Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 26 Maj 1901 - Trikoloren. Af Jakob Angerman - En vacker porträttrelief
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
rad för världen, om jag skulle dö, innan det
hinner tryckas».
På titelbladet hade han med vattenfärger
målat tre runda ringar, den ena utanför den andra.
Den innersta var hvit, den därnäst svart och den
yttersta och bredaste purpurröd. Nedanför stod
skrifvet med stora barnsliga bokstäfver:
TRIKOLOREN
eller
DE VISES STEN,
Upptäckt af Leopold Bark.
»Ja, du stirrar på mig och undrar, om det
verkligen är jag ’galne Barken’, som folk kallar mig,
som upptäckt hvad alla världens vise i årtusenden
sökt och grubblat öfver. Men det är sant: jag har
löst tillvarons gåta, jag har funnit de vises sten.
Jag kallar den med ett poetiskt namn trikoloren
efter de tre färger, hvaraf tillvaron består. Rödt
är det evigt positiva, det hvaraf all skönhet, allt
godt i tillvaron kommer; hvitt, det afskyvärda, som
vi skola sträfva att med alla krafter utrota, men
som tyvärr också är af evighet, det är det
negativa det fula, det hvarifrån allt ondt, allt syndigt
stammar. Svart innehåller både hvitt och rödt, är
harmonien mellan båda. Denna staden är hvit, ser
du, du är röd . . . det var också jag en gång, men
nu är jag svart, ty när jag kom hit, började
genast det hvita ingå förening med mitt röda . . .»
Han liknade icke alls en dåre där han stod
hög och rak med ögonen glänsande af lycka och
hänförelse och med kraft utslungade eller rättare
predikade sin virriga metafysiska gallimatias, som
om han talade till ett stort auditorium och icke till
ett litet oförståndigt barn. Jag begrep ju
ingenting af hvad han sade, men det klamrade sig ändå
fast i mitt minne, och jag har skrifvit ned det
nästan ord för ord.
Så lade han in manuskriptet igen och låste
skåpet noggrant.
»Nu får du allt gå», sade han, »jag har
förlorat mycken tid och måste arbeta flitigt».
Och så satte ban sig ned vid skrifbordet och
började med rynkad panna och uppmärksam
omsorg rita spiral efter spiral på sitt epokgörande
vetenskapliga verk i konstteori.
Hans död var egendomlig — hemsk sade folk.
Jag har alltid tyckt, att den var vacker. Han hade
pä sista tiden yppat fruktan för att han började
bli allt mer och mer »hvit.» En dag skar han af
båda pulsådrorna med en rakknif, och när blodets
högröda ström forsade fram, ropade han utom sig
af hänförelse: »Hur vackert, hur vackert, o hur
skönt!» När hans hushållerska kom inspringande i
rummet vid hans rop, — berättade hon — strålade
hans ögon liksom förklarade af lycka. Innan den
förskräckta kvinnan hann vidtaga någon åtgärd
för att hejda blodflödet, hade han redan förblödt.
Att »titta» på lik var ett gratisnöje, som
stadens lägre befolkning, särskildt kvinnorna, ogärna
försummade, om tillfälle bjöds. En dag, när jag
kom hem från skolan, var det därför flera
människor, mest kvinnor från granngårdame, i det rum,
där »galna Barkens» lik låg på bår. Jag slank in,
fast ej utan bäfvan. Ingen sade ett ord, äfven
denna simpla menniskohop var för en gäng
imponerad af dödens majestät. Den döde var omgifven
af »de tre färgerna», äfven den hvita, som lian så
gerna velat skaffa bort ur världen: svart var kistan,
svepningen var hvit, och på bröstet làg hans
älskade röda — en stor, doftande ros. Hans
ansikte var i döden ädelt skönt, och
hvardagsmun-narne tystnade vid dårens lit de parade.
Du tycker, att min historia är underlig, kanske
löjlig? Hvad bryr jag mig om en galnings
meningslösa hugskott och ord, säger du. Är du då
så säker på, att det ej kan vara mening bakom de
meningslösa orden? För dem som anse människan
vara människa, äfven då vansinnet omsvept hennes
själ, är denna historia skrifven.
EN VACKER PORTRÄTTRELIEF
i brons, framställande den aflidne filosofen professor
Axel Nyblæus i Lund och afsedd att pryda dennes
grafmonument därstädes, har utförts af den
bekante outtröttlige svenske porträttskulptören Sven
Andersson och nyligen fullbordats ä Otto Meyers
konstgjuteri i Stockholm. I spetsen för den komité,
som haft saken om hand, har professor Wulff i
Lund stått.
Axel Nyblæus — en kusin till den i ett
föregående nummer nämnde Gustaf N. — innehade
åren 1856 — 87 den ordinarie professuren i praktisk
filosofi i Lund. Han tillhörde Boströmska skolan
och utmärkte sig särskildt pä religionsfilosofiens och
samhällslärans områden. Sin största betydelse har
Nyblæus dock som den svenska filosofiens
häfdatecknare. Hans stora arbete »Den filosofiska
forskningen i Sverige från slutet af adertonde
århundradet etc.» är af allra största värde. Nyblæus var
också en utmärkt stilist, så att lians arbeten äro
njutbara icke endast för fackmännen, utan äfven
för en större allmänhet.
Medaljongen öfver den aflidne är synnerligen
känsligt och fint utförd, hedrande både konstnären
och anstalten där den gjutits. Vår afbildning gifver
för öfligt en god idé om densamma.
- 549 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
