Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Den 31 Mars 1901 - Den förlorade sonen. Af Jakob Angerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRLORADE SONEN.
För HVAR 8 DAG af Jakob Ångerman.
M nkefru Riehl kastade en sista mönstrande blick
J—’ öfver det festligt prydda middagsbordet.
Duken var af finaste damast, husets dyrbara,
nyputsade bordsilfver blänkte i solljuset, och trädgarden
hade skattats på sina vackraste röda och gula rosor,
som prunkade och doftade i en väldig skål af
böhmiskt glas midt på bordet. Det var endast
dukadt för två personer, men anordningarnas
festliga beskaffenhet och den omsorg, hvarmed den
gamla damen öfvervakade det hela, sade tydligt,
att det var en hög gäst, hon väntade. Fru Riehl
var en kraftig, ståtlig kvinna med rak hållning,
och man skulle knappt kunnat tro, att hon
öfverskridit femtitalet, om icke det nästan alldeles gra
håret sagt motsatsen. Hennes vanligen sä trygga,
bestämda väsen hade denna dag en viss fläkt af
spänning och oro öfver sig, och gäng på gang
såg hon ut genom fönstret eller giek till grinden
för att speja utåt vägen. Det lilla vänliga huset
låg inbäddadt i yppig löfskog högt på en kulle
med utsikt öfver den vackra dalgången, i hvars
botten den lilla floden Hase flöt fram. Man kunde
ett långt stycke med ögonen följa vägen, där den
slingrade sig fram parallelt med floden, men intet
åkdon, intet lefvande syntes så långt man kunde
se. Den gamla frun återvände med en suck af
otålighet till huset, och då intet mera fanns att
uträtta i matsalen eller köket, slog hon sig ner på
en trädgårdsstol ute pä verandan med ett
handarbete i skötet. Medan de vana, flitiga händerna
snabbt knöto maska vid maska, och öronen voro
redo att uppfånga minsta ljud, som bådade en
annalkande vagn, gingo hennes tankar sin egen
väg, minne efter minne dök upp ur det förflutna
och långa är af hennes lif gledo som skuggor förbi
hennes inre syn.
Fru Riehl var enka efter en burgen ämbetsman
i den närbelägna staden H., och den hon så otåligt
väntade var hennes ende son Fritz, löjtnant i tyska
armén, som denna dag skulle aterkomma frän
kriget i Kina. Nu var han en lång, ståtlig ung man
på 26 år, men för modern, där hon satt och tänkte
pä honom, fingo blott bilder och minnen från hans
tidigaste barndom form och lif. Det finns väl ingen
moder, som ej diktar om sin gosses framtid, när
han är liten. Om han är enda barnet, blir han
ensam, den medelpunkt, kring hvilken hela hennes
lif rör sig, och hon inväfver det finaste och bästa
af sin egen personlighet i sina drömmar om hans
framtid. Är modern mycket ung, bli 110g ofta
dessa drömmar fantastiska och naiva. Fru Riehl
hade redan för längesedan lämnat de rika, men
kaotiska ungdomsåren bakom sig, hennes
personlighet hade redan gjutits i fasta, individuella former,
hon var en mogen, tänkande kvinna, när hon fick
sitt första och enda barn. Da hon satt vid sonens
vagga, drömde hon därför inga barnsliga drömmar
om hans kommande storhet. Hon hoppades blott
att hemma fostra honom till en bra och duglig
man. Hade likväl någon dröm insmugit sig i detta
kloka och goda hjärta, var det drömmen om att
en dag få se sin son med ifver utöfva en
gagnande verksamhet och oafbrutet arbeta på sin egen
förädling. Hur bitter blef ej därför hennes
missräkning, när fadern en dag förklarade, att sonen
skulle ägna sig åt sin farfars yrke och bli officer.
Detta satte sig fru Riehl pä det ifrigaste emot:
sonen skulle då under större delen af aret vistas
borta fran hemmet och ledningen af lians
uppfostran ryckas ur moderns händer. Men alla
hennes förespegl inger kunde ingenting uträtta mot
mannens bestämda vilja, och när Fritz fyllt tolf
ar, sändes han därför till krigsskolan för att
utbildas till militär. Där leddes undervisningen
fullkomligt opersonligt, ingen hänsyn togs till
lärjungarnes individualitet, blott till deras blifvande
duglighet som militärer. Vid de korta besök, som
Fritz gjorde i hemmet under ferierna, hann modern
föga inverka på honom, och för hvarje ar gled
han därför allt mer och mer ifrån henne. Han
hade också knappt blifvit varm i sina nya kläder,
förrän han äfven började växa in i militärväsendets
andliga uniform. Och när han ännu ung slutat
skolan och bar utnämningen till underlöjtnant i
fickan, hade han klappade och klara åsikter —
regementets åsikter — om allting, d. v. s. de få
saker, som han ansåg värdiga sitt intresse, rästen
existerade helt enkelt icke för honom. Så dog
fadern, efterlämnande en vacker förmögenhet. Fritz’
garnisonsstad lag långt aflägsen från hemmet, och
endast hvarje jul gjorde han ett kort besök hos
modern. Denna blef nu mer och mer ensam.
Sonens korta och sällsynta bref med pladder om
nöjen och tjänstens småsaker kunde icke bilda
något andligt samband dem emellan. Icke älskade
modern sin son mindre än förr, men det var alltid
gossen hon tänkte på, den vuxne var för henne
en främling. Hennes planer om hans framtid voro
alltså vackra minnen blott, och det enda hon
numera för hans skull hade att hoppas var, att ban
alltid skulle bevara sin heder som människa och
gentleman ofläckad.
Då boxarrörelsen i Kina utbröt, var Fritz’
regemente ett af de första, som utkommenderades
till dess undertryckande, och det var efter flera
månaders vistelse i den oroliga östern, sora han
denna dag skulle återkomma till moderns hem.
Under den sista tiden hade underrättelserna frän
honom varit sparsamma, och det var därför med
en lätt förklarlig känsla af oro, som hon väntade
på hans ankomst. Icke så, att hon fruktade för,
att krigets strapatser gått illa åt hans kraftiga fysik,
men hon hade läst tidningarnes skildringar af de
europeiska truppernas grymma framfart, och hon
bäfvade för att kriget verkat demoraliserande på
hennes son, och att han kanske — förfärliga tanke!
till och med tagit aktiv del i ohyggligheterna.
Tyst, nu gnisslade hjul mot väggruset, fru Riehl
skyndade ut på trappan, lagom för att se vagnen
rulla in pä gårdsplanen och hälla vid trappan. E11
groflemmad, solbränd officer med kraftigt, en smula
groft tillyxade drag, hoppade raskt ur åkdonet och
omfamnade den gamla damen.
»God dag, mamma», men så vände han sig
om, när vagnen började köra ner till stallet, och
röt åt kusken:
»Vänta karl, glöm inte hvad jag sagt dig,
och fan ska’ ta’ dig, om du gör om dumheten en
gäng till.»
Därefter sade han i missnöjd ton till modern:
»Mamma far verkligen hålla efter tjänstefolket
bättre. Där tillåter sig den där gamla drummeln
— 419 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
