Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Den 30 Juni 1901 - Klockan. Af Jules Lemaître
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAN.
Af Jules Lemaitre. öfversättning från franskan för HVAR 8 DAG.
len lilla församlingen i Lande-Fleurie hade en
gammal präst. Klockan var redan till den
grad full af remnor, att de ljud den frambrakte,
liknade en gammal kvinnas hostande, hvadan man
icke var synnerligen förtjust i att höra den ringa.
De goda bönderna och herdarne på fälten blefvo
helt sorgsna till mods därvid.
Prästen däremot, hr Corentin, var trots sina
sextiofem år ännu tämligen kraftig. Han hade ett
rödblommigt och, trots rynkorna, barnsligt ansikte,
kransadt af lockar lika hvita som det vackra
ullgarn, som spanns af kvinnorna i Lande-Fleurie.
För sin godhet och sitt milda hjäita var han,
tillbedd af sina församlingsbor.
Dà därför hans femtioåriga prästjubileum stodför
dörren, beslöt man att af denna högtidliga
anledning gifva honom en högst ansenlig gåfva. De tre
kyrkvärdame gingo omkring i alla hem i
församlingen och gjorde insamling, och då de slutligen
fått ihop hundra femfrancsstycken lämnade de
summan till prästen med anhållan, att han själf ville
gå till staden och köpa en ny klocka.
»Mina barn», sade hr Corentin, »mina dyra
barn . . . Det är tydligen den gode Guden, som ...
sålunda ... i sin vishet...»
Han kände icke säga mera, ty rörelsen blef
honom öfvermäktig, Han stammade blott: »Herre,
låt nu din tjänare fara i frid efter ditt ord.»
Dagen därpå begaf han sig i väg för att köpa
klockan. De två första milen fram till byn
Rosy-les-Roses måste han gå till fots; först därifrån gick
deligensen till den goda staden Pont-1’Arche-Vigne,
provinsens hufvudstad.
En härlig trakt. Träden med dess hviskande
löfverk, de kvittrande fåglarne, de vackra, brokiga
blommorna, alltsammansöfvergjutet af glittrande solstrålar
bräkte lif på båda sidor om vägen. Och den gamle
prästen, som redan hörde klangen af den nya
klockan, vandrade förnöjd framåt samt prisade Gud i
sin glädje öfver tillvaron.
Han var redan nära framme vid
Rosy-les-Roses, då han vid vägkanten såg en frånspänd
ziguenarvagn. Icke långt därifrån låg en gammal
häst på sidan med benen stelt utsträckta. Under
den skrumpna huden kunde man se refbenen och
räkna kotorna på ryggen; vid näsborrarne syntes
blod; hufvudet var förvridet och ögonen hvita.
En gammal man och en gammal kvinna,
klädda i bizarra lumpor och genomlappade, skära
bomullstrikoter, sutto vid dikeskanten och gräto
öfver den gamle hästens död. Plötsligen sprang
en fjorton-, femtonårs flickunge upp ur diket och
ilade jämrande fram mot prästen:
»Barmhärtighet, herr pastor, barmhärtighet!»
Hennes röst var hes af landsvägsdamm och
gråt, men frambar likväl denna bön så mildt, att
det lät som en vacker sång. Barnet, hvilkets
hudfärg var som nygarfvadt läder, var endast iförd en
smutsig skjorta och en kort, röd kjol. Men hon
hade stora, svarta sammetsögon och läppar som de
rödaste körsbär. Hennes gulaktiga annar voro
vackra, och ett kopparband sammanhöll hennes
lockar, hvilka utbredde sig solfjäderformigt på båda
sidor om det smala ansiktet — som man ibland kan
få se hos ziguenarna.
Prästen hade börjat taga mindre steg, och hade
tagit fram en femcentime ur fickan. Men då han
såg barnets ögon, stannade han och började utfråga
henne.
»Min bror sitter i fängelse», förklarade den
lilla för honom. »De säga, att han har stulit en
höna. Det var han, som gaf oss mat, och nu ha
vi icke fått något att äta pa två dagar.»
Prästen stack åter ned femcentimen i pungen
och tog fram ett silfvermynt.
»Jag kan ju göra konster», fortsatte hon, »och
min mor spår. Men i städerna få vi ej längre
drifva vårt handtverk, emedan vi äro för fattiga.
Och nu är till på köpet hästen död. Hvad skall
det väl blifva af oss?»
»Men kunde ni icke söka arbete på fälten?»
frågade prästen.
»Folk äro rädda för oss och kasta sten efter
oss. Dessutom ha vi aldrig lärt oss arbeta; vi
kunna icke annat än våra konststycken. Hade vi
blott en häst och litet pängar att köpa oss kläder
för, så kunde vi godt lefva af vårt yrke . . . Men
som det nu är, ha vi blott döden att hoppas på.»
Prästen lade ned silfvermyntet i pungen igen.
»Håller du af den gode Guden?» frågade han.
»Jag skall hålla af honom, om han hjälper oss»,
ljöd barnets svar.
Prästen kände vid sitt bälte den påse, i hvilken
hans sockenbarns femfrancstycken lågo. Den lilla
tiggerskan stirrade oafbrutet på honom med sina
svarta ziguenarögon, som nästan uteslutande voro
pupiller.
Han frågade vidare:
»Ar du from?»
»From?» frågade ziguenerskan förvånad; ty
hon förstod icke riktigt.
»Säg: Herre Gud, jag älskar dig!»
Barnet stod stumt; tårarne kommo henne i
ögonen. Abbén hade emellertid knäppt upp sin
kaftan och tagit fram den tunga pänmngpåsen.
Med ett apaktigt uttryck grep ziguenerskan
den och utropade:
»Herr pastor: jag älskar er!»
Och hon for iväg till de två gamla, hvilka
ännu utan att röra sig sutto och gräto öfver den
döda hästen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
