Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Den 24 Mars 1901 - Annonser - Hvarför han förblef ogift. Af L. G. Moberly
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag lutade mig framåt, gripen af en underlig
rörelse.
»Oh, mr Streatham», utropade jag, »huru
gärna jag önskade att ni också hade allt detta.
Det är verkligen synd om er, att ni ej skall ha
ett eget hein med hustru och barn.»
Jag talade något ifrigt. Hans vänliga ögon
mötte mina blickar och han log samma
besynnerliga gåtfulla leende, som jag observerat en
gång förut. Men ban sade ingenting.
»Är det verkligen försent?» sade jag och lade
ned strumpan, jag stickade på, »är det verkligen
försent! Ni skulle känna er så lycklig med en
god och kärleksfull kvinna att taga hand om er».
»Jag fruktar — det är något väl sent påtänkt»,
sade han sakta. »Jag är sextiofem år nu skall
ni koriima ihåg.»
»Men det är verkligen iftgen ålder»,
protesterade jag, »och ni skall verkligen kunna göra
en kvinna lycklig. Säkerligen är det ej försent
— såvida — och naturligtvis har ni ännu en orsak,
förutom er ålder.»
»Det är också — ett annat skäl-, svarade
han efter en paus — under denna paus hörde
jag den lifliga lilla trasten brista ut i en ny
jubelsång — »ännu en orsak. Skall jag tala om den
för er?»
Jag nickade utan att svara. Ett uttryck i
hans ansikte kom mig att få en känsla af kväJning
i halsen.
»Det är ingenting ovanligt eller någonting
nytt i den berättelsen», sade han lugnt och med
ett försök att visa sig munter, men lians leende
hade på mig den verkan, att jag helst skulle velat
brista i gråt. »det är endast det, att — jag —
jag var ej den rätte. Den kvinna jag älskade —
gifte sig med den rätte. Jag är tacksam, att jag
kan säga det — att hon är mycket lycklig, men —»
.Åh! Huru kunde hon?» inföll jag, »huru
kunde hon välja någon annan, då ni älskade
henne?»
»Nå väl — jag vet ej huru dermed förhöll
sig», sade han med ett skälmaktigt uttryck i
blicken, hvilket jag ej kunde förklara. »Jag är säker
på hon valde den bäste mannen — och den man,
hon älskade mest. Då jag såg, att hon älskade
honom, ville jag ej tränga mig fram. Jag tror
ej, att hon någonsin anade, att jag älskade henne.»
Han sänkte rösten något och våra blickar
möttes, då han hastigt kastade sin blick på de
glödande rosorna på bordet.
»Det gick på detta sättet», fortsatte han
liksom drömmande. »,Vi hade rest ut till landet ett
stort ressällskap. Jag kände henne sedan en tid
tillbaka och blef kär redan första aftonen vi voro
tillsammans — vid en större bjudning.»
»Var hon så älskvärd?» frågade jag.
»Mycket älsklig. Hon var den älskligaste
kvinna jag någonsin sett», svarade han sakta.
Jag undrade ofantligt mycket öfver huruvida
jag sett denna älskvärda dam och i tanken
genomgick jag alla de bekantskaper, vi hade gemensamt,
men jag kunde ej erinra mig en enda, som
svarade mot den beskrifning han afgifvit. Helt
naturligt kunde jag ej känna alla hans vänner. -
»Efter balen», fortsatte ban, »såg jag henne
ofta och vi träffades dagligen i nämnda hein. Det
var vår, skogarne doftade af gullvifvor,
hagtorns-häckarne stodo i blom och trasten slog sina
drillar alldeles som han gör i er trädgård i dag.»
Han tystnade för ett ögonblick och fick ett
frånvarande uttryck i blicken, och själf tyckte
jag mig försatt åtskilliga år tillbaka i tiden, ty
det var en vårdag med blomdoft och fågelsång,
som Jolin friade till mig.
»Jag skall aldrig glömma de dagarne»,
fortsatte han och väckte mig därmed ur mina
dröm-merier, »och det, att jag ej kan glömma dem, det
är orsaken till att jag så envist förblifvit en gammal
ungkarl.»
Ånyo försökte han le, men det låg ett så
oändligt djupt vemod i det leendet, att jag hade
all möda i världen att ej brista i gråt.
»Hon brydde sig aldrig om mig, mrs
Mea-dows — hon såg aldrig i mig mer än en vanlig
bekantskap, ehuru jag skulle velat kysst marken,
där hon gått fram. (»Dumma kvinna!» tänkte
jag för mig själf.) Det var något som höll mig
tillbaka, redan från början. Men jag kunde ej
låta bli att älska henne, lika litet som jag kunde
låta bli att fröjdas åt sol- och vårdagarne och åt
trastens sång. Det var en glädje att få vänta
henne någonstädes — att få höra hennes röst och
få se hennes ansikte. Men hon visste det ej —
hon visste det ej.»
»Det måtte varit en synnerligt korttänkt
människa», tänkte jag för mig själf, men högt sade jag:
»Det var verkligen skada. Kanhända om ni
talat till henne, att ni skulle ha vunnit henne?»
Han skakakade på hufvudet.
»Nej, det var alltid den andre, som kom före.
En bättre person än han excisterar näppeligen.
Om någon var henne värdig, så var det ban.»
»Hvilken lycklig kvinna hon måtte ha varit»,
sade jag, »att ha vunnit två sådana mäns kärlek
och hvilket ideal af kvinna hon måtte ha varit —
ehuru ytterst dum», tillade jag halft omedvetet.»
»Det finnes ingen som är hennes like», sade
han eftertryckligt, och emedan jag aldrig lyckats
finna hennes make därför är jag ännu ungkarl.
För hennes skull högaktar jag hvarje kvinna. Hon
var mitt ideal af allt sant ädelt och kvinligt. •
»Oh! Det måste vara skönt att veta det»,
utropade jag. »Hon är ovillkorligen en mycket
lycklig kvinna.»
»Jag skattar mig lycklig, som lärt känna och
älska henne», sade han med ett artigt tonfall på
rösten.
ff* l>bft*iftb
Ringledning-Te-/Wlvnll 1911 lefon och Ask
ledarematerlel I parti och minut,
bil-Ilgast genom
Allmänna Svenska Elektriska A -B
STOCKHOLM.
Illustrerad katalog gratis & franco..
Hnnoneera t RVHR $ DH<3
Aseptol
Af alla munvatten fir nu, som AnUseptlcuj
Eitra koncentrerad
à 2 kr. pr flaska
N:o 2 Vademcouni. N:o 3 Gahnellt
N:o 4 Stomntol ctc.
Jemför Prof. 15. ALMQUISTS Intyg.
S:t Eriks Tekn. Fabrik. Stockholm
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
