Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 29 December 1901 - Lekkamraterna - Lysekils nya kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lilla bädden, tills den lille sommt, sedan han
väl tjugo gånger mist lofva att hälsa på följande
dag – – –
»Jag hoppas, att du kommer till oss på
middag i morgon, annars får Sven säkert ingen ro»,
sade Asta, sedan de blifvit ensamma och sutto
samspråkande vid kaffet.
»Jag får tacka för vänligheten», svarade
Gustaf, »men jag vågar inte lofva det säkert. Det
var ju endast en tillfällighet, som gjorde, att jag
kom hit i kväll.»
»Du ångrar det väl inte, Gustaf?»
Hon såg på honom med sina stora, vackra
ögon. De hade ej på hela kvällen talat om det
förflutna. Den lilie pojkbytingen hade med sitt
joller formligen hypnotiserat dem båda.
Ett obevekligt öde hade skiljt deras vägar.
Han hade gifvit henne fritt att välja och reste
bort. Han var fattig då och kunde ej bjuda henne
ett hem – bättre då att lida och glömma. Det
var länge sedan dess. Öfver dessa minnen hade
redan länge vuxit mossa – hvad tjänade det till att
gräfva upp dem igen!
»Jag har ingenting att ångra», svarade han
kort på hennes fråga. »Och inte du häller,
hoppas jag», tillade han halfhögt.
Hon böjde ned hufvudet och lekte nervöst
med silkestofsarna på stolen. Gustaf betraktade
henne under tystnad. Hvad hon ändock var
vacker med sina friska röda kinder och glänsande blå
ögon. Når han sist såg henne, var hon ännu
nästan barn. Nu hade hon blifvit kvinna, yppig i
sin fagraste blomstring – – –
Det hade blifvit sent. Gustaf fann det vara tid
att bryta upp. Men innan han gick frågade hon
honom ännu en gång:
»Du kommer väl till oss i morgon, Gustaf?>
Han tryckte hennes hand. I de tindrande
ögonen, som han blickat in i så mångra gånger,
tyckte han sig läsa en innerlig längtan, att han
skulle komma ...
»Vill du det då gärna?» frågade han leende.
Han såg, hur det ryckte kring hennes läppar.
Sakta drog han henne till sig och fattade med
båda händerna kring hennes hufvud, så, som han
plägade; göra förr under de lyckliga
ungdomsdagarna.
»Asta», sade han vekt, »om vi skulle börja
lefva igen, du och jag...»
»Och lille Sven!» ropade hon jublande och
slog sina armar kring hans hals.
Länge stod öfverstinnan Björnram vid sitt fönster
och såg ut öfver den månbelysta gatan. Hon hade
släckt ljusen rundt omkring sig, endast himmelens
gnistrande stjärnor fingo lysa öfver hennes återfunna
lycka. Hon hade stått i fönstret och vinkat, när
släden farit bort med honom, men ännu stod
hon kvar där, i den vackra vinternatten – – –
Då tonade genom rymden tolfslaget från
kyrkans torn. Hon gick bort från fönstret. Tyst
smög hon sig in i barnkammaren, där hennes son
slumrade, belyst af månskenet, som strömmade in,
genom fönstret. Och under det klockans sista
toner dallrande dogo bort, kysste hon honom på
pannan, hviskande:
»Godt nytt år, mitt kära, älskade lilla barn!»
-
LYSEKILS NYA KYRKA.
Foto. M. Jacobson, Lysekil.
Lysekils nya kyrka, som i dagarne nått sin yttre fulländning och blifvit högtidligt invigd, är säkerligen en af Sveriges ståtligaste och vackraste kyrkor, belägen på en dominerande höjd i den unga stadens midt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
