Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 26 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gustave Marmont», svarade jag och fortfor:
»Mitt tilltag är kanske djärft, och jag, är er
tack skyldig, för att ni alls velat lyssna till mig;
men tro mig doktor», gick jag på med ifver, »ni
skall aldrig finna någon, som frågar mindre efter
hvad bruk ni gör af kropp och själ.»
Hans ansikte återfick något af sin
ursprungliga stränghet, och han frågade allvarligt:
»Hvad känner ni egentligen till af lifvet?»
»Det sämsta, det har att bjuda, doktor. Det nya,
som skulle kunna möta mig i er tjänst, förskräcker
mig ej, men väl har jag fruktan för dessa dagar
af svält och elände, som på sistone varit mig så
förtrogna.»
»Men fruktan känner ni ej?» frågade han. »Låt
mig dock säga er en sak», tillade han, »att själf
är jag ingen kruka och ser mig dock dagligen vara
offer för en den mest våldsamma förskräckelse.
Den fara, som man förstår och uppfattar, är ett
lekverk vid sidan af sådana, som aningslikt sväfva
öfver våra hufvuden. Ni tror er känna lifvet och
dess fasor, emedan ni tagits med hårda dagar, och
ni lofvar er själf en ny, en lättnadens tid, om ni
blott får mat om dagen och en säng om natten.
Det ingår ej i mina vanor att förleda andra
människor, och därest jag i öfrigt finner er för mina
ändamål passande, skall jag öfverlämna åt ert eget
omdöme, att bestämma den kurs, ni vill styra; men
om ni tror er vinna på bytet, därigenom att ni
villigt offrar er personliga frihet mot några materiella
fördelar, då vill jag göra er uppmärksam på
tillvaron af makter, hvilka så kunna sköfla ert väsen,
att ni med längtan skall blicka tillbaka mot de
dagar, då ni frös under bryggorna och svalt på gatorna.»
»Doktor», svarade jag, »om det, som ligger
framom mig är uppfylldt af aldrig så hemska öden, så
kunna de ju ändock ej fordra mer än mitt lif. Låt
gå! Det närvarande fordrar ingenting, lämnar mig
min personliga frihet och låter mig njuta af den i
obegränsad grad. Men denna frihet är min död,
en långsam, säker, pinfull gång mot döden. De
makter, som kunna hata mig, skulle besvära sig
i onödan, ty blott där något är att förlora, har man
något att skydda. Jag är er man, doktor, ty det
som lifvet en gång gaf mig att skydda, har jag
förlorat. Sök klargöra för en drunknande att
lyckan ligger i hans undergång och neka honom er
hjälp, emedan värre öden vänta honom i lifvet!
Måhända vore det det riktiga, men jag tror dock
han ginge till botten med en förbannelse öfver er
på sina läppar.»
Doktor Raboul hade rest sig upp och började
vandra af och an i rummet. Jag hade väntat, att
han skulle bemöta mitt yttrande, men liksom om
han varit ensam, stannade han framför skrifbordet.
Han höll blicken riktad mot golfvet, och följande
ord undsluppo honom:
»Kanske har den mannen rätt! Där intet finns
att skydda, finnes intet att förlora, och när skatten
är borta, må dörrarna stå öppna.»
Han nickade sakta, liksom godkännande med
hufvudet samt återtog ånyo sin afbrutna promenad.
Han passerade mig flere gånger, men vände sig
plötsligt emot mig. »Monsieur Marmont», sade han,
»jag går delvis in på det ni säger, och jag tror ni
är den man, jag söker. Men jag vill ej binda er
genom några löften, hvarken genom att själf uttala
dem eller genom att aftvinga er dem. Jag är rik
på mitt vis och ni på ert. Kanske skulle en
fördelning af våra håfvor lända oss båda till nytta, kanske
ock den medför vårt förderf. I en framtid kunna vi
räsonera därom. Från denna stund är ni bunden
vid min person, på så sätt dock, att ni har
rättighet afstå från leken, därest den synes er vådlig.
Ni har således att göra edra observationer, och jag
ber er, gör dem med eftertanke, ty många steg har
ni ej att gå, förrän ni tillhör mig med kropp och
själ. Det är ej jag, som först nämner
sammanställningen af kropp och själ, ty ni har erbjudit mig
dem båda, och hvem vet om ej bägge komma till
användning.»
Mot min vilja kände jag en sällsam oro och
följde stillatigande hans rörelser, då han tystnat.
Jag visste, att en fara hotade mig, förnam den lika
tydligt, som om jag redan fallit offer för densamma.
Jag sökte frigöra mig från dessa löjliga inbillningar,
gaf åt mitt ansikte en mask af tillförsikt och sökte
finna ord för att dölja mina farhågor.
Det var något i hans blick, som ingaf mig fasa,
något i hans röst, som skrämde mig, och när han
dock likgiltigt uttalade orden: Om ej bägge komma
till användning, tyckte jag mig finna en sådan
skoningslös grymhet i hans drag, att det blott var af
skamsenhet öfver mig själf, som jag kvarstannade.
Han hade gått fram till ett skåp af underlig
form och utseende, och jag såg honom återvända
med ett mindre skrin i handen. Han placerade
varsamt detta på skrifbordet, öppnade det medan, som
det tycktes, en viss sinnesrörelse förlänade något
nervöst åt hans rörelser. De annars bleka kinderna
hade fått färg, händerna darrade, och när han sent
omsider vände sina ögon mot mig, återgåfvo de en
sådan blandning af stolthet och förtviflan, uttryckte
såväl en bön som ett hot, att jag instinktmässigt
närmade mig skrinet för att utröna, hvad som vållat
denna förändring.
Då han såg min afsikt, lyfte han afvärjande på
handen och jag hörde ett svagt hväsande ljud tränga
ut från lådan. Jag lyssnade förundrad, och
säkerligen stod förskräckelsen att läsa i mitt ansikte, ty
doktorn sade hånande:
»Såå, redan?! Det nya, som min tjänst skall
bereda er, förskräcker er ju ej! Förlåt, om jag
citerar korrekt. Det förefaller mig dock», fortfor han
obarmhärtigt, »som om ni redan ändrat åsikt och
funne gatulifvet mindre riskabelt. Ni har
emellertid orätt; någon verklig fara hotar er ej ännu.»
Under det han talade, återvann han
själfbehärskningen och hans ögon talade nu ett helt annat språk.
Grymma, stålglittrande mätte de mig från topp till
tå liksom för att utröna det innersta af mina
käslor.
Skrinet höll han fortfarande i handen, och allt
starkare hörde jag samma spinnande, ängsliga ljud.
Jag ville bibehålla min plats, ty jag fruktade
synas löjlig, men en känsla, en förnimmelse långt
starkare än min vilja dref mig bakåt och trots
det hångrin, som spelade kring doktorns läppar, vände
jag mig om för att söka dörren.
»Nej, nu må ni komma närmare, som ni nyss
ämnade. Kom», fortfor han, »och betrakta hvad
jag har här. Tänk er», hans röst ljöd nästan
skärande, »att detta lilla ting, hvars röst ni hör, är
väktare öfver lif och död. Lif – ej ett sådant
uselt, eländigt lif, som ert; död, men ej den som
väntar er. Nej, dess lilla varma kropp sluter sig
kring källan för ett lif i makt och lycka och den
död, som ligger slumrande vid sidan, skrider blott
till verket, när stora makter kämpa. Kom Serpenta»,
hviskade han smekande, »lägg dig vid mitt hjärta,
din vakt må vara slut för en stund.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
