Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) / 151 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 8 December 1901 - Puccini och »Bohême»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

                        PUCCINI OCH »BOHÊME».


GIACOMO PUCCINI.

Det var med största intresse man afvaktade
uppförandet af Giacomo Puccinis opera
»Bohême», som i dagarne gått öfver K. operans
scen, och som där efter allt att döma gjort succès,
äfven om kritiken här som annorstädes utfallit
ganska olika. Puccini är född i Lucca 1858,
studerade musik hos Bazzini och Ponchielli samt
har, utom en mässa samt åtskillig kammarmusik,
komponerat operorna »Le Villi» (1884). »Edgar»
(1889), »Manon Lescaut» (1893), »Bohême» (1897)
samt »Tosca» (1900). De tre sistnämnda operorna
ha uppförts å en mängd europeiska teatrar,
särskildt har »Bohême» gifvits på öfver 100 olika
scener.

Puccini tillhör den »ungitalienska» skolan, de
s. k. italienska veristerna, hvilka med tillämpande
af de Wagnerska idéerna sökt reformera den gamla
italienska operan i den nya stilriktning, som
inledes med Boito, och hvilken såsom ytterligare
representanter kan räkna bl. a. Mascagni,
Leoncavallo – som ju ock komponerat en »Bohême» –
samt i viss mån också den unge andlige kompositören
abbate Perosi.

Att den äldre italienska operastilen, sådan den
ter sig exempelvis i Verdis äldre operor, hade
öfverlefvat sig själf och behöfde reformeras, tör
väl ej förnekas af någon, och bästa beviset härför
är väl gamle Verdis egen resoluta brytning på
gamla dagar med de traditioner, han hittills hyllat.
Och den kolossala, nästan i musikens häfder
enastående succès, som kommit t. ex. Mascagnis
»Cavalleria» och Leoncavallos »Pagliacci» till del,
visar, att det dock var just detta, som deras
samtid ville ha, längtade efter och behöfde.

Emellertid ser det ju onekligen ut, som om
dessa »verister» med den stora, första framgången
också nått slutmålet för sin utveckling samt fyllt
sitt ändamål – åtminstone har intet af de verk,
som de senare presterat, vare sig gifvit något nytt
uppslag eller ens slagit igenom. Äfven hos Perosi
synes på sistone en viss afmattning ha ägt rum.

Den ende af de unga italienarne, som i sina
senare verk åtminstone följts af en yttre succés
är Puccini, äfven om som ofvan antydts kritiken
ingalunda städse varit honom bevågen.

Så ligger framför mig en ingående och absolut
nedsablande recension af »Bohême» och hela den
stilriktning, hvarur den framgått, af den
framstående wienerkritikern Hanslick, som bl. a.
säger:

»Musiken spelar i denna opera egentligen en
sekundär roll, hur anspråksfullt och larmande den
än tränger sig fram på enstaka ställen. Läser man
före uppförandet de fyra à fem första sidorna i
den tättryckta textboken, så undrar man, om detta
verkligen är en operalibretto och icke en komedi.

Denna odrägligt svassiga dialog, som tråkig
och långtrådig rör sig kring de alldagligaste saker
– den skulle framlocka musik, skulle entusiasmera
en tondiktare. Omöjligt kan musiken här verka
som likaberättigad, själfständigt formande konst;
blott som undermålning, grundering, alldaglig
konversation. Alltså näst sista steget af den på
nedstigande stadda musiken; det nästa och sista
steget är den ohöljda melodramen.»

Detta ensidiga omdöme torde dock knappast
kunna anses korrekt. För det första tör väl med
skäl kunna betviflas, att Puccini någonsin afsett,
att »Bohême» skall vara någon opera i detta ords
egentliga mening, den är snarare en opera comique,
i hvilken den talade dialagen på Wagnervis behandlas
recitativiskt – naturligtvis ett mycket djärft
tilltag, då ett modernt ämne med alldagliga
händelser och situationer behandlas, men den
storartade framgång operan rönt öfverallt – äfven i
Wien trots Hanslick – visar bäst, att experimentet
härutinnan lyckats ganska väl.

Tar man »Bohême» som ofvan antydts, hvilket
väl tör vara det riktigaste och rättvisaste, blir ju
måttstocken en helt annan, och man får då äfven
medgifva, att musiken här intager en med texten
minst sagdt jämlik ställning. Att den, där så skall
vara, fint och elegant smyger sig efter handlingen
kan väl ej betecknas som något fel.

Innehållet i den af Illica och Giacosa efter
Murgers bekanta roman sammanställda libretton är i
korthet följande:

Första akten försiggår i det vindsrum, som målaren
Marcel delar med poeten Rodolphe. Det är vinter, och
de båda stallbröderna frysa. Då kommer den tredje i
laget, musikern Schaunard och visar sig vara i
besittning af penningar, med hvilka de nu vilja göra
sig en glad dag å Café Momus. Dessförinnan infinner
sig husvärden och fordrar den resterande hyran. Men
de tre vännerna, med hvilka nu äfven den fjärde,
filosofen Colline, förenat sig, lyckas genom allehanda
snack draga värden vid näsan och köra slutligen ut
honom. Tre af vännerna begifva sig nu till kaféet,
medan Rodolphe stannar för att afsluta en
tidningsartikel. Det klappar på dörren, och den
vackra grannen, brodösen Mimi inträder för att få
sitt ljus tändt, hvilken enkla åstundan slutar med en
kärleksscen, hvarunder Mimi lofvar att medfölja till
kaféet.

Här träffas i andra akten alla vännerna jämte en hel
del annat folk. Styckets andra hjältinna, f. d.
chanteusen Musette, uppträder tillsammans med en rik
narr. Men denne förstår hon snart aflägsna för att
åter anknyta förbindelsen med sin förre tillbedjare,
Marcel. Ridån faller under tonerna från en
förbipasserande musikkår.

Tredje akten försiggår framför en tarflig tavern i
utkanten af Paris. Mimi kommer frusen och eländig och
varder vittne till, huru hennes älskare Rodolphe till
Marcel uttalar sin afsikt att lösa förhållandet till
Mimi, emedan hon har lungsot och är nära döden.
Badande i tårar tager hon afsked af Rodolphe, medan
samtidigt en häftig dispyt levereras mellan Musette
och Marcel.

I fjärde akten är man åter i vindsrummet från första
akten. Marcel och Rodolphe försöka arbeta, men deras
tankar hvirfla kring Mimi och Musette, hvilka skaffat
sig rikare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>