Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 26 Maj 1901 - Trikoloren. Af Jakob Angerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRIKOLOREN.
Novell för HVAR 8 DA’ f af Jakob Ångerman.
1 etta är icke någon historia om det franska
re-volutionsbanéret, den handlar bara om en
stackars halfgalen målare i den lilla sjöstaden vid
Bottenhafvet, där min barndom förflöt. Men dessa
två saker, trikoloren och målaren, för andra utan
allt sammanhang, äro i min inbillning oupplösligt
förenade, jag kan ej tänka på den ena, utan att
också genast tänka på den andra. Sådana
idéförbindelser ha vi alla.
Som alla andra svenska småstäder före
järnvägarnes tid lefde den lilla sjöstaden ett
egendomligt isoleradt lif, sig själf och nöjd med sig själf.
Blott under den vackra årstidens fyra korta
månader, då hamnen var isfri, utvecklade den en
intensiv, feberaktig liflighet, för att sedan liksom
uttröttad af ansträngningarne, under den långa, mörka
vintern ligga i djup dvala. Människorna i ett
sådant samhälle äro af ett särskildt slag. Den korta
rika sommaren med dess brusande lif, då luften är
liksom mättad af mäktiga, starka lukter från alla
håll, och portarne till den öfriga världen äro
uppslagna på vid gafvel, verkar på dem som ett rus.
Men efter ruset kommer hufvudvärk och
bondånger. Då häcklas den dryck, hvaraf man druckit
sig sjuk. Den öfriga världen är bara elände i
jämförelse med ens egen fullkomlighet, och under
vinterns långa månader, då den egna storheten blott
kan mätas med sig själf, fastslås denna sats till en
dogm.
Förirrar sig en tanke med högre syftning eller
ideellare läggning till ett sådant instängdt hal,
löper han fara att förkrympas och vissna, och så
tillskapas dessa mer eller mindre tragiska original,
hvarpa våra småstäder åtminstone förr voro så
rika.
Hvilken underlig främmande fågel han var bland
stadens inhemska domherrar och talgoxar! Huru
han kommit att hamna där visste ingen.
Öfverhufvud kände man ingenting om hans
lefnadsomständigheter. »Galne Barken» kallade folk honom,
men begärde man närmare besked, svarades blott:
»Jaså den stollen!» Så var den frågan affärdad.
Han hade legat vid Fria konsternas akademi någon
gång i tiden, skulle bli målare. Sedan hade han
flackat omkring i hela Europa och norra Afrika
och Orienten också i många herrans år. I Algier
fick han en gång solsting, var nära att stryka med,
men räddades — till hälften. Ty hjärnan repade
sig aldrig efter denna stöt. Somliga vilda folk anse
de sinnesrubbade för tabu och af andarne särskildt
ingifne. Äfven han var tabu, ty vansinnets ängel
hade kysst honom på pannan — ängel säger jag,
ty han var den lyckligaste människa jag känt, och
han hade gärna ett fint, alls icke vansinnigt leende
för människornas medömkan och beklagande ord.
Han hyrde i flera år en frontespisvaning i min
fars hus och lefde där ett stilla indraget lif, utan
att umgås med någon människa.
Pangar ägde han förmodligen, eftersom han
icke hade någon inbringande befattning och ändå
kunde föra ett bekymmerfritt lif. Hans sätt att
vara var en gentlemans, fast mycket tillbakadraget,
och dräkten alltid utsökt fin och vårdad om också
en smula excentrisk. Han älskade svart och
framför allt rödt i alla nyanser — han hade alltid
halsdukar och västar af denna färg —, hvitt kunde han
däremot icke tåla och var därför klädd i kulörta
skjortor och kragar. Af hans utseende minnes jag
framför allt ett par milda, sällsamt melankoliska ögon
i ett smalt, blekt ansikte. Hela hans väsen
präglades af lugn tankfullhet och vemodig lycka. Det
var hvad världen kallar ett stilla vansinne. Mot
oss, barn, var han alltid särskildt snäll, mest tyckte
han om de friska och rödkindade. Ibland när jag
mötte honom i trappan, brukade han klappa mig
på hufvudet och mumla: röde gosse, röde gosse.
Hvad han menade därmed förstod jag ej.
Därefter gaf han mig en näfve pepparmyntkakor,
hvaraf han alltid hade fickorna fulla, och det
be-grep jag bättre. Vintertiden höll han sig gärna
inom hus för den afskydda hvita snöns skull, men
om somrarne gjorde han långa promenader i stadens
omgifningar, solnedgångar voro hans passion,
och man såg honom ofta om sommarkvällen sitta
orörlig på någon enslig plats på den högt belägna
kyrkogården och stirra mot väster. Om vintrarne
satt han i timmar och skref — hvad visste ingen
— eller också målade han underliga taflor i svart
och rödt och äfven någon gång hvitt, de enda
färger, som existerade för honom. När jag vid
något sällsynt tillfälle fick komma in i hans
»atelier», var det kostligt att se, med hvilken
försiktighet han uppfångade den hvita färgen på en
pensel med ofantligt iångt skaft och sedan liksom
i vredesmod klatschade fast klicken vid duken.
»För helhetsverkans skull», sade han — han
tilltalade mig gärna, som om jag varit en fullvuxen
person —, »man kan icke utrota den otäcka färgen
ur världen, den fins där tyvärr. Och jag är realist
i min konst, ser du».
Annars använde han mera sällan hvitt. Hans
»taflor» voro utan all teckning, ja de bestodo bara
af med svart eller röd färg öfversmetad väf.
Särskildt rödt älskade han med passion, han kunde
gång på gång måla öfver en tafla med denna färg
i alla möjliga nyanser, men fick den aldrig röa
nog.
En dag såg jag på hans skrifbord en stor
packe papper ritadt med tusentals alldeles lika
spiraler i långa raka rader.
»Hvad är det här, farbror i, frågade jag.
»Det är ett vetenskapligt verk i konstteori»,
svarade han högtidligt och såg allvarligt på mig.
»När jag en gång ger ut det, kommer det att
väcka revolution på detta område», tillade han
stolt, »men du kan icke läsa det, det är skrifvet
med ett särskildt slags skrift, som jag uppfunnit.
Hvad människorna ändå äro dumma! Där
envisas de med att använda sina många bokstäfver, då
man kan reda sig lika bra med ett enda tecken.
När andra måste skrifva långa rader af ord,
uttrycker jag en hel mening bara med en enda så’n
här spiral. Så enkel är den saken. Att ingen
tänkt därpå förr! Hvad människorna ändå äro
dumma», upprepade han åter och smålog förnöjdt.
Han var tydligen ytterst stolt och förtjust öfver
sin inbillade stora uppfinning, och jag där säker
på, att han i dessa underliga krummelurer lagt ner
en rikedom af tanke och känsla, som begrafven i
denna sällsamma »skrift» gått förlorad för
mänskligheten.
»Men detta är icke mitt mest betydelsefulla
verk, jag skall visa dig ett annat, där jag
utvecklat mitt filosofiska system, som är höjdpunkten och
slutstenen af allt mänskligt tänkande».
Han öppnade ett skåp, tog fram ur en af dess
lönlådor ett digert manuskript och bar det till
skrifbordet försiktigt och med öm omsorg, som om
det varit en verklig skatt. Och det var det nog
också i hans ögon.
»Det här har jag skrifvit med vanliga
bokstäfver för att icke all dess visdom skall ga förlo-
- 548 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
