Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 12 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts, från föreg, nummer).
Jag tilltalade honom slutligen, ty jag plågades
af hans envisa tystnad, och kunde ej fördraga den
underlägsna roll, som jag påtrugat mig själf. Jag
vek långsamt ihop tidningen, förde den lika
gravitetiskt mot min ficka, men hejdade mig plötsligt
och sporde honom artigt:
»Kanske ni önskar se tidningen?»
Jag är öfvertygad om, att han helst afböjt mitt
erbjudande, ty hans drag uttryckte nu en sådan
likgiltighet, att jag afgjordt ångrade mitt tilltag.
Emellertid, vare sig han ej i hast fann ord att
motivera ett afslag eller helt plötsligt kom på
andra tankar – han grep alltnog tidningen, och i
det han synbart intresserad började bläddra i
densamma, svarade han:
»Jag är viss om, doktor, att er älskvärdhet är
helt naturlig, men vore jag misstänksam, skulle jag
tro, att ni med kännedom om min absoluta likgiltighet,
för hvad de dagliga bladen innehålla, önskat ge mig
en kanske välförtjänt fingervisning. Men var lugn»,
tillade han vid min förvånade uppsyn, »jag fritar er
fullständigt från denna tankegång och tackar er
uppriktigt för er vänlighet.»
Låg det en viss ironi i hans ord, eller talade han
ärligt? Jag var ej i stånd att afgöra
detta, innan jag såg honom lägga tidningen å sido,
och mina funderingar fördes i en helt annan riktning
genom de ord, hvarmed han ånyo inledde samtalet.
»Ni förvånar er», sade han, »öfver att höra min
ringaktning gent emot den dagliga prässen, och kanske
ni finner det barbariskt och slött att frånsäga
sig all gemenskap med alla de intressen, som uppröra
vår tid och de små hyggliga människorna, men
ni, doktor, som är vetenskapsman, skall väl ändå till
en viss grad kunna medge eller tänka er frågor,
hvilkas besvarande så ta vår uppmärksamhet i anspråk,
att vi blott med ovilja fördjupa oss i eller
sysselsätta oss med andra. Så är åtminstone fallet
med mig, och hvad ni eller andra betrakta som
en brist, det är i mina ögon en förtjänst. Ty blott
därigenom att jag helt och fullt gått mitt ämne in
på lifvet, har jag kommit till resultat, dem jag
aldrig kunnat framvisa därest mina tankar splittrats
af de många olika lystringsord, som städse ha sitt
tillhåll i prässen.»
Om någon annan framställt ett dylikt påstående,
skulle jag utan tvekan, utan svårighet ha kunnat
påvisa dess ohållbarhet, men inför denne man skulle
hvarje motsägelse ha fallit till marken, och jag
förstod strax, att jag här stod inför ett väsen af helt
annan kaliber än hvad man i allmänhet råkar på.
Doktor Heurteau gjorde en liten paus, och jag
passade på att inflika:
»Var man egentligen på det klara med hans nationalitet?»
»Fullkomligt», svarade doktorn, »försåvidt födelseorten
är den bestämmande faktorn härvidlag. Man
vet nämligen med full säkerhet, att han föddes i den
lilla franska staden Chaumont en Basseging. Men
lika visst är också, att man förlorat spåret efter
honom här i Frankrike, sedan han vid knappa 15 års
ålder tog hyra på en Ostindie-farare och till dess han
mer än 35 år därefter uppträdde här i Paris som
doktor Jean Conradee Raboul och mellan åren 1895
och 96 utöfvade sin stora praktik.»
»Jag vet detta, emedan jag tog gansnka liflig
del af de polisrapporter, som tillkommo med
anledning af hans försvinnande. Emellertid – för att
återgå till min historia om honom – så, sedan
samtalet oss emellan väl kommit i gång, tröto visst ej
samtalsämnen. Som hvarje djupt bildad människa
yttrade han sig med stor lätthet, men hvad som i
synnerhet gaf sådan färg åt hans framställning, var
det utomordentliga intresse, hvarmed han omfattade
den sak, som förelåg. Jag har trott mig vara rätt
hemmastadd i en del saker och har aldrig mer än
denna gång erfarit en sådan nästan skolpojksaktig
beundran, som jag vid detta tillfälle kände inför
denne man. Jag har förut skildrat honom på ett
annat sätt, framhållit hans otillgängliga, inbundna,
frånstötande natur, och jag har ingen ändring att göra
härvidlag. Att han för en gång slog upp språklådan,
får betraktas som en fullständig och enastående
afvikelse från hans vanor, ty märk väl, att jag aldrig
senare lyckades återknyta vår förbindelse eller än
en gång få blicka in i detta underliga, men genialiska
väsen. Hvilken skada, monsieur Durand», fortfor
doktorn ifrigt och med hänförelse, »att denne man
slöt sitt rika vetande inombords. Hvilka mäktiga
resurser hade han ej till sitt förfogande, och hur lätt
skulle ej hans öfverlägsna intelligens ha ledt oss
andra till ett framgångsrikt arbete i vetenskapens tjänst.
Hvar är han? Skall han återkomma? Finns han
i lifvet? Jag vet ingenting af allt detta, och jag
fruktar, att lika gåtfull som han gick ibland oss.
lika gåtfulla förbli nog hans senare öden. Jag afviker
då och då från ämnet, men jag är tvungen därtill på
det att ni tillnärmelsevis må få en riktig
uppfattning om de personer, som äro inblandade i
denna sak. Jag säger inblandade, som jag för öfrigt
redan nämnt, att mellan den olycklige Jean Raboul i
Charenton och doktorn med samma namn
existerar ett visst samband, och jag skall nu omtala
några bevis för detta påstående.
Efter att, som jag nämnt, på det angenämaste sätt ha
fördrifvit tiden vid middagsbordet, fortsatte vi
samtalet vid kaffet ute på terrassen vid boulevarden,
och jag vardt fortfarande i stånd att njuta af hans
eleganta och medryckande framställning. Som vanligt
strömmade en aldrig sinande folkmängd fram och åter
längs boulevarderna, och då jag tillfälligtvis kom
att fästa mig vid en främling med ett särdeles
markeradt utseende, riktade jag doktorns,
uppmärksamhet på honom. Deras ögon möttes, kanske
blott några sekunder, men aldrig, det vågar jag
påstå, ha mera expressiva ögonkast växlats! Och
hvilken skillnad låg ej i deras uttryck. Hur skall
jag kunna skildra den intensitet, hvarmed de mönstrade
hvarandra, och hur skall ni kunna förstå, hur
de framstodo för mig under dessa korta sekunder,
dessa tvänne väsen, hvilka plötsligt dykt fram såsom
ar mörkret vid skenet af en blixt.
Doktor Raboul var likblek, hans läppar darrade
och samma ögon, som nyss förut brunnit af intelligens
och liflighet, de hotade nu att tränga ur sina
hålor, de återgåfvo en sådan namnlös skräck, en
sådan hjärtslitande fasa och förtviflan, att aldrig
har ett mänskligt ansikte synts mig hemskare. Blott,
ett har en gång senare kunnat täfla därmed; jag
menar hans, därute i! Charenton.
Och hvad stod där att läsa i, främlingens ögon?
Jag ryser ännu vid minnet af den hemska outgrundlighet,
som tindrade i hans svarta, vidöppna
ögon, men i öfrigt präglades hans drag af ett nästan
högtidligt allvar. Jag har svårt att bestämma
hans nationalitet. Hyn var bronsfärgad, växten af
medellängd, håret grånadt och ansiktet magert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
