Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Den 28 April 1901 - Gamla frökens svarta sidenklädning. Af G. Rennew
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMLA FRÖKENS SVARTA SIDENKLÄDNING
händer oftast med de människor, som solen går
förbi. Få kom hon dock i närmare beröring med,
och därför var det äfven få, som hade ondt utaf
detta. Hufvudsakligast drabbade det hennes
tjänarinna, som sällan kunde göra henne till lags och
städse befanns lika oduglig, antingen hon nu var
stor eller liten, mörk eller ljus, ung eller gammal,
tv pigor voro nu i frökens ögon ett högst
fördömligt släkte, som säkerligen kommit till efter
syndafallet. Följaktligen lefde hon oftast i fejd med
denna sin hjälp i lifvet och bytte ständigt om och
om. Slutligen fick gamla fröken icke så godt rykte
inom den kåren, hvars anspråk stadigt växte under
hennes lefnad, och det -var ibland rätt nära. att hon
fått slita ensam i sin vindskammare och alls ingen
fått. En gång — då var fröken mycket gammal —
var det svårare än någonsin, och icke kunde
fröken häller locka med någon stor lön, ty hennes
lilla kapital smälte med åren oroväckande ihop.
Ja, den gängen såg det mörkare ut än någonsin,
men hur det var, sä dök ett gammalt fruntimmer
opp i elfte timmen och sade sig vilja antaga
platsen och vara nöjd med den lön, som bjöds. Hon
hette Hilma Abrahamsson, såg ut som ett gammalt
tidningspapper i ansiktet och hade en historia
bakom sig, som . . . ja, gamla frökens resterande här
hade nog rest sig på ände, om hon anat den —
men det gjorde hon icke, och därför vill jag
häller icke tala om, hvad Hilma Abrahamsson hade
varit, utan bara hvad hon blef.|
Hon blef nämligen en god hjälp för gamla
fröken under hennes återstående lifstid, hade från
första stund ett mildt, undfallande sätt och alls ingen
egen vilja, något som gamla fröken skattade
ofantligt högt. Och så stannade Hilma ett år, två år,
tre, fyra — ja, ända tills gamla fröken kröp ned i
jorden och kunde undvara tjänarinna.
Och se, då hände det märkvärdiga, när
magistratens utskickade fick tag i gamla frökens
papper, att hon testamenterat sin kvarlåtenskap till
Hilma Abrahamsson, som så snällt vårdat henne
intill sista stund. Fastän den gamla aldrig besuttit
mycket af detta lifvets goda, hade hon dock en
hel del mer än Hilma, och kvarlåtenskapen blef
därför mycket välkommen. Det var säng med stor
fjäderbolster, som icke vägde få kilo, det var
dynor med samma goda innehåll och täcken, två
stycken, vidare stolar och bord och stoppad
sitt-soffa, linne, kokkärl, litet silfver och hvarjehanda
smått och godt, en bla ylleklädning, en svart d:o,
en vinterkappa och — den svarta sidenklädningen
i sin kartong! Det var riktigt ödets lek, att denna
frökens allra finaste persedel skulle tillfalla en
medlem af det släkte, som fröken så föraktat, men
händelsernas promenad afviker stundom frän den stora,
förutsatta landsvägen, och fröken hade väl ändrat
sinnelag i sena kvällen, då hon med hand ä
pennan lät underteckna sin sista vilja.
i »Den där säljer du väl», framkastade Eva
Bengtsson, en af Hilmas bekantskaper, som
kommit upp efter begrafningen för att hjälpa Hilma
med litet skurning och sådant där men först och
främst för att bekika kvarlåtenskapen.
»Nej, det har jag just inte tänkt.» Hilma strök
på sidenet, alldeles som gamla fröken i lifstiden
gjort, fast måhända icke så lätt och varsamt.
»Inte kan du sätta så’nt pa dig, gamla spöke?»
Eva fick något försmädligt i rösten, som kom
Hilma att afslöja, hvad hon eljest kanske bevarat
ännu en tid för sig.
