Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Den 12 Maj 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs - Lars Bondeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖ B JÖRN AR
Han nickade åter till och den gamla skakade
sakta pä honom.
»Gå till sängs dä. Det är din gamla säng, Jern.
Den står sådan du lämnade den, och den är bäddad
med rena lakan. Den har statt färdig för din
räkning hela tiden.»
Han reste sig upp och stod vaggande fram
och tillbaka. Hans moder öppnade en dörr i
väggen, hvarpå hon tog lampan och lyste honom upp
tör den smala branta trappan till rummet som
han kände så väl. Därpå tog ban henne i sina
armar i en svag omfamning, kysste henne pä
pannan och satte sig uttröttad ned på sängen.
Den gamla återvände till sitt kök. Där föll
hon på knä och låg en stund försänkt i tacksam
och djup bön. När hon stod upp kom hon
att tänka på de andra kvinnorna, hon slet en shawl
fran klädhängaren bakom dörren och sprang ut på
den öfvergifna gatan med sin nyhet.
Inom kort var hela staden på benen. Som
ett andedrag af hopp flög hviskningen från hus
till hus. Dörrar som stängts för natten slogos upp
och undrande barn gjorde sina gråtande mödrar
en mängd frågor. Dunkla bilder af män och fäder,
som för länge sedan hållits för döda, framträdde
klara och tydliga, med glada ansikten leende åt
sina kära anhöriga.
Vid stugans dörr hade redan ett par personer
samlats och andra nalkades på gatan med ovanlig
brådska.
De funno vägen stängd af en gammal kvinna —
en resolut gammal kvinna, i hvars ansikte
strålade den stora glädje som kommit till henne sa sent
i lifvet, men hon vägrade alla inträde tills hennes
son hade fått sofva.
Kvinnor som väntat och blifvit tåliga efter
länga år af väntan kunde icke uthärda ännu dessa
fä timmar. Förtviflan kunde man gå igenom, men
detta uppskof! «0, Gud! Var deras man i lifvet?
Hur såg han ut? Hade han blifvit mycket gammal?»
»Min son var så uttröttad att han knappt kunde
tala,» sade hon. Hon hade frågat honom, men han
var ej istånd att svara. Finge han blott vara ifred
till dagningen sä skulle de alla få besked.
Så väntade de, ty att gå hem och sofva var
omöjligt. De gingo några steg då och då uppåt
gatan, men aldrig långt, och i små grupper
diskuterade de upprörda den stora händelsen. Man
kunde förstå att de öfriga af besättningen kastats
iland på en obebodd ö — något annat kunde ej
ha händt — rich skulle snart vara hos dem; alla,
utom kanhända en eller två, som voro gamla när
fartyget afseglade och troligen aflidit. Någon
yttrade detta inotn hörhåll för en gammal kvinna,
hvars man, om han lefde, skulle varit på den
yttersta ålderdomen, men hon log lugnt och
svarade att hon blott väntade att få höra något från
honom, det var allt.
Uppskofvet blef nästan outhärdligt »Skulle
karlen aldrig vakna? Skulle det aldrig dagas?»
Barnen voro genomkylda af blåsten, men deras
föräldrar skulle knappt ha känt polarkölden och
väntade med växande otalighet, emellanat
blickande åt tvänne kvinnor som höllo sig pä något
afstånd frän de andra — två kvinnor som gift om
sig och hvilkas nya äkta män märkvärdigt nog
väntade med dem.
Långsamt förflöt den uttröttande, blåsiga
natten, under det att den gamla kvinnan, döf för
alla vädjanden, höll sin dörr stängd. Dagningen
var ännu ej inne, ehuru de ofta tillfrågade kloc
korna visade att den nalkades. Den var helt nära"
och de vaktande samlades vid dörren. Man kuhde
nu se hvarandras ängsliga, gråbleka ansikten.
De knackade på dörren och den gamle
kvinnans ögon fylldes af tårar när hon öppnade den
och såg dessa ansikten. Oombedda men äfven utan
att bli afvisade trängde fig de väntande in i stugan.
»Jag skall gå upp efter honom», sade den
gamla kvinnan.
Om livar och en kunnat höra hur de andras
hjärtan bultade, skulle bullret ha varit döfvande,
men i stället rådde fullkomlig tystnad med
undantag af en uttröttad kvinnas suck.
Den gamla öppnade dörren som ledde till
rummet på löftet och med långsamma och
dröjande steg gick hon upp för trappan, hvarpå de där
nere hörde henne sakta ropa pa sin son.
F^tt par minuter gingo och så hörde man henne
komma ner för trappan igen — ensam. Både
leendet och det medlidsamma uttrycket hade lämnat
hennes ansikte, hennes utseende var förvirradt och
besynnerligt.
»Jag kan inte väcka honom», sade hon med
klagande stämma. »Han sofver så godt. Han är trött.
Jag har ruskat på honom, men han sofver ännu.»
När hon tystnade och såg sig halft
bönfallande omkring, tog den andra gamla kvinnan hennes
hand, tryckte den och ledde henne till en stol. Två
af männen skyndade upp för trappan. De voro
blott borta någon minut, så kommo de ner bleka
och alldeles förvirrade. Ingen behöfde tala. Ett
mummel af veklagan kom från kvinnorna, det
hördes och upprepades af hopen utanför. Den
enda menniska som kunnat bringa deras hjärtan
till ro hade undkommit djupets faror och dött lugnt i
sin säng . . .
LARS BONDESON,
den kände
varietéarti-sten, firade nyligen sitt
i o-års-jubileum som
sångare i den glada
visgenren. Hr B. är
född i Nerike och
ingick 1882 vid i:a Svea
Artilleriregemente, där
han tjänade i 9 1 s år
och vai i tur till
underofficer. Han
debuterade 1891 å
Alhambra och hade då
tre visor på
repertoi-ren. Nu upptager
denna ett 50-tal visor,
hvilka han själf alla
författat, ty hr B. har
mycket sinne för poesi.
Bland våra svenska
manliga varietéartister
är han den afgjordt
främste, en verklig
komiker. Hr B. har
på sina tournéer besökt
alla Sveriges städer,
så när som på sex.
Det porträtt vi visa
är nytt för dagen.
/Vs IkiÅlK-/, .VöfiWm.
- 527 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
