Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Den 12 Maj 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af W. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
VIII. DET FÖRLORADE FARTYGET.
En vacker vårmorgon i början af nittonde
seklet hade Tetby, en liten hamnstad på
Englands ostkust, en stor fridag. Köpmännen lämnade
sina butiker och arbetarne sitt arbete för att
flockvis förena sig med det maritima elementet, som
var samladt vid kajen.
Tetb)’ var i hvardagslag en liten lugn och tyst
plats, som skockat sig i en liten bit stad på ena
sidan af floden och bredde ut sig i små röda hus
på klipporna på andra sidan.
Men nu stodo invånarne i grupp på stenkajen
med dess glänsande fiskkorgar och segelbåtar, i
ifrig förväntan, ty i dag skulle det största fartyg
som någonsin blifvit byggdt i Tetby, af Tetby-folk,
begifva sig ut på sin första resa.
Under det de stodo och väntade och pratade
om de förra Tetby-fartygen och deras byggare,
deras resor och öden, visade sig ett hvitt segel
på det välformade barkskeppet frän hennes
förtöjning ute på floden. Grupperna på kajen blefvo
allt lifligare ju flera segel som sattes till och lång_
samt men ståtligt kom det nya fartyget allt
närmare. Det for förbi på några famnars afstånd
och männen hurrade och kvinnorna höllo upp sina
barn för att vifta farväl, ty från kaptenen till
skanspojken var hon bemannad med folk från Tetby
och därtill destinerad till aflägsna sydliga farvatten.
Besättningen sprang upp i riggen och viftade
med mössorna och kastade slängkyssar åt det
kvarvarande Tetby. De blefvo besvarade med kraftiga
hurrarop från stranden, hvilka kommo ur hesa
karlstrupar och dränkte kvinnornas gråtblandade
försök.
De sågo efter henne tills ögonen blefvo svaga
och hon endast syntes som en hvit trekantig fläck
vid horisonten. Därpå förvann hon i luften likt
en smältande snöflinga och Tetbys invånare
skingrade sig långsamt hemåt, några med afund pä cfe
käcka sjömännen och andra tacksamma att deras
lif voro anförtrodda åt den säkra och angenäma
stranden.
Månader gingo och det lugna lifvet i Tetb}’
stördes icke af något. Ett fartyg kom in i
hamnen, lossade och lastade och for sin väg igen.
Kölen sträcktes till ett annat fartyg på varfvet, och
så småningom nalkades den tidpunkt, då man kunde
vänta att »Tetbys stolthet» — ty så hette
barkskeppet — skulle vara hemma igen.
Man fruktade att hon skulle komma om
natten — den kalla och otrefliga natten, när hustru
och barn voro i siing och tillochmed i fall de blefvo
purrade för att gå ned till kajen inte skulle kunna
se mer af fartyget än lanternorna och hennes mörka
skrof som försiktigt smög sig upp ur vattnet. De
ville att hon skulle komma på dagen. De ville
först se henne vid den horisont, där hon hade
försvunnit. De ville se henne komma närmare, den
präktiga stora skutan, brynt af söderns haf och
söderns sol, med besättningen samlad vid relingen
för att nyfiket betrakta Tetby och se huru barnen
vuxit.
Men hon kom inte. Dag efter dag väntade
man förgäfves på henne. Till slut hviskades det
att hon borde ha varit hemma för längesedan och
längre fram — men det var endast de, som icke
hade vän eller släkt ombord — att hon gått
för-orad.
Långt efter sedan allt hopp var ute stodo
hustrur och mödrar, som de alltid bruka, vaktande
och väntande på den ödsliga kajen. Den ene efter
den andre blef till slut borta och glömde de döda
för att vårda de lefvande. Små barn växte upp
till duktiga rödblommiga gossar och flickor, gossar
och flickor till unga män och kvinnor, men inga
nyheter från det saknade fartyget, ingen hälsning
från de saknade männen. Langsamt följde år på
år och det förlorade fartyget blef en legend.
En mörk, blåsig septemberafton satt en
gammal gumma med sin stickning vid elden.
»Gud hjälpe dem som äro på hafvet i natt»,
sade den gamla fromt, när en mer än vanligt stark
vindil skakade huset.
Hon lade stickningen i sitt knä och knäppte
ihop händerna. 1 samma ögonblick öppnades
dörren till stugan. Lampan flammade till och lågan
rök upp i glaset i följd af draget, hvarpå den
slocknade. När den gamla reste sig från sin plats,
stängdes dörren.
»Hvem är det?» ropade hon nervöst.
Hennes ögon voro svaga och mörkret hade
kommit så plötsligt, men hon tyckte sig se
någonting vid dörren. Hon tog en sticka från spisen
och tände lampan.
En man stod pä tröskeln, en man af medellängd
med hvitt, utmärgladt ansigte och tofvigt skägg.
Hans kläder voro i trasor, hans hår i oordning och
hans grå ögon lågo trötta och insjunkna.j.
Den gamla säg på honom och väntade att
han skulle tala. När han började tog han ett steg
emot henne och sade: »Mor!»
Med ett högt skri kastade hon sig om hans
hals och tryckte honom till sin vissnade barm och
kysste honom. Hon kunde ej tro sina ögon, sina
sinnen, men omfamnade honom konvulsiviskt och
had honom tala igen och grät och tackade Gud
och skrattade, allt i ett andetag.
Därpå kom hon till sig själf igen och ledde
honom stapplande till länstolen, där hon tryckte
ned honom. Darrande af rörelse tog hon fram
mat och drvck ur skänken och satte fram för
honom. Han åt glupskt, under det att den gamla
säg på och stod vid hans sida för att hålla hans
glas fylldt med det hembryggda ölet. Emellanåt
ville han säga något, men hon tecknade at honom
att tiga och bad honom äta, under det att tårarne
strömmade ner för hennes åldriga kinder när hon
såg pa hans hvita, af svält utmärglade ansikte.l
Till slut lade han ifrån sig knif och gaffel,
drack ur ölet och antydde att han hade slutat.
»Min gosse, min gosse», sade den gamla med
bruten stämma, »jag trodde att du gått till botten
med »Tetbys stolthet» för länge, länge sedan».
Han skakade tungt på hufvudet.
»Kaptenen och besättningen och det präktiga
fartyget», frågade modern. »Hvar äro de?»
»Kapten — och — besättning», sade sonen
med sällsam tvekan i rösten, »det är en lång
historia — ölet har gjort mig så tung i hufvudet.
De äro —».
Han afbröt sig plötsligt och slöt ögonen.
»Hvar äro der1» frågade hans mor. »Hvad har
händt?»
Han öppnade långsamt ögonen.
»Jag — är — trött — dödstrött. Jag har
inte — sofvit. Jag skall tala om — i morgon.»
- 526 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
