Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Den 31 Mars 1901 - Den förlorade sonen. Af Jakob Angerman - Västergötlands äldsta invånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRLORADE SONEN
»Tig, försvara dig inte! Har du då mist all
heder, all blygsel? O, jag ser på dina ögon, du
har ej sagt allt. Du har stulit . . du har mördat . .
•du har skändat . . Och denne usling har jag
burit under mitt hjärta! . . Gack bort ifrån mig,
du . .»
En hemsk, brusten snyftning, som icke hade
något mänskligt i sig, afslöt hennes vilda ord, och
hon störtade ut ur salen, skakande i hela kroppen
-af upphetsning.
Fritz satt häpen kvar och trummade förläget
med fingrarne på bordet.
»Hin må ta dessa sentimentala kvinnfolk med
sina enfaldiga griller! Tusan hvad morsgumman
tog ijhäftigt! Ja, hon har nu alltid haft så
rigorösa begrepp om heder och så’nt där . . Liksom
man får tänka pä sà’nt i krig! Dumt af mig för
rasten att berätta historien för henne, och så
drastiskt till på köpet! Nej, man skall prata vackert
och poetiskt, da gå hvilka historier som helst i
dem, och de prisa en som en hjälte. Fan så
tråkigt slut på midda’11 det här! Na 11a, gumman
kalmerar sig väl.»
Han tömde sitt vinglas i botten och steg upp
från bordet.
Fru Riehl lämnade icke sitt rum pä hela aftonen
och Fritz fick gå och lägga sig utan att ha träffat henne.
Moderskärleken och hennes stränga, sunda
begrepp 0111 rätt och heder stredo hela natten om
herraväldet inom henne. När dagen började gry,
var kampen slut.
Fram på förmiddagen, då Fritz kom neil för
att äta frukost, låg ett bref med moderns handstil
vid hans kuvert. Han bröt det och under
läsningen spred sig en svag rodnad öfver hans kinder
och panna. Där stod blott: »Huset är ditt.
Tjänarne torde du behålla utom kusken Johan, som
jag tar med mig. Jag reser till min syster i Mainz
för att tillbringa återstoden af mitt lif där. Jag
kan ej vistas under samma tak som en mördare,
luften kväljer mig.»
Det var allt. Fritz stirrade häpen på papperet
och blef för en gäng i sitt lif bragt ur fattningen.
Han kände sig obehagligt berörd. Förstod han
att dessa korta, kalla rader voro en moders
ångestskri öfver sin förlorade son, att de voro
graflägg-ningcn af ett modershjärta?
• Hvad nu da», utbrast han blott, »hvad är
detta för nva påfund! Men hon kommer förstås
tillbaka, när hon fått lugna sig . . Tja, när jag
tänker rätt på saken, är det inte så dumt heller.
Det hade allt blifvit fan sä tråkigt att ständigt ha
gummans gudsnadeliga ansikte omkring sig. Nu
kan man åtminstone få ha lite’ roligt här pà
bondlandet ...
Han gick till dörren och ropade:
»Gretchen», flickan kom in, »frun har rest bort
på en tid, och vi bli ensamma här. Jag hoppas
vi ska komma bra öfverens eller hur?»
Och han log cyniskt, tog den rodnande flickan
under hakan och sag menande på henne.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