»Jo, det lär jag allt kunna nu ändå, ser du,
för det är på det viset» — Hilma strök sig om
munnen med afvigsidan af handen — »att tösen
min, du vet, Lydia — hon ska’ gifta sig nu fram
i vår, hon skref det till mig själf för en tid se’n,
så det är inget osannt skvaller, och kort skicka’
hon mig också af både sig och honom. Han är
kassör, ser du — en riktigt fin herre, och har väl
spisat, gissar jag, på det hotellet, där tösen tjänar.
Det hotellet ska’ vara obegripligt gentilt, har jag
hört, och där ska’ visst brölloppet stå. Jag tycker,
jag ville väl vara med pä det, ingen är närmre om
det, och när nu fröken är död, och jag är fri från
tjänsten och har kostym och allt, så . . . Ja, du
ska’ få se på korten.»’ Hilma gick till byrålådan,
och Eva, som längtat efter ordet, brast ut: _
»Jo, det må jagsäga!» — Hon slog sig på båda
knäna — »en kassör! Och han tänker riktigt gifta
sig med henne, sådant händer icke alla dar! Och
som jag minns den tösen, hur hon sprang här som
liten i trasor, och så lifvet se’n på fabriken! I
synd var hon född, och i synd tänkte jag hon rent
skulle förgås.»
»Ah, det har inte varit någon så värst stor
fara med min tös, hon har allt vetat att ställa sig,
fast vacker är hon, så hon nog stuckit i ögonen
på manfolken. Ja, här ser du dem.» Hilma
torkade med sitt förkläde utaf fotografierna och höll
fram dem, och Eva såg och kunde icke förneka
parets stilighet, och att han värkligen såg ut, som
en fin herre ägnar och anstår. — —
Och när våren kom, lyste det ett, tu, tre, och
se’n skulle bröllopet stånda med fröken Lydia och
herr kassören, och sålunda bar det till, att den
gamla sidenklädningen ånyo fick känna hf i sig.
»Men hvad i all världen är det, som du fått
pa dig, mor?» sporde Lydia, när Hilma
Abrahamsson kom in färdigklädd till dottern, iförd den ärfda
ståten. Hilma hade granskat sig själf noga och
funnit allt godt. Visst satt lifvet icke så, som om
det varit sydt till henne; gamla fröken hade alltid
varit mycket smal och kanthuggen öfverallt, och
Hilma hade, om icke precist några former att tala
om, så likväl en gröfre anläggning, hvadan det nog
nu litade på duktigt i de gamla sömmarne, men
för en kväll gjorde det ju ingenting. 1 håret hade
hon en gredelin rosett och en bleknad törnros, som
hon sprättat ur frökens bästa sommarhatt.
»Jo, jo», Hilma smålog rätt belåtet, »du är väl
förvånad att höra sidenfras kring din gamla utslitna
mor, men jag ville inte komma för dålig till en
sådan här gentil fäst, och alltsammans har jag i
alla fall fått efter min snälla fröken, så jag har inte
behöft kosta ut ett öre mer än på själfva
resbiljet-ten. Du tycker väl bara inte, att jag är för fin?»
Det ryckte en smula i mungiporna på skön
Lydia. Hon hade modärna begrepp, visste mer än
väl, hur fint folk plägade se ut och satt där själf
så stilig och pyntad ända ut i tåspetsen, som
kring-slöts af den hvita sidenskon. A nej, för fin tyckte
hon sannerligen icke, att morsgumman var, hon
föreföll henne, där hon stod, som om hon hoppat
fram ur en mycket gammal, länge tillsluten ask,
men det kunde hon ju icke ha hjärta att säga den
gamla. Någon ändring fick dock vidtagas uppe i
håret, så icke modern blefve utskrattad, hvilket
annars lätt kunde hända.
» Jag tror», föreslog hon därför, »att vi ta bort
den där rosetten och blomman, ty de se väl
gamla ut.»
»Säger du det? Jag satte dit dem, för jag har
just icke något här nu För tiden, ska’ du veta, och
de pryda ju allt mycket sin plats.»
- 483 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
