Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 22 December 1901 - Julklockorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var åtminstone mera originell än de flesta hon fått
höra, och de barndomsminnen hon kallt förnekat,
döko fram, det ena efter det andra.
Elsa lämnade tidigt soirén och promenerade
ensam utmed stranden i den vackra, ljusa
sommarkvällen. Och hur hon gick, kom hon om och om
igän till den plats, där den unge fiskarens båt låg
förtöjd.
»Nej, det är för löjligt», tänkte hon skrattande,
då hon väl för femte gången stannade därnere vid
den lilla finputsade jakten, som låg med seglen
beslagna, sakta gungande för de lätta dyningarna.
»Inte är det lönt att tänka på alla dumheter man
som barn varit ute på. Gud, hvad skulle löjtnant
Silfverkrook tänka, om han anade, att min hjärna
blifvit alldeles upptagen af en fiskares
kärleksförklaring.»
Om några dagar hade Elsa också nästan glömt
hela historien. Eftersommarens fästligheter gåfvo
henne nästan aldrig tid att tänka på annat än
nöjena för dagen.
Men så kom hösten med sina långa mörka
kvällar. Det lilla samhället förvandlades som genom
ett trollslag. Gatorna blefvo tomma, ödsliga,
parkerna sköflade, restauranter och salonger stängda
med stora, grå lämmar för fönsterna. Då smögo
de fram, alla sommarens minnen. Och hur det
var – alltid stod den där segelturen främst bland
dem – kanske därför att den berörde henne
pinsammare än de andra.
En dag mötte hon Axels mor på gatan –
den unge fiskaren hade hon ej sett mera under
sommaren. En oemotståndlig makt dref henne
fram till den gamla, och af denna fick hon veta,
att Axel gått till sjös.
»Han var så besynnerlig en lång tid», sade
gumman, »han ville nödvändigt bort. Och så for
han för några dar se’n, när badgästerna rest och
han inte hade nå’n förtjänst på seglingen längre.»
Hvarför han rest, det visste inte den gamla.
Men Elsa visste det, hon.
»Han höll af mig så mycket ändå», sade hon för
sig själf. Det var ej utan att hon kände sig smickrad
däröfver, ehuru han endast var en fattig fiskare.
– – –
Åren gingo. Det lilla samhället därute i
hafsbandet växlade karaktär efter årstiderna. Än lyste
leende sommarsol öfver det brokiga badlifvet,
badgästbåtarne kryssade i fjordarna med sina snöhvita
segel och stilla kvällar ljödo musikens toner öfver
sjön i skenet af praktfulla, färgrika lyktor och
bengaliska eldar. Än rasade stormarna kring klipporna,
skotten knallade bland äjderflockarna mellan skären
och ute på det upprörda hafvet kämpade fiskarena
för sitt dagliga bröd.
Elsa Bark hade blifvit vackrare för hvarje år
och beundrarnes skara växte med hvarje badsäsong.
Men ingen tycktes ha funnit nåd inför henne, om
icke möjligen löjtnant Silfverkrook, som nästan
afgudade henne.
En dag några veckor före jul satt Elsa vid
fönstret i sitt rum med förgråtna ögon och ett
öppet bref i handen. Midt emot henne satt modern
och betraktade tankfull snöflingorna, som lustigt
dansade och yrde därute för den friska nordoststormen.
Löjtnant Silfverkrook hade anhållit om hennes
hand. Och modern försökte förgäfves förmå henne
att mottaga anbudet.
Samtalet afbröts emellertid af konsul Bark, som
brådskande steg in i rummet.
»Vi få främmande till middagen i dag. En
amerikansk bark kom in i morse och jag kan
inte gärna undgå att bjuda kaptenen hit.»
»Nå, det skall bli trefligt att få sig en extra
lektion i engelska», menade Elsa och skyndade sig
att gömma brefvet.
»Det blir nog inte mycket bevändt med den»,
sade konsuln kort. »Kaptenen är svensk, härifrån
sta’n för rästen».
»Så ...»
»Det är Fiskar-Olles Axel, som nu går och
trampar eget däck. Jäklar i den pojken, han har
tagit sig fram som en hel karl! Stilig skuta för
rästen. Ja, ni behöfver inte göra någon extra
toalett för det, inte».
Den gamle köpmannen märkte inte, hur den
ena blodvågen efter den andra böljade öfver Elsas
kinder. Och knappast hade föräldrarna lämnat
rummet, förrän hon kastade på sig hatt och kappa
och sprang ut i snöyran.
Verkligen, därute i hamnen låg barken för sina
ankare, smäcker och ståtlig med sin höga rigg och
stjärnbaneret svajande under gaffeln. Liksom hon
förr en gång fann sig stående framför den lilla
jakten, stod hon nu och betraktade det vackra
skeppet. Men denna gång fann hon situationen
mindre löjlig. Hennes blickar gledo öfver hela
fartyget, de hängde sig fast vid hvarje tåg, hvarje
block och stannade slutligen vid namnbrädet. Det
klack till i henne: »Elsa» stod där med stora
förgyllda bokstäfver.
Det var med klappande hjärta hon på middagen
inväntade den unge kaptenens ankomst. I sin
fantasi utmålade hon sammanträffandet mellan dem
på de mest olika sätt. Men hon kände sig ej litet
besviken, då han lät konsuln föreställa sig för henne,
utan att med en min förråda att han ens sett henne
förut.
»Jag tror visst att vi känna hvarandra förut»,
framkastade hon med en osäker darrning på rösten,
som svalde de flesta orden.
Axel gjorde en artig bugning.
»Jag ber om ursäkt» sade han, »man glömmer
så lätt, när man är på sjön».
Konversationen under middagen var skäligen
matt. Konsuln och kaptenen underhöllo sig mest
med hvarandra, Elsa satt tyst som muren och
konsulinnan framkastade endast emellanåt en fråga
om ett och annat, på hvilken hon alltid erhöll ett
kort, koncist svar. Efter middagen drogo sig
herrarne tillbaka till konsulns arbetsrum.
På julaftonen var Axel åter inviterad till konsul
Barks hem. Den rättframme köpmannen hade fattat
sympati för den unge intelligente sjömannen
och pratade gärna bort en stund med honom vid
aftontoddyn. Elsa satt midt emot dem vid fönstret
sysselsatt med handarbete.
Som de sutto där samspråkande blef konsuln
utkallad i affärsgöromål. Han ursäktade sig och
uppdrog åt sin dotter att underhålla deras gäst,
något som hon i detta fallet hade rätt svårt att
klara sig med. Men Axel räddade situationen med
att berätta spridda drag ur sina äfventyr på sjön
och snart var samtalet i full gång.
Det började småningom skymma. Snöfallet
var öfver och de lätta skyarna drogo bort i
fjärran. Som ett stort glödande eldklot gick månen
upp öfver de snötäckta bärgen, den ena stjärnan
efter den andra började tindra på den mörka
vinterhimlen.
»Får jag inte lof att tända ljus?» frågade Elsa
efter en stund och reste sig för att fullfölja sin
afsikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
