mot bättre
vetande sitt bifall, och dagen därpå, när
passagerarne stodo på däck betraktande Summercove’s lilla
hamn, kom kocken hastigt uppskyndande och
meddelade kaptenen något.
»Hvad?» utropade den senare. »Dumheter!»
»Hvad står på?» frågade mrs Bunnett och vände
sig om.
»Kocken här har fått i sin] skalle, att pojken
har smittkoppor», sade kaptenen.
Båda kvinnorna uppgåfvo ett svagt rop.
»Dumheter», sade mrs Bunnett hvit i ansiktet.
»Prat», sade mrs Fillson och vred nervöst sina
händer.
»Dä’ bra, mum», sade kocken helt lugnt. »Ni
vet det bäst naturligtvis, men jag var en gång
ombord på en bark, där dom gingo duktigt, och jag
tror, att jag borde känna igen dom, när jag ser dorn.»
»Ja visst, och nu tror ni att allting är koppor»,
sade mrs Bunnett ängsligt.
»Godt och väl. mum», sade kocken och slog
med händerna. »Vill frun komma ner och se på
honom kanske?»
»Nä-äj!» skrek mrs Bunnett till och for ett par
steg tillbaka.
»Vill ni komma ner och se på honom, kapten?»
frågade kocken.
»Du stannar där du är, George», befallde mrs
Bunnett i gäll ton, när hennes man tog ett steg
framåt. »Gå längre bort, kock »
»Och håll munnen, när ni kommer i hamn»,
sade styrmannen. »Gå inte och babbla ut det öfver
hela sta’n, annars få vi ingen som vill arbeta åt oss.»
»Nej. visst, nej visst», sade kocken och
aflägsnade sig. »Jag är inte rädd för dom — jag har
nog smittat tolk men jag har aldrig fått dom själf.»
»Jag önskar verkligen, att jag vore ifrån det
här förfärliga fartyget», sade mrs Fillson nervöst.
»Inte annat än obehag. Hur länge dröjer det,
innan vi äro inne i Summercove, kapten Bunnett?»
»Halfann’ timme, tänker jag», svarade skepparen.
Båda damerna suckade ängsligt och gingo så
långt akterut som möjligt, hvarifrån de ifrigt
spanade efter hamnen, som så småningom blef allt mer
synlig.
»Jag far tillbaka med tåg», sade mrs Bunnett.
»Det är verkligen skamligt, att man skall få sin
fritid förstörd sa här.»
»Det är ju en sak som vi inte kunna rå för»,
svarade hennes man i medlidsam ton.
»Du får ge mig litet pengar», fortsatte hans
fru. »Jag tar logi i sta’n ett par dagar, tills jag
får se hur det går.»
»Det vore bättre, om du fore direkt hem»,
sade kaptenen.
»Nonsens», svarade frun skarpt. »Antag att
du blir sjuk själf, så måste jag ju vara här för att
se till att du blefve skött. Jag är säker om att
mrs Fillson inte ämnar sig hem.»
Mrs Fillson räckte sin hand till mr Fillson och
svarade, att det gjorde hon visst inte.
»Det skulle lätta vårt sinne, om ni ville resa»,
sade styrmannen, talande för båda.
»Nå, i hvarje fall resa vi inte på ett par da’r»,
sade mrs Bunnett med en nästan vänlig blick till
mrs Fillson.
I följd af denna förklaring och de båda
damernas uttryckliga begäran försågo de båda
männen, ehuru mycket mycket ogärna, dem med pengar.
»Säg inte ett ord om det i land, kom i håg
det», sade styrmannen undvikande sin förmans
harmsna blick.
»Men vi måste ha en läkare», sade mrs Bunnett.
»Jag känner en läkare här», svarade
styrmannen, »det ha vi redan ställt om.»
Han gick något åt sidan för ett litet privat
meddelande till kaptenen, men denne herre var
inte i humör att konversera, och en dyster tystnad
lade sig öfver fartyget, tills de lågo förtöjda vid
Summercove och damerna med sitt bagage i
förväg begåfvo sig af till sitt logis. De skickade bud
en timme därefter att de funnit ett bra sådant,
mycket snyggt och komfortabelt, men att det var
något dyrare än de ämnat betala. De bönföllo
- 382 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
