Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Den 22 September 1901 - Edvin Tengström †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| EDVIN TENGSTRÖM. |
Tro, du undersköna ängel, barn utaf en högre trakt!
Säg, hvem gaf dig öfver hjärtat sådan outsäglig makt?
Är du gnistan af Guds kärlek, sänd att i mitt hjerta bo?
Stanna, stanna kvar för evigt, barndomsvän, du ljufva tro!
Svarta vågor brottas i mitt sinne,
Himmelshögt de häfva trotsig barm.
Vilda stormar jaga om därinne,
Kväfva ångestropen med sitt larm:
Seglarns stjerna är al molnen skymd.
Blott af irrsken lyses nattlig rymd.
Men, hur vindar gny och vågor sjuda,
Herre, du kan tämja dem så lätt.
Låt ånyo nådens maktspråk bjuda:
»Frid på stormupprördt Genesareth!»
Låt dess böljor glittra än en gång
Uti morgonglans vid morgonsång!
Här blir ej fäst på fädrens vis
Med bara gammalt öl och gris
Och fylda horn, som tömmas.
I bröder! Öfver fästens rund
Sig sänker löftets helga stund,
Dess kraf må icke glömmas.
Det högsta mål du välja må —
Hvad mer, om blott det nås af få.
Men sträfva allt, hvad sträfvas kan
Att bli en värdig tidens man.
En tidens man! En sol han är,
Som vårens fagra blomsterhär
Ur gömda fröna lockar;
En Engelbrekt, hvars lystringsrop
Till enigt folk kan samla hop
De spridda meningsflockar;
Och Orfeus helga konst är hans;
Han väcker stenarne till dans;
Han blir den mörke tviflarns ljus.
Och glimt af dag i sorgens hus.
Så vard en ärlig tidens son!
Du blir då i din ringa mån
En frälsande Messias;
Ty hvar en slik ibland oss går,
Där ges ett sjukt, som hälsa får,
Ett bundet, som befrias.
Om präst, om statsman eller lärd
Om man af pänna eller svärd —
Stor sak! Men gör, hvad göras kan
Att bli en gång en tidens man!
Engång, engång!
Hvad gör det väl då, om din väntan är lång?
Däruppe dig vinkar hvart barndomens hopp,
Däruppe skall kärlekens dröm fyllas opp:
Dig skönhet och sanning till mötes där träda.
O, anade sällhet! Ditt lof vill jag kväda:
När får jag dig ägna min jublande sång
Engång?
Engång, engång
Du skönare klingar o, stapplande sång!
Här höjdes du upp blott vid vågornas brus,
Vid foglarnes kvitter och vindarnes sus;
Deruppe du stäms till de saligas fröjder,
Och eko dig svarar från blånande höjder,
Att målet du nått för din sträfvan så lång
Engång.
»Engång, engång!»
Så må du än tona, du himmelska sång.
Men då du ej kvädes med stapplande röst,
Men då du ej fyller med längtan mitt bröst;
Jag vill endast lära de tröstande orden
Till sörjande bröder, till saknad på jorden:
»Du blifver så säll, som din väntan var lång —
Engång!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
