Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Den 30 Juni 1901 - Klockan. Af Jules Lemaître
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
på marken. Äfven prästen greps af naturens mörka
stämning.
Obemärkt kunde han återvända till
prästgården . . .
»Är ni redan här, herr pastor?» frågade Hans
hushållerska, den gamla Scholastique. »Ni ha alltså
icke varit i Pont-1’Archc-Vigne?»
Prästen svarade med en lögn: »Jag kom för
sent för att hinna med deligensen i Rosy-les-Roses.
En annan gång skall jag gifva mig iväg tidigare ...
Men, ni förstår: Säg icke till någon, att jag redan
är hemma igen.»
Nästa dag läste han icke någon mässa. Han
stängde in sig i sitt rum samt vågade icke ens
spatsera i sin trädgård. Men så kom man med
bud, att han skulle infinna sig i Clos-Moussu för
att gifva en sjuk den sista smörjeisen.
Herr pastorn är ännu icke hemkommen», sade
hushållerskan.
»Scholastique tar miste: här är jag», afbröt
prästen henne.
På hemvägen från Clos-Moussu mötte han ett
af sina fromma sockenbarn.
»Men herr pastor, hur har det gått er på resan?»
Prästen ljög för andra gången:
»Utmärkt min vän, utmärkt!»
»Och klockan?»
Hastigt fann prästen på en ny lögn:
»Den är härlig, min käre vän, härlig — som
rent silfver! Och hvad klangen är präktig! Man
behöfver bara knäppa på den, så klingar den så
länge, att den nästan aldrig håller upp igen.»
»Och när få vi se den?»
»Snart, min käre vän, snart. Men först skall
dess namn graveras in i metallen, tillika med ett
par värser ur den heliga skrift. . . Och det tar
minnsann tid . . .»
»Scholastique», började prästen, då han var
hemma igen, »kunde man icke få hundra
femfrancstycken för min länstol, klockan, och skåpet om man
sålde dem?»
»Man skulle sannerligen icke få tre pistoler för
det, herr pastor. Ty med all respekt till sägandes:
Edert lösöre är icke värdt fyra sous!»
»Scholastique», anmärkte prästen ånyo, »jag
vill icke äta kött vidare. Det bekommer mig
icke väl.»
»Herr pastor», svarade den gamla hushållerskan,
»det är icke, som det borde vara med er på senaste
tiden. Ni har något, som ni döljer .. . Och så har
det varit alltsedan den dag, då ni reste till
Pont-1’Arche-Vigne. Hvad är det då, som händt er?»
Och hon ansatte honom med sina frågor, ända
tills dess han slutligen berättade henne allt.
»Nå», sade hon då, »det förvånar mig icke alls.
Ert goda hjärta skall en gång bli er olycka. Men
bekymra er nu icke öfver detta, herr pastor. Jag
åtager mig, att klarera denna sak, till dess ni kan
skaffa nya hundra femfrancstycken . . .»
Och nu uppfann Scholastique den ena
historien efter den andra, som hon slog i de
besökande :
»Vid inpackningen hade man skadat den nya
klockan och måst smälta om den. Men sedan den
var omsmält, hade pastorn sändt den till Rom, för
att den helige fadern skulle välsigna den, och det
var ju lång väg.»
Prästen lät henne prata, men han blef allt
olyckligare för hvar dag som gick. Ty han
förebrådde sig icke blott sina egna lögner, utan han
kände sig också ansvarig för sin hushållerskas och
detta i förening med hans ohederliga handhafvande
af sockenbarnens pängar tycktes honom i längden
som en alldeles outhärdlig syndabörda, hvilken så
småningom böjde hans rygg och i stället för de
röda rosorna färgades nu hans kinder af en djup
blekhet . . .
Den dag, då prästens jubileum skulle ha ägt
rum, var längese’n förbi.
Folket i Lande-Fleurie undrade fortfarande
öfver de ständiga upp-kofven. Många rykten voro
i omlopp. Grofsmeden Farigoul berättade, att hr
Corentin vid Rosy-les-Roses hade varit sedd i
sällskap med en lättfärdig kvinnsperson och tillfogade:
»Jag säger, att han slängt ut pängarne till
klockan bland en hop tiggarpack.»
Det bildades ett parti emot den vördade
prästen. Gick han ut på bygatan, så förblef mången
hatt sittande, där den satt, och hatfullt prat nådde
hans öron.
Den stackars mannen segnade under sina
samvetsförebråelsers tyngd. Han begrep, hvilken stor
synd han begått, men han kunde dock ej riktigt
ångra sig. Ty han kände, att han gifvit denna
allmosa — om än en allmosa af främmande pängar
— mot sin vilja och utan att ha frihet att tänka
sig för. Och så sade han till sig själf att denna
oförståndiga mildhet, måhända för ziguenerskans
okunniga själ hade varit den skönaste uppenbarelse
och begynnelsen till en inre upplysning. Och åter
uppdöko den lilla konstmakerskans ögon för hans
minne, så stora, svarta, milda och fuktiga af tårar.
Men hans skuldmedvetenhet blef dock allt
mera outhärdlig. Hans felsteg tycktes honom
alltjämt växa. Och sedan han en hel dag igenom
legat på knä och bedt, fattade han därför det
beslutet att befria sitt samvete genom en öppen
bekännelse inför sina sockenbarn.
Nästa söndag steg han efter bönen upp på
predikstolen och började, mera blek och upprörd
än en martyr på arenan:
»Mina dyra bröder, vänner och barn, jag har
en bekännelse att göra eder ...»
Då ljöd det plötsligen från klocktornet en klar
och härlig silfverklang, som helt och hållet fyllde
kyrkan. AUa vände på hufvudena, och en
undrande hviskning ljöd genom de troendes leder:
»Den nya klockan! Den nya klockan!»
»Var det ett under? Hade Gud låtit sina
änglar föra dit den nya klockan för att rädda sm
barmhärtige tjänares heder? Eller hade
Scholastique meddelat sin gamle herres förtviflan för de
två amerikanskorna Suzie och Bettina Percival
som bodde på ett präktigt slott några mil från
Lande-Fleurie, och hade dessa förträffliga kvinnor
i förening bragt hr Corentin den glädjande
öfverraskningen?
Enligt min mening skulle det senaste
antagandet vara långt vidunderligare än det första. Men
i alla händelser fingo församlingsborna i
Lande-Fleurie aldrig veta, hvad det var för en bekännelse,
som herr Corentin ämnat aflägga.
— 628 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
