Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 22 December 1901 - Julklockorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JULKLOCKORNA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Saxo.
»Är detta ert sista ord, fröken Elsa?»
»Fråga inte mer, Axel, jag ber er!»
Den unge skepparen kramade rorkulten med
sin kraftiga, bruna näfve. Han hade aldrig väntat
sig något annat svar. Hans kärlek syntes honom
själf så orimlig – och likväl träffade honom hvarje
ord hon gaf till svar som en pisksnärt.
»Ni får förlåta mig, men jag trodde verkligen,
att vi båda för länge sedan hunnit glömma den
tiden», hade hon sagt när han påminde henne om
deras barnaår, hur de vuxit upp tillsammans och
lekt med hvarandra, han, den fattige fiskarsonen,
och hon, den rike köpmannens dotter, utan att
begreppen stånd och börd då störde deras glädje.
Han påminde henne om de solljusa sommardagar,
då de sprungo omkring på klipporna och
plockade strandknoppar åt hvarandra. Det var
han, som först lärde henne sköta en åra, när de
rodde ut i hans fars gamla, koltjärade julle, han
som lärde henne namnen på alla skär och grund,
och han försummade ej häller att påminna henne
om alla de gånger hon plumsat i sjön, då det blef
hans lott att draga henne upp igen.
Han mindes så väl en vinter, när den första
snön fallit och lilla Elsa, strålande glad, kom emot
honom med en splitter ny kälke med järnmedar
och granna ornament på, hur hon spände
tömmarna med bjällrorna kring hans armar och
skrattade af hjärtans lust, när hennes duktige häst
skenade i väg med henne öfver snön. Det var
han, som lärde henne gå på skridskor – först på
den stora dammen ofvanför staden, sedan gjorde
de längre åkturer på sjön när hamnen tillfrusit.
Och när hon ute på isen frös om sina små knubbiga
händer och började gråta, nog var det Axel,
som både fick gnugga henne varm och trösta henne.
En jul hade Axel täljt ihop en båt åt Elsa och
riggat den och klädt den i grannaste flaggskrud.
Han hade aldrig sett henne så glad, som när hon
fick den julklappen. På julaftonen kom Elsa till
den lilla fiskarstugan och frågade, om inte Axel
finge följa med henne hem och tillbringa julaftonen
där. Det fick han förstås, och under det klockorna
i kyrkan ringde till aftonbön i den stilla julkvällen,
vandrade de båda småttingarna hand i hand till
det rikt upplysta Barkska huset vid hamnen. Den
julaftonen var ett af Axel ljusaste minnen.
Men allt det där hade hon glömt – för längesedan.
Och det var ju ej att undra på. Deras
vägar hade med åren alltmera skiljts från
hvarandra. Hon sändes efter slutad konfirmation till
utlandet, fick sin uppfostran i en världsbekant
pension och kom tillbaka som en ung, elegant dam,
vacker, beundrad och afundad. Han fick sin
utbildning i lifvets hårda skola. Innan Axel fyllt
femton år dog hans fader, och ynglingen måste
ut att trotsa storm och sjö för att kunna försörja
sin gamla mor.
Men han hade ej kunnat glömma. Därute på
hafvet i mörka höstnätter, när han på däcket höll
vakt öfver sillgarnen, och vågorna brusade rundt
omkring honom, trängde sig minnena fram.
Det var sällan han nu fick tala med sin forna
lekkamrat. Men han gladde sig som ett barn, när
hon leende med en vänlig nick besvarade hans
vördnadsfulla hälsning, då han mötte henne på
gatan. Och när hon under sommaren ibland tog
sig en segeltur med hans båt, stod han i
styrluckan stolt som en vikingahöfding, som för hem
sin röfvade brud. Det hade aldrig fallit honom in,
att han skulle få tillfälle att förklara sin kärlek för
henne. Och nu hade det dock skett.
Hon hade seglat ut i hans båt. Vinden blåste
frisk, solen sken och hafvet lyste i hvitt och blått.
Lustigt dansade den smäckra jakten fram öfver
vågorna, förbi alla dessa klippor och skär, som de
båda så väl kände till.
Elsa var vid strålande lynne och underhöll en
liflig konversation med sin skeppare. Det
intresserade henne att höra honom berätta om deras
friska lif på sjön. Under samtalet hägrade minnena
för honom från flydda dagar, han trodde, att också
hon älskade dessa minnen – och innan han riktigt
visste, hur det gått till, hade han biktat för henne
sin stora, unga kärlek.
Hvad som rörde sig inom henne – hvem vet
det? Men han såg hur rosorna bleknade på
hennes kinder, strax innan hon vände bort ansiktet
och gaf honom sitt hårda, kalla svar: »Jag trodde
vi båda för längesedan hunnit glömma den tiden.»
Han blef ej ond på henne. Med ett resigneradt,
bittert uttryck betraktade han den vackra
flickan, som satt med ryggen vänd emot honom
och blicken riktad förut.
»Det är väl bäst att vi segla hem nu», sade
hon med en befallande skärpa i rösten och svepte
filten närmare om sig.
Axel lade upp rodret, halade skoten och styrde
med säker hand jakten in mot hamnen. Vågorna
bröto sig mot bogen och ett fint glittrande
vattenstänk dansade öfver däcket. Nu ville han segla,
undan skulle det gå, det var i alla fall sista gången
han fick segla med henne, den vackra Elsa Bark.
Med hvinande fart flög jakten in i hamnen.
Skummet brusade framför bogarna, det hvirflade
och blänkte i kölvattnet. Så gjorde jakten en
elegant sväng, seglen fladdrade och lekte, och
säfligt gled båten in till stranden.
»Hvad är jag skyldig?» frågade Elsa, sedan
hon kommit upp på kajen.
Axel rynkade ögonbrynen.
»Ingenting», svarade han kort.
»Vi ha ju seglat två timmar – var så god –
här är två kronor.»
Utan att se på honom tryckte hon pängarna
i hans hand och gick uppåt staden. Där stod
Axel ensam med sina två kronor. De brände som
eld i hans hand. Han kände god lust att kasta
pängarna i sjön, men därhemma satt hans gamla
mor, hon behöfde dem. Långsamt stoppade han
pängarna i fickan, mumlande:
»Ne’ne’, hon är rik och förnäm, hon, jag en
fattig stackare, som seglar för en krona i timmen.
Men den här seglatsen blef nog mäst dyr för mej.»
Samma afton var Elsa Bark på soirén i
societetssalongen. En hel skara kavaljerer svärmade
omkring henne, giftaslystna ungherrar, som rest
till den fashionabla badorten ej minst med biafsikten
att söka draga högsta vinsten på äktenskapets
lotteri. Och Elsa Bark var ett lika godt parti som
någon af damerna bland badgästerna.
Men den vackra Elsa var alls inte nådig i
kväll. Hon var vid miserabelt lynne, den
ödesdigra seglatsen på middagen spökade alltjämt i
hennes hjärna.
Det förargade henne, att en båtskeppare, en
fiskare, hvilkens stora, bruna händer luktade tjära
långa vägar, kunde vara så hänsynslös att fria till
henne – hon som hade en vapensköld för hvarje
finger i perspektiv. Och likväl hyste hon en viss
beundran för hans djärfhet. Hans kärleksförklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
