Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Den 16 Juni 1901 - Fritz Ludvig Dardel - Onkel Clements arf. Af E. Nesbit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A nnandag pingst på morgonen afled i
Stock-holm f. öfverintendenten,
kabinettskammar-herren Fritz Ludvig Dardel, 84 år gammal.
D., som var född i Schweiz, ägnade sig till 111
början åt den militära banan. Han utnämndes 1856
till kammarherre och två år senare till major i
armén och militärattaché vid svensk-norska
beskickningen i Paris, på hvilken plats han kvarstod till
1862. Redan 1859 hade han blifvit adjutant hos
Carl XV och 1861 kallats till hedersledamot af
Akademien för de fria konsterna. D. blef 1864
öfverintendent och chef för
öfverintendentsämbe-tet, hvilket han förestod till 1882, och preses i Fria
konsternas akademi samt kabinettskammarherre.
Från presidiet i Akademien tog han afsked 1885.
D. var en personlig vän till Carl XV och var
i tillfälle att på många sätt gagna den svenska
konsten. Sveriges Allin, konstförening har honom
att tacka för mycket. 1867-93 var D. ordf. i
Nationalmuseets nämnd, han var vidare juryman för
skön konst vid åtskilliga världsutställningar.
Von Dardel var som bekant själf en god
kar-rikatyrtecknare. Han tecknade under signaturen
»Stift & komp.» först till-iammans med Höckert
och sedan ensam karrikatyrer i Ny 111. tidning 1865-66.
Han har dessutom utgifvit mänga häften litografier.
Den nu aflidne var en särdeles nobel
person-nghet, som aldrig framhäfde sig själf. Han sörjes
liärmast af änka, f. friherrinna Silfverschiöld, samt
sju barn.
FRITZ LUDVIG DARDEL.
ONKEL CLEMENTS ARF.
Af fi. Nesbit, öfversättning för HVAR 8 DAG.
IV.
Från denna stund spekulerade mr Cheetham
på, huru han skulle kunna komma åt att få tala
privat vid Harry Forester, men under denna
väntetid skötte han sina affärer som vanligt, besökte
sina vänner och tänkte ut alla möjliga förslag att
förgöra Harry Forester och taga ifrån honom hans
fästmö. »De äro alla finurliga noga, sade han till
sig själf; »frågan är blott, hvilket af dem som skall
användas.»
Slumpen lät honom emellertid komma på en
bättre plan, än han någonsin kunnat utspekulera i
sin uppfinningsrika hjärna. Han fullföljde den i
alla detaljer och hade snart färdigt ett
»helvetesmaskineri», som kunnat förinta en försiktigare och
kraftigare man än Harry Forester.
De möttes en dag alldeles händelsevis, och mr
Cheetham närmade sig rivalen.
»Nå, där är ni», sade han, »vill ni vara god
och följa med mig hem? Det är en liten sak, jag
ville fraga er om i er egenskap af fackman.»
»Jag vet», fortsatte han, i det han såg bort
och med sin käpp slog kvistar af buskarne, under
det de gingo vägen framåt, — »miss Lancaster
gjor de mig den äran att för mig tala om, hvilken
tur ni haft, och ni kan vara alldeles säker på —
ni ursäktar väl, att jag för ett ögonblick vidrör
detta ämne — att jag skall göra allt, hvad i min
förmåga står för att skaffa er arbete, om ni
tillåter, att jag rekommenderar er ät mina
vänner.»
»Nå», tänkte Harry för sig själf, »karlen låter
ju riktigt hygglig. Han är kanske inte så dålig,
fast han ser obehaglig ut. Detta är ju riktigt
nobelt gjordt!»
»Jag tackar er förbindligast», sade han högt,
»vi få nog streta betydligt att börja med, men jag
ämnar gno, så godt jag kan, och ni kan nog tänka
er, hvarför jag har ett så fast hopp om att lyckas.»
Cheetham bet ihop tänderna, men svarade gladt:
»Det tror jag det! . . . Men det jag nu ville
tala med er om, är, att det är något på tok med
porten till mitt hus. Det är också en remna i
väggen till matsalen, och källarväggen lutar förfärligt.
Det vore väl bäst att vidtaga några åtgärder i tid?»
»Nå, det skall väl låta sig afhjälpas», sade
Harry, »om det nu bara ej gått alltför långt. Jag
skall gärna se pà det, om ni vill, men med min
ringa erfarenhet vill jag ej garantera er något
resultat.»
»För all del», sade mr Cheetham vänligt, »jag
har fullkomligt förtroende till er.»
Då de kommo in genom dörren till biblioteket,
där Harry så ofta suttit med sin onkel, öfverfors
han af en hastig rörelse vid åsynen af de gamla
möblerna, som fortfarande stodo kvar på sina
platser och så intensivt erinrade om den gamle
mannen, som trots alla sina besynnerligheter alltid
varit Harrys bäste vän.
— 605 —
Foto. Jager. Sthlm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
