Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Den 16 Juni 1901 - Onkel Clements arf. Af E. Nesbit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
»Ni dricker väl ett glas vin efter
promenaden?» sade mr Cheetham, och Harry, som inför
denna vänlighet glömde all sin gamla motvilja,
bugade sig jakande.
Dän första punkten i mr Cheethams plan var
nu klar.
Den andra, som han utvecklat under vägen,
bestod i att hälla sömndroppar i Harrys glas,
hvilket bofven utförde med största lätthet och med en
nästan vräkig vårdslöshet inför det intet som helst
ondt anande offrets egna ögon.
»Hvad tycker ni, att vi skulle ta’ först?»
frågade Cheetham, sedan de druckit sina glas i botten.
»Vi börja väl nedifrån och taga käUaren först»,
ljöd det omisstänksamma svaret.
Mr Cheetham tog ett ljus i en af de gedigna
gamla mässingsstakarna och de gingo ned
tillsammans. Hur väl kände icke Harry till vägen, hur
ofta hade han ej kilat ned för dessa trappor för
att hämta sin onkels gamla portvin!
Mr Cheetham följde honom med handen i
fickan: han höll fingrarna hårdt slutna om något,
som låg gömdt där — en lång knif och en flaska
kloroform, som han ämnade använda, om den
första dosen ej skulle verka kraftigt nog. Han var
mycket gröfre och starkare än Harry, och alla
människor i huset voro borta i kyrkan.
Harry undersökte väggen, tog ur ljuset och
knackade på den med den tunga staken.
»Det ser ut, som om den hölle på att sätta sig
betydligt. Jag skulle råda er att genast stödja den
med trästöttor och sedan med järn så fort som
möjligt»
»Se hit!» sade Cheetham.
Han lät verkligt öfverraskad, hvilket han för
öfrigt nog skulle gjort, äfven om han ej varit det.
»Se på denna skiffersten», sade han.
En af stenarne i källargolfvet hade sjunkit ned
på ena sidan. Den motsvarande upphöjningen å
andra sidan lämnade ett mellanrum af tre eller
fyra tum. Då de lyste med ljuset, sågo de, att det
ej fanns fyllning inunder stenen, utan att det var
en håiignet därnere. Cheetham bände upp stenen
med en järnstång, som hört till fönstergallret, men
som nu låg bland en hop skräp i ett hörn af
källargången. Då han gjort detta, lutade han sig
tillbaka mot väggen med flämtande andedräkt och
tryckte handen mot sidan.
»Hvad är det?» frågade Harry.
»Jag har litet ondt åt hjärtat — det är väl
bara dålig matsmältning, förmodar jag . . .»
De böjde sig ned öfver hålet och tittade ned,
hvarvid de varseblefvo några trappsteg, som förde
ned till en underjordisk gang.
»Ni har tur, min gosse», sade Cheetham
muntert. »Det skulle icke förvåna mig, om detta är
vägen till er onkels gömda skatt. Skulle ni vilja
gå ned och se efter?»
Forester steg försiktigt och med ljuset i
handen nedför trappan till botten af hålet.
»Hur är det? Är det någonting där?» sade
Cheetham ofvanifrån.
Han hade bändt upp stenen på kant och höll
den nu mot sitt knä. Harry såg upp och
varseblef nu med ens i Cheethams ansikte hela hans
usla, dåliga själ afslöjad framför sig.
»Det finns ingenting där, endast ett tomt hål»,
sade han. »Släpp nu upp mig!» ropade han.
Den tunga stenen föll tillbaka på sin plats.
Cheetham grep tag i järnstången och bände den
fullt tillrätta. Då han emellertid märkte, att
stenen något rördes underifrån, sprang han hastigt
fram och vältrade en grof bjälke, som stod stödd
mot väggen, öfver stenen. Den föll ned med ett
doft ljud, och stenen rörde sig nu icke vidare.
Cheetham reste sig upp och torkade svetten
ur pannan med näsduken. Han hade för en gångs
skull handlat impulsivt, utan att tänka på
konsekvenserna. Det hade varit hans mening att
uppehålla Forester, till dess sömnmedlet börjat verka,
och sedan helt lugnt döda honom så hastigt som
möjligt. Men, då han sett sin fiende därnere i den
färdiggjorda grafven vid sina fötter, hade
frestelsen blifvit honom för stark.
1 samma ögonblick han gjort det, ångrade han
det. Karlen kunde ju skrika, tjänarne höra honom
— aflägsna möjligheter visserligen — men dock
möjligheter. Han hoppades likväl, att dropparne
skulle verka och göra Forester medvetslös, till dess
den förskämda och otillräckliga luften i fängelset
helt och hållet skulle kväfva honom.
Han stängde dörren till källarrummet, som låg
längst inne i en lång korridor, och gick tillbaka,
i det han omsorgsfuSt stängde alla dörrar efter
sig. Om han dödat Harry, hade det varit hans
mening att lyfta upp den stora stenen och begrafva
honom under den. Spade och hacka funnos där
redan.
Nå, nu var han i alla händelser omsorgsfullt
begrafven, och Cheetham log ett fult leende, i det
han gick tillbaka till sitt bibliotek och drack ett
stort glas konjak.
Han kastade sig ned i en bekväm stol,
darrande i hela kroppen, men skrattade åt sig själf,
för att han darrade.
»Gjordt är gjordt», sade han. »Och väl gjordt,
förrästen! Jag tror nog också, att jag skall sno
ihop den utmärkte gentlemannens dödsruna bättre,
än hvad man brukar i pjäser och romaner . . .
Men för öfrigt är det nog klokast att icke alls
inlåta sig därpå. Jag skall blott säga, att jag sett
honom med en flicka. Om hon föraktar honom,
kommer hon nog snart att hata honom, och när
det gått så långt, skall jag nog hålla mig framme ...»
Han satt tyst en lång stund med hufvudet sänkt
mot bröstet. Därpå gick han åter ned till
källardörren och lyssnade. Icke ett ljud. Han stod där
i tjugu minuter. Icke det minsta ljud bröt
tystnaden i det gamla huset. Så gick han tillbaka till
sin stol i biblioteket, öfverväldigad af en känsla af
dödlig fysisk sjukdom.
»Jag är icke så stark, som jag trodde», sade
han.
Sedan kom tanken på Sybil åter öfver honom,
och hans ögon började glöda.
»Och ändå är hon värd det», mumlade han
högt — »hon vore mödan värd tjugu gångerom!»
V.
Det var nu tre dagar, sedan mordet
begåtts-Med själsångest gjorde Cheetham den upptäckten,
att det icke går så lätt och ledigt, som han trott,
att döda och begrafva en människa i sin egen
källare. Han kunde omöjligen hvarken äta eller sofva.
Mer än en gång tänkte han, att han skulle gå ned
i källaren, vältra bort bjälken, lyfta upp stenen och
hjälpa Forester tillbaka till ljuset och lifvet samt
taga framtiden så godt han kunde. Men om
Forester redan vore död? Nej, han vågade ej lyfta
upp denna sten igen, af fruktan för hvad han
skulle finna bakom den.
Det var vid solnedgången på den tredje
dagen. En grå rägnkappa skymtade fram på vägen,
— 606 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
