Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Den 31 Mars 1901 - Den förlorade sonen. Af Jakob Angerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
att kalla mig för Fritz nere vid stationen, sa att
alla människor hörde det och flinade. Han inbillar
sig väl vara rotfast här för evigt, men det skola
vi bli två om . .»
Med rynkade ögonbryn och halfhögt svärjande
gick Fritz upp på sitt rum för att kläda om sig,
lämnande modern i ett tillstånd af beklämning och
obestämbart obehag. Det hade gått ett ryck
igenom henne, när han så brutalt tillrättavisade den
gamle trotjänaren, som så många gånger gungat
honom på sitt knä, dä han var liten. Hon hade
en sväfvande känsla af, att något brustit inom
henne, att något var ur led.
Om en stund kom den unge löjtnanten in i
matsalen, och mor och son slogo sig ned vid
middagsbordet, utan att han tycktes lägga märke till
de festliga anordningarna eller med ett ord tackade
därför. I stället slukade han med ögonen den
vackra, unga flickan, som kom in för att servera.
»Tusan så stilig piga mamma lagt sig till med»,
sade han halfhögt till modern och började mumsa
på en smörgås. Det var något, hon visste icke
hvad, som gjorde modern besvärad och tyst, men
sonen pratade vidt och bredt, utan att tyckas ha
känning af den beklämning, som låg i luften. Han
drog fram den ena historien efter den andra från
kriget, ofta afbrytande berättelsen med ett
bullrande skratt. Han var just ej rå eller opassande
i orden, därtill var han för väl uppfostrad, men
det brutala och ofina i hans uppfattning och den
likgiltighet, hvarmed han talade om krigets fasor,
träffade modern som piskslag.
»Krig är inte så otrefligt j’rke, som
folk påstår, och har man att göra med
kineser och dylika skurkar, som man
inte precis behöfver behandla med sä
fasligt stor finkänslighet, är det riktigt
uppiggande efter det enformiga lifvet i
garnisonsstaden. Friskt och spännande,
lagom motion hvar dag, små
äfventyrliga ströftåg då och dä. Hemtrefiiga
razzior i byarne, när skafferiet behöfver
förökning, ty har man inte själf, är det
bara att ta, det är inte värdt för
gulin-garne att mucka. Ack, om vi bara
finge skicka dit mera folk, skulle vi
snart köra det kinesiska byket i sjön
och plantera ut tyskar där i stället. Men
de fördömda diplomaterna ska alltid
hindra en, när det börjar bli lite’ roligt
och komma fart i spelet. Nej, låt oss,
militärer, sköta oss själfva, utan så’na
där snushanars inblandning. Då blir
det annat af.»
Fru Riehl plirade med ögonen och
såg kallt, nästan föraktfullt mönstrande
på sonens frodiga, simpla ansikte, där
ingen tanke, ingen själsstrid gräft en
rynka. Var det hennes son, denne
bornerade, högljudde landsknekt! Hon
kunde ej förstå det. Hvad hade lian
gemensamt med den liflige,
finkänslige gossen hon mindes så väl!
»En gång höll jag på att bli
skjuten af en af de bofvarne. ]ag red med
min afdelning genom en till utseendet
öfvergifven by, då en kula plötsligt kom
susande från" ett af de öde husen tätt
förbi pannan på mig. Vi gjorde halt
förstås och började undersöka husen.
De voro alldeles proppfulla af den gula
ohyran. Så det myllrade af dem, män,
kvinnor och ungar om hvarandra. Vapen hade de
bara ett par, men de hade skjutit på oss, och
därför var det att göra processen kort ined dem. In
i kåkarne med dem hela högen, och så tuttade vi
på . . den, som försökte undkomma knäppte vi på
fläcken eller körde med bajonetten tillbaka i elden . .
snart var byn bara en askhög och hela byket
lyckligt expedieradt, inte en kotte kom undan . .»
Han berättade obesväradt och åt ifrigt utan
att se upp. Fru Kiehl hade, under det han talade,
blifvit fruktansvärdt blek, hennes ögon vidgades af
fasa, och hon ropade:
»Gode Guil . . nej, det kan ej vara möjligt . .
min son . . säg, att det inte är sant, det var inte
du, som gjorde detta?»
Sonen såg förvånad upp.
»Nå, äri se’n dä. Sä går det till i krig, ser
du, mamma lilla. Dä duger det inte att vara för
blödig, om man vill komma någon vart.»
»Tyst, det vet jag väl, att krig är krig. Men
män skola slåss med män och icke mörda värnlösa
kvinnor och barn. Hvilken uselhet! Och det är
min son —- min son, som gjort detta!
Och hon sprang upp från bordet och gick
fram och tillbaka, vridande sina händer.
»Men betänk då, mamma, att det ju gälde
så’na där gula vildar och inte tyska kvinnor och
barn heller.»
Modern stannade tvärt i sin häftiga gång och
såg* på sonen med flammande blickar.
"Fritz stirrade häpett pä papperet.."
— 420 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
