Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 29 December 1901 - Claës Gustaf Adolf Tamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
CLAËS GUSTAF ADOLF TAMM.
Nästa juni månad blir det tolf år, sedan friherre
Tamm tillträdde posten som Stockholms
öfverståthållare. Huruvida han då fortfarande
residerar i polishuset vid Myntgatan och i det
enastående vackra öfverståthållarepalatset vid
Slottsbacken – hvilket Nikodemus Tessin, Sveriges
»habilaste» arkitekt, uppförde åt sig – är osäkert,
ja otroligt. Redan länge har det beskäftiga ryktet
vetat att förtälja, att friherre Tamm hade för afsikt
att lämna befattningen som hufvudstadens
styresman. Och detta rykte har ju fått en bekräftelse
därigenom, att, då Stockholms stadsfullmäktige
nyligen hade att utse ny representant till riksdagens
Första kammare efter generalmajor Björnstjerna,
hvilken afsagt sig på grund af sin höga ålder, och
man var betänkt på att välja friherre Tamm, det
under den förberedande öfverläggningen framkom
från auktoriseradt håll, att öfverståthållaren icke
länge skulle fortfara i sitt ämbete – hvarför han
ju sålunda kunde anses ha tid till
riksdagsmannauppdraget, hvilket äfven tillföll honom.
Det är alltså att antaga, att friherre Tamm
inom mycket kort tid, före riksdagens
sammanträde i januari, kommer att lämna
öfverståthållareposten. Och när han gör detta, skola säkert de
allra flesta, ja alla, erkänna, att Stockholm gjort
en stor förlust, som det blir mycket svårt att
ersätta.
Om någon, har friherre Tamm från första
stunden tagit sitt kall på allvar. Han har
sannerligen icke nöjt sig med att endast representera –
och göra representationsplikterna mera betungande
än nödvändigt! Han har på sitt ämbetsrum, där
han dagligen varit att träffa i minst tre timmars
tid, och där han äfven personligen mottagit snart
sagdt hvem som helst, som ansett sig ha något
att dryfta med öfverståthållaren, och icke minst
utanför detsamma – icke blott vid
stadsfullmäktiges sammanträden, som deras ordförande, cch
desslikes som ordförande vid beredningsutskottets
mödosamma arbeten, utan vid många, många andra
sammanträden och möten och i tusen olika
åligganden, hvilka tillkomma främste styresmannen för
en betydande och lifligt blomstrande hufvudstad,
utvecklat ett ständigt intresseradt, ständigt af de
bästa afsikter besjäladt, men förvisso icke alltid
tacksamt och belönadt arbete. Friherre Tamm har
sommar som vinter sträfvat lika oegennyttigt. Han
har bemödat sig om att sätta sig in i detaljerna
lika väl som i hufvudsaken. Ett lysande exempel
härpå lämnade han vid industri- och
konstutställningen i Stockholm 1897, då han var utställningens
generalkommissarie, och denna gång, då
öfverståthållaren, till följd af sakens natur, måste träda
mera fram än vanligt, var det äfven för de
skumögde lätt att se, att friherre Tamm både var en
initiativernas, den kloka organisationens och det
rastlösa arbetets man. Hans namn är för alltid
förenadt med denna så utomordentligt lyckade
utställning, som i mångt och mycket gjorde Sverige
medvetet om sin egen förmåga och skänkte det
glans utåt.
När friherre Tamm inom kort intager sin plats
i Första kammaren, har han många
riksdagsminnen att erinra sig. Vid den sista ståndsriksdagen
intog han plats å riddarhuset. Han var sedermera
en af Upsala läns representanter i Andra
kammaren 1870–72 och 1876 samt hade 1870–71 plats
som suppleant i konstitutionsutskottet. Hösten
1882–hösten 1889 hade han, vald af Gäfleborgs
läns landsting, plats i Första kammaren, hlef 1883
suppleant i statsutskottet samt 1884 och 1889
ledamot häraf. I maj 1884 utnämndes friherre Tamm
emellertid till konsultativt statsråd för att två år
senare öfvertaga finansdepartementet, hvilkets chef
han var till den 6 februari 1888. Det var under
denna tid han vid statsminister Themptanders sida
uppträdde som kämpe mot frihandelns allt talrikare
angripare. Friherre Tamm visade sig som talare
vara i besittning af ett ovanligt klart
framställningssätt, och äfven på motståndarnes sida kunde
man icke undgå att uppskatta honom såsom en
krigare, hvilkens vapen alltid voro skinande blanka.
