Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 12 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåradt, saknade fullkomligt skägg. Han var draperad
i en klädsam, kopparfärgad mantel och därunder
framstack en gråaktig, fotsid kappa. På hufvudet
bar han en burnus. Af det yttre att dömma torde
han således ha varit hindu eller arab.»
»Men lämnade er icke doktor Raboul några
upplysningar om honom», frågade jag, »och hur skilldes
de åt?»
»Sedan de betraktat hvarandra så som jag antydt»,
svarade doktor Heurteau, »fortsatte främlingen
sin väg, utan att ens vilja besvara den ängsliga,
sökande blick, som doktor Raboul sände honom,
samt försvann i hvimlet. Det hela hade passarat
så hastigt, och ej ett ord hade undfallit doktorn,
men då han ändtligen förlorat sin underliga
bekantskap ur sikte, drog han ett djupt andedrag
och vände sina förstörda anletsdrag mot mig. Han
tryckte handen mot hjärtat, och med slutna ögon satt
han orörlig en stund.
»Jag mår högst illa, doktor», började han sedan –
»och jag hoppas ni ursäktar, om jag lämnar er.»
»Vill ni ej tillåta, att jag följer er», frågade
jag honom, men möttes därvid af ett så bestämdt,
afvisande: »Nej tack!», att jag blott kunde fatta
hans hand och lämna honom passagen fri.
Och jag såg, hur han samtidigt med det att
han banade sig fram mellan borden ut till
boulevarden, kastade forskande blickar åt det håll, där
främlingen försvunnit. Utkommen på gatan, stannade
han ett ögonblick, anropade så en förbifarande
droska och försvann, kvarlämnande mig som ett
rof för de vildaste funderingar.
Det dröjde minst två månader, innan jag nästa
gång återsåg honom, men han reste då en sådan
mur af otillgänglighet ikring sig, att jag
saknade hvarje möjlighet till att inleda något samtal
med honom. Han var ju alltid inbunden och sluten,
och dock vill jag påstå, att han vid detta tillfälle
helt afsiktligt gick längre än vanligt. Nå,
hans hemligheter angingo mig ej, och fastän jag
i hög grad intresserade mig för närmare detaljer
vid den tilldragelse jag kommit att åse, kunde jag
ju ej mot hans vilja tränga honom in på lifvet.
Så småningom föll händelsen ur mitt minne,
och det var först fulla två år senare, som jag
genom särskilda omständigheter, hvilka jag strax skall
berätta, kom att återupplifva denna episod.»
»Om någon, doktor», afbröt jag honom, »äger ni
förmåga att hålla intresset för en historia vid lif,
och jag kan försäkra er, att jag följer edra ord med
långt större ifver än någon följetongsslukare går upp
i en roman.
»Kanske förtjänar ock min berättelse denna
uppmärksamhet», svarade han småleende, »ty ni måste
väl medge, att en mera sällsam uppränning än den,
på hvilken jag bygger, ej kan förekomma i en
roman. Det gläder mig emellertid, att ni följer med,
och jag kan således fortsätta i den tron, att
äfven det följande skall väcka ert intresse.»
Han gjorde en paus, liksom för att samla sina
tankar, tände en ny cigarett och började:
»Den tilldragelse, hvarom jag nu skall tala,
och som återförde i mitt minne sammanträffandet
med doktor Raboul, timade ute i Charenton på
min asyl. Som alla händelser, hvilka knyta sig
till denna historia, är denna äfven höljd i ett visst
dunkel, ja, mer än så, ty om man också i densamma
kan fatta en viss tendens, är den snarare
ägnad att locka fram funderingar, som sluta det
hela i ett allt ogenomträngligare mörker.
Jag hade emellertid just slutat min vanliga mottagning
och beredde mig göra den ordinarie ronden bland
patienterna, då min assistent anmälde, att en
herre önskade träffa mig.
Jag förlänger ogärna mina mottagningstimmar
utöfver det behöfliga och ämnade därför låta
underrätta mannen ifråga, att han vore välkommen
följande dag. I färd med att ge dessa instruktioner,
öfverraskades jag helt plötsligt af att finna en
främling i rummet.
Säkert uttryckte mitt ansikte föga belåtenhet,
ty utan att jag sagt ett ord, bugade han sig kallt
men höfligt och utbrast:
»Jag förstår, doktor, att mitt tillvägagående skall
väcka ert missnöje, men jag ber er vara öfvertygad
om, att därest tiden medgåfve ett förnyadt besök,
skulle jag ej nu ta er uppmärksamhet i anspråk.
Jag var rädd, att ni skulle afslå min begäran och
för att ej löpa risken att bli afvisad,
har jag tagit mig friheten att inträda oanmäld. Jag
hoppas, att ni skall ursäkta mig och som intresserad
vetenskapsman tillgifva det något själfsvåldiga i
mitt tilltag!»
Jag bad honom taga plats samt frågade, hvarmed
jag kunde stå till tjänst.
»Mitt namn är William Hocburn», svarade han.
»och jag har nu en tid uppehållit mig här i staden
för att verkställa vissa undersökningar i rent
medecinskt afseende. Hvad som i främsta rummet
intresserar mig, äro de epileptiska ekvivalenterna.
Kanske jag vågar smickra mig med, att ni läst min
bok om: »Hysteriska tillstånd.»
Då jag nekande ruskade på hufvudet, gjorde
han en lätt gest med handen och fortfor:
»Den berör dock ert område, och innehållet är
frukten af ett mångårigt arbete, hvarför jag anser
mig böra omnämna den. Emellertid fördjupar jag
mig ännu i denna fråga, och tack vare er kollegas,
doktor Cuenods vid Hôpital Tenon, älskvärdhet har
det varit mig möjligt, att under den korta
tid, som jag vistats här, göra ytterst värdefulla
iakttagelser. Tyvärr medge ej särskilda omständigheter,
att jag förlänger mitt uppehåll har på platsen öfver
morgondagen, och då jag i går uppsökte doktor Cuenod,
var det för att samtidigt uttrycka mitt hjärtliga tack
och säga ett sista farväl.
Ännu i afskedets stund kommo vi in på ytterst
intressanta ämnen, och det var i samband
med dessa, som edert namn blef nämndt. Han
uppgaf nämligen, att ni har under behandling en
man, hvilkens egendomliga uppträdande väckt er
största förvåning och genom den beskrifning, jag
erhållit, äfven min.»
»Ni menar Jean Raboul?» frågade jag.
»Ja, så är hans namn enligt doktor Cuenods
utsago, och jag blefve er verkligt förbunden,
därest ni satte mig i tillfälle att se honom. Det är
denna min ifriga önskan, som kommit mig att bryta
mot vanlig höflighet, och jag ber er, doktor, att
ej misstycka min närvaro. I morgon lämnar jag
Paris, och hvem vet, om jag någonsin mer skall
återse er härliga stad.»
»Jag kunde ju gärna afslå en dylik begäran»,
fortfor doktor Heurteau, »helst som jag genom en
stunds fortsatt samtal kom till öfvertygelsen, att
denne William Hocburn var en högst upplyst man,
och då han dessutom kom å min gamle väns, doktor
Cuenods vägnar eller med hans rekommendation,
gjorde jag ej några svårigheter, utan bad honom
följa mig. Efter att ha visat honom dem bland
mina patienter, som, enligt mitt förmenande, voro
värda särskildt intresse och därvid än ytterligare
förvånats öfver hans djupa insikter och intelligenta
anmärkningar, närmade vi oss så småningom Jean
Rabouls lilla rum. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
