Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Den 17 Mars 1901 - Major Claës Adolf Adelsköld - När fröken Greta gick på jakt. Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
styrelsen. 1876 återförvärfvade han familjens gamla
egendom Nolhaga, som han försatte i det mest
blomstrande skick. I riksdagens Första kammare
gjorde major Adelsköld sig bemärkt ären 1876—
93. Han tillhörde den frihandelsvänliga och liberala
sidan. Bland de af honom väckta motionerna
godkände kamrarne dem om nationalbelöning ät
Vega-expeditionens medlemmar, om förbättrad
pensionering åt tåg- och bevakningspersonalen vid statens
järnvägar, om sammanslagning af post- och
telegrafverken, o. s. v. Är 1870 invaldes A. i
Vetenskapsakademien, där han 1891 blef præses, och
1879 i Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg.
Humani nil a mc alienum puto -— kan major
Adelsköld säga. Hvad allt nyttigt och ädelt har
han icke intresserat sig för! Han har bl. a.
författat en Lefnadsteckning öfver Jolin Ericsson och
varit ifrigt sysselsatt med insamlandet af medel till
statyn öfver denne banbrytare. Han har vidare
författat flere underhållande reseskildringar och de
ofvan nämnda memoirerna, som ha ett stort
kulturhistoriskt värde och innehålla ett skiftande galleri
af tilldragelser och typer. Han har målat,
komponerat visor och är, som bekant, en af våra
förnämsta amatörfotografer. Med ett ord, rikt
begåfvad, har major Adelsköld väl förvaltat sina pund.
Den fotografi vi här återgifva kommer
måhända att förvana en del af major Adelskölds
otaliga vänner och bekanta. Men major A. har
numera icke blott mustascher, utan äfven helskägg,
i det att en sjukdom hindrade honom frän att låta
raka sig. Denna fotografi har aldrig förut blifvit
reproducerad.
NÄR FRÖKEN GRETA GICK PÅ JAKT.
(UR LIFVET). TECKNING FÖR HVAR 8 DAG.
»la, det säger jag dig bara, min
käre Heimer, att vill du jaga i
morgon också, fàr Greta vara hund,
ty nu äro såväl skogvaktaren som
hundarna sä utschasade, att de
måste få sig ett par dagars hvila.»
Och den gamle öfversten satte
åter cigarren i munnen, tog upp
sina virakort och började ordna
dem, under det kapten Heimer
skrattande blinkade åt unga Greta,
hvilken ej tycktes hafva hört på
hvad fadren sade. Ingen yttrade
ett ord under det gifningen
afspe-lades. Dubbellampan med sina
gröna skärmar spridde ett behag5
ligt sken öfver det stora rummet
med de många familjeporträtten,
bokskåpen, gamla kuriosa och
antika länstolar. En halft
nedbrunnen brasa glödde i den stora,
mörka kakelugnen, bredvid
hvilken spelbordet stod, upplyst af
tvenne ljus i gammalmodiga
silf-verstakar. I soffan satt öfversten;
midt emot honom sjökapten
Heimer, hans gamle vän, båda med
cigarrerna i munnen och
hufvudena något på sned, för att bakom
den utpuffade tobaksröken kunna
se i korten. Mellan dem unga
fröken Greta — en täck,
blomstrande, ungdomsfrisk
aderton-åring, hvars smidiga, välväxta
gestalt aldrig kännt trycket af
något snörlif, liksom hennes själ ej
heller kännt trycket af några andra
band än dem, hvilka kunna åläggas
ett uppväxande människobarn af
en öm rättänkande moder.
Under det kaptenen blandade
och gaf ut korten till nästa spel.
sade han skrattande:
»Nå, Greta, hvad säger du om
att vara hund åt mig?»
t/nnan den stackars jösse hinner sansa sig, träffas han af de dödande haglen.»
- 387 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