Den yttre gången af friherre Tamms lefnad är
för öfrigt följande. Han föddes den 10 augusti
1838 på Lydinge i Uppland. Fadern var den
skicklige bergs- och bruksmannen Adolf Gustaf Tamm
och modern friherrinnan Augusta Maria Sofia
Rålamb. Friherre vid farfaderns död 1856, blef Tamm
underlöjtnant vid Lifregementets dragonkår 1858,
idkade bergsstudier i Falun 1859–60 och öfvertog
1864 skötseln af Österby och Strömbacka
bruksegendomar. Han befordrades 1863 till löjtnant och
tog 1865 afsked ur krigstjänsten. Vid sitt
utnämnande till konsultativt statsråd lämnade han
disponentskapet för Österby, och i juni 1888 utnämndes
förutvarande finansministern friherre Tamm till
öfverståthållare i Stockholm. Han var 1871–86
e. o. fullmäktig i järnkontoret, där han 1889 blef
ordförande, äfven detta en synnerligen viktig post.
Friherre Tamm har för öfrigt varit ordförande i
konsortiet för den nya operabyggnaden i
Stockholm, har inkallats i Landtbruksakademien, o. s. v.
Han är sedan 1865 gift med Ehba Carolina
Tersmeden och har fem barn, hvaraf sonen Wilhelm
Adolf är t. f. andre polisintendent i Stockholm.
Under friherre Tamms öfverståthållareskap har,
som bekant, Stockholm gått ofantligt mycket
framåt, och vi ha här ofvan framhållit, hvilket rastlöst
arbete öfverståthållaren utvecklat, ett arbete, som
ju i främsta rummet kommit Stockholm till godo,
men därigenom medelbart äfven hela landet. Det
är ju tydligt, att en öfverståthållares tjänst i
mycket är af synnerligen grannlaga natur –
öfverståttållaren är ju bl. a. hufvudstadens högste polischef
– och ofta fordrar en alldeles särskild takt. Friherre
Tamm har i detta, liksom i så många andra
afseenden, varit mera än otadlig: han har varit ett
mönster – för öfverståthållare i allmänhet och för
Stockholms stad i synnerhet.
Han har, utan öfverdrift sagdt, gjort sig
omtyckt af hög och låg. Vid flera tillfällen, när tvister
uppstått mellan arbetsgifvare och arbetstagare i
Stockholm, ha deputationer från såväl de ena som
de andra uppvaktat öfverståthållaren, hvilken, om
möjligt, sökt mäkla fred. Att han vid dessa
tillfällen mottagit arbetarne på ett lika vänligt och
värdigt sätt som principalerna kan ju påpekas, men
behöfver icke göras åtminstone för den, som någon
gång kommit i beröring med friherre Tamm. Man
ser och förstår genast, att hans sätt måste vara
detsamma mot hvarje hederlig människa, med
hvilken han talar.
Att en person i en sådan ställning som
Stockholms stads öfverståthållare intager, skall vara
utsatt för en del hugg, är själfklart. Men aldrig har
den ärliga viljan, har välmeningen i friherre Tamms
görande och låtande kunnat bestrides, och aldrig
har man hos honom kunnat se ett drag, som icke
varit nobelt i tanke och handling.
Stockholm har under friherre Tamms
öfverståthållareskap varit verkligt fäst vid sin styresman
– liksom öfverståthållaren varit det vid
hufvudstaden. Eljest arbetar man icke på ett sådant sätt
som friherre Tamm gjort.
O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
