Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 29 December 1901 - Lekkamraterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LEKKAMRATERNA.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af F. S.
Bjällrorna klinga melodiskt genom det brusande
sorlet och spårvagnsklockornas gälla ringningar.
Eleganta slädekipager dansa graciöst fram öfver
snön bland pustande droskhästar och myllrande
folkskaror.
Dragen af, ett par brunglänsande, frustande
springare, svänger en svartlackerad släde med adligt
vapen på sidorna in på en af hufvudgatorna.
Kusken bär brunt livré, och i släden sitter en ung dam,
väl ombonad af pälsverk. Några herrar, som möta
ekipaget, hälsa vördnadsfullt och vända sig om efter
den bortilande släden. Sedan rycka de på axlarne
och småle.
»Hvem var det?» frågar en herre i sällskapet.
»Öfverstinnan Björnram – gifte sig till en
titel och öfver en million och fick död på gubben
inom ett par år.»
De samtalande herrarne fortsatte sin väg nedåt
gatan, under det ekipaget stannade utanför ett
monumentalt storstadspalats, från hvars fönster
bländande ljusfloder strömma ut öfver de breda
sandstenstrottoarerna.
En stund senare stod den unga öfverstinnan
framför en trymå i sin luxuöst inredda våning och
ordnade det blonda, burriga håret, å hvilket
vattenpärlorna efter rimfrosten glittrade i skenet från
ljuskronorna. Hon smålog åt sig själf, då hon såg
sin bild i spegeln, de friska, röda kinderna,
blomstrande af hälsa och fägring, de vackra ögonen,
lysande af ungdom och lifslust. Men leendet gled
öfver från stolthet till bitterhet. Hon tänkte på
de många afundsamma, nästan hatfulla blickar, som
slungats emot henne därnere på gatan. Ännu mera
pinade henne åsynen af en gammal trasklädd gumma
som pekande visat en liten huttrande parvel det
granna ekipaget.
Hon kunde icke förstå, hvarför just hon skulle
betraktas som afvundsvärd. Hon kände sig så
fattig i all sin rikedom. Tjänarne gingo omkring
henne tysta som spöken. Och sonen, den lille
skälmaktige Sven, trifdes ej riktigt väl
hemma, där hans bångstyriga pojklynne lätt
råkade i kollision med den unga moderns
närver och guvernantens knotiga fingrar. Hon hade
aldrig känt sig riktigt lycklig, den vackra Asta
Björnram. Framtiden låg nog så ljus för henne,
när hon efterkom föräldrarnes önskan och gifte sig
med den ståtlige, knappt femtioårige öfversten.
Men i detsamma hon räddade de sina från ekonomisk
ruin och kastade sig in i den lyx och de nöjen,
som bjödos henne i det nya hemmet, upprefs ett
sår i hennes hjärta, som ännu efter flera år ej
hunnit läkas.
Efter endast ett par års äktenskap fick hon
följa sin make till grafven. Nu hade hon endast
sonen – och hvem vet – om några år skulle
kanske han också lämna henne för att gå ut i
världsvimlet. – – –
Hon rycktes ur sina tankar af ett stojande
larm från tamburen och hörde sin herr son skrika
med full hals:
»Nej, farbror får inte gå ... farbror skall följa
med in till mamma!... Om farbror går, så följer
jag med!...»
Öfverstinnan närmade sig dörren, då denna
med en duns flög upp. Och in störtade Sven,
rödkindad och andfådd.
»Mamma», ropade den lille bytingen och ryckte
henne i kjolen, »får inte fabror komma in? Säg
mamma!»
»Hvilken fabror menar du?» frågade hon,
under det pojken drog henne med sig ut i tamburen.
Så sprang han bums på en mustaschprydd herre
som stod därute omgifven af några tjänare, hvilka
tillskyndat vid bullret, fattade med sina knubbiga
händer om ett par af hans fingrar och sökte med
all makt få honom in.
Asta ryckte till, när hon såg den främmande,
och skiftade färg. Den mustaschprydde herrn
lyfte artigt på hatten.
»Jag ber om ursäkt, fru öfverstinna», sade han
ogeneradt, »men jag måste ovillkorligen följa min
lille lekkamrat hitupp, annars hade han aldrig
kommit hem.»
»Om inte fabror kommer in, vill jag följa med
farbror hem!» envisades gossen energiskt.
»Se så, min gosse lille, stanna du hemma, det
är för kallt för dig att följa med mig hem»,
invände den främmande och beredde sig att gå.
Men lille Sven släppte inte taget så lätt.
»Neej, farbror får inte vara ensam på
nyårsafton! Farbror har inte någon liten gosse att leka
med därhemma ... Mamma, bed farbror stanna, så
kan han leka med mig – det gör aldrig mamma!»
Asta såg på den ståtlige mannen, som
skrattande sökte hålla den lille pratmakaren i styr.
Hon kunde ej få fram ett ord, men i hennes
hufvud vimlade tankarne om hvarandra. Han var ju
ensam, lika ensam som hon kände sig. Om hon
bara hade haft mod att bedja honom stanna...
Men nej – han sade några artigheter och drog sig
tillbaka.
Då började Sven skrika, gallskrika, så som
endast ett par friska femåriga lungor kunna det. Här
gafs ingen pardon. Den unga frun räckte med
uppbjudande af hela sin själf behärskning sin sons
store lekkamrat handen.
»Herr Borg, gör oss det nöjet att stanna hos
oss i kväll...jag ser, att Sven och ni äro så goda
vänner, att...»
Han gaf ett afböjande svar, under det han
knappast vidrörde den framräckta handen. Men
då tog hon på sig hela sitt mod – han fick inte
gå nu ...
»Gustaf», bad hon bevekande, »för lille Svens
skull!»
Han tryckte hårdt hennes hand. Kort därpå
satt han inne i salongen med sin lille lekkamrat i
knät, en gunghäst vid sidan och ett helt regemente
tennsoldater på bordet. Och midt emot honom
satt Asta och deltog i leken.
»Farbror ska lära mamma att leka», ropade
lille Sven gång på gång, »annars får farbror komma
hit hvar dag!»
Det blef den gladaste nyårsafton Asta
upplefvat sedan hon lämnade föräldrahemmet. Svens
friska skratt genljöd i hela våningen, och man hade
all möda att vid supén hålla honom i styr.
Asta var förstås nyfiken att få veta, hur de
båda lekkamraterna stiftat bekantskap med
hvarandra. Det hade gått mycket enkelt. Lille Sven
sprang dagligen omkring och lekte jämte några
andra bytingar utanför Borgs kontor. Folk, som
ofta se hvarandra, bli ju vanligtvis förr eller senare
bekanta. På sista tiden hade de blifvit så goda
vänner, att Sven till och med gjorde påhälsningar
på kontoret, och i kväll ville pojken alls inte gå,
förrän han fick »farbror med hem till mamma»...
Ooh nu hade lille Sven haft det riktigt roligt
hemma.
Men tiden gick fort – alltför fort, tyckte lille
Sven. Han afgaf en hel rad protester, innan han
kom i säng, och farbror Gustaf måste sitta vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
