Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Den 21 Juli 1901 - Hur onkel Felix gifte sig med tant Odile. Af Pierre Ganne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Hon anade icke, att denna fruktansvärda
rättsskipning icke var något annat än ett straffsystem.
Blidt och faderligt meddelade henne nu pater
Felix det öde, som väntade dem.
Den lilla stackaren började gråta. Hon var
ingen hjältinna — men man berättar ju till och
med, att själfva Jeanne d’Arc, denna hjältemodiga
kvinna, grät, innan hon besteg bålet.
Munken försökte trösta den lilla novisen, med att
berätta henne om de fröjder, som väntade henne i
paradiset; men det var icke så mycket själfva
döden hon var rädd för som för afrättningen, och i det
hon lät sin lilla hand glida öfver halsen, frågade
hon barnsligt:
»Gör det mycket ondt?»
»B3ra ett litet knipps på halsen», svarade han
med själfve dr Guillotins försäkran för att lugna
sin lilla väninna,
Men hon litade i alla fall icke på detta, och
pater Felix var mycket bedröfvad öfver hennes
sorg.
Den ödesdigra dagen upprann; den lilla
stackaren hade ödmjukt bekänt sin förfärliga fruktan,
öfver hvilken hon skämdes, och som var hennes
största synd. För att ingifva sig själf mod, tvang
hon sig att tänka på legenden om den heliga
Blan-dine.
T. o. m. fångvaktaren blef rörd, då han såg,
hur ung hon var, och hur hon skalf, då han kom
med den fruktansvärda ordern.
»Jag tycker icke, att du går till saken med
mycket mod, lilla nunna», sade han med sitt råa
skratt, under det en skugga af medlidande på
samma gång gled öfver hans grofva drag.
»Men du vet väl», tillade han, »att det finns
ett sätt, som du kan bli fri på?»
Hon såg på honom, utan att förstå honom.
Hånade han henne? Ëller var det sant, hvad
han sade?
Nu lyssnade hon begärligt till hans uttalanden.
Vicekonsuln där i staden, som var afundsjuk
på sin ämbetsbroder i Nantes på grund af de
lagrar, som denne skördade, sökte nu äfven
åstadkomma republikanska äktenskap. Då en präst och
en nunna samtyckte till att förenas, äfven om det
först skedde vid foten af schavotten, skulle de
benådas.
»Alltså, om ditt hjärta bjuder dig det, och du
har mod därtill», fortsatte fångvaktaren, i det han
blinkade med ögonen och vände sig till pastor
Felix.
Denne skakade på hufvudet.
»Du känner afsky för det», förklarade mannen,
i det han ryckte på axlarne. »Och ändå är det
en rar unge!»
Denna grofva antydan framkallade en djup
rodnad på novisens barnsliga kinder, och den glimt
af hopp, som ett ögonblick brunnit i hennes vackra
ögon, släcktes nu af en fuktig glans, och hon
suckade som en liten sårad hind:
»Jag måste alltså dö!»
På vägen från fängelset till schavotten — hon
påminde om ett litet lam, som föres till
slaktbänken — gret hon sakta med rörande undergifvenhet,
i det hun bad den gode Guden om förlåtelse för
sina tårar.
Han såg rörd på henne.
Om han nu blott kunde rädda henne . . .
Ack, det var omöjligt! Han ville gärna ha
lidit dubbelt så stora kval för hennes skull. Han
önskade så innerligt att kunna bespara henne denna
fasa. Men bryta sitt klosterlöfte, lämna sin religion,
fifva sin själ åt fördömelsen — nej! Och ett
så-ant äktenskap var ju alldeles ogiltigt, äfven om
det inför människor vore en oskyldig list vid ett
sådant tillfälle.
Nej, nej — det var omöjligt!
Det är just under förföljelsen, som prästen
bör höja sig öfver andra människor, utan svaghet,
utan kapitulation. En fläck på hans kappa vanhelgar
altaret.
Han förklarade detta för den lilla stackaren.
Hon svarade icke, hon bara grät och grät.
Men då den förskräckliga kärran stannade, då
hon såg schavotten, såg en kvinna rått knuffas
fram till den, såg bilan falla, blodet spruta
fram och hufvudet rulla ned i korgen — då knäppte
hon ihop sina händer med ett sådant uttryck af
förfäran och hjärteingest, med en så ödmjukt
bedjande blick från de härliga ögonen, att pater Felix
blef alldeles förvirrad och rörd i sin innersta själ.
Så sade han högt och bestämdt:
»Jag samtycker!»
•
Släkten kunde aldrig förlåta onkel Felix.
Om han emellertid någonsin haft samvetsagg,
var detta i alla händelser något, som tant Odile
aldrig kände. Lycklig och fredsälskande lefde hon
nöjd vid hans sida och ansträngde sig att genom
en rörande omsorg och de mest utsökta små
uppmärksamheter visa honom, hur tacksam hon var
mot honom och — hur högt hon älskade honom.
Då därför konkordatet kom till stånd, kunde
de ej förmå sig att skiljas och återvända till sina
kloster, som de lofvat hvarandra. Onkel Felix fick
absolution samt fick en präst att viga dem för att
icke väcka förargelse. Men ban fortfor icke desto
mindre — ehuru hon nu alltså var hans
rättmätiga hustru — att kalla henne »min syster».
Men släkten kunde aldrig förlåta onkel Felix ...
— 6S7 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
