Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 2 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts, från föreg, nummer).
Vid hans sista ord höjde sig något öfver
skrinets kant. Jag såg det först otydligt, märkte, hur
det vaggade och hväste, varseblef så två gula,
giftiga ögon, hvarpå så småningom den glatta,
skimrande kroppen af en orm blef synlig. Han
slingrade sig snabbt längs doktorns arm upp mot
bröstet samt hamnade slutligen kring hans hals, med
blicken ohygglig och hemsk riktad mot mig.
Doktorn smekte honom med handen, och det
vederstyggliga djuret buktade och vred sig vid
beröringen.
Jag skall aldrig kunna klargöra min
sinnesstämning vid detta tillfälle. Jag drog i bland efter
andan, som om jag kännt mig nära att kväfvas,
hjärtat snörde sig samman, och blodet bultade vid
tinningarne. Det mänskliga började alltmer försvinna
hos doktor Raboul – de syntes mig lika vidriga,
både ormen och ägaren.
»Kom närmare monsieur Marmont», upprepade
doktorn, och jag såg honom långsamt höja sin knutna
hand. Antingen det nu var något i hans röst, som
dref mig mot honom, eller om jag redan så förlorat
väldet öfver mig själf, att jag trots min förnimbara
afsky, gick honom närmare – alltnog, jag gjorde
detta! Ack, det finns så många frågor i denna
historia, hvilka jag måste lämna utan svar, och den
jag nu framkastat, hör till dem.
Jag lydde som sagdt, och fullständigt paralyserad
af hans blick, minnes jag blott, hur det
plötsligt glimmade till i hans hand, och vid de
infallande solstrålarne flammade det som eld i en
ädelsten, som blodröd och glänsande hölls för mina
ögon.
Det var, som om lifvet hade flytt mig, som om
allt hvad jag såg och kände förflyktigats, lämnande
mig ensam i ©n oändlig ensamhet.
I nästa minut gick dörren upp, och en
främling, hög och allvarsam stod befallande i rummet.
Hans utsträckta hand pekade mot öster och hans
svarta, djupa ögon stirrade hotfullt på rubinen. Det
magra, skägglösa ansiktet, den bronsfärgade hyn,
bumusen och en dunkelröd mantel, som behagfullt
smög sig kring gestalten, allt var ägnadt att förhöja
effekten af hans uppträdande.
Jag såg på doktor Raboul och såg en människa,
som tycktes kämpa med döden.
Ådrorna i hans ansikte voro uppsvällda,
svettdropparna pärlade kring pannan. Ögonen återgåfvo
en namnlös skräck, en tröstlös förtviflan, och
munnen var vanställande förvriden. Han förde sin hand
mot bröstet, tog ett steg mot främlingen och – –
– – – – jag såg icke mer.
Bilden förändrades, och själf ser jag mig
bunden på golfvet. Det tisslar ur vinklar och vrår,
och en kyla som af döden går genom mina leder.
Jag vill tala, jag vill ropa! Kan ej! Jag är
död.
Död för lifvet men lefvande för döden. Nu
kryper det på kroppen. Barmhärtighet! Dessa ögon.
Det är hans orm, det giftiga, vidriga odjuret! Nej,
det är han själf med ormens ögon och med ormens
kropp.
Djäfvul, hvarför skrattar du? Låt bli min själ,
min fattiga själ. Barmhärtighet! Låt bli. Låt bli!
Han bara skrattar och krälar, tills han nått
mitt hjärta. Heliga jungfru, förbarma dig! Aj! Aj!
Aj! Drag ut dina giftiga tänder. Jesus! Nu har
ormen händer. Han biter och sliter i min kropp
och rotar efter min själ, min själ, min arma fattiga
själ! Begge armarne bundna!
Jag är således i hälvetet. Dock än en gång
vill jag ropa, och med förtviflans kraft går ordet:
»Hjälp!» öfver mina läppar – – – och doktor
Raboul står välvilligt böjd öfver min stol.
Jag torkade mig i pannan och bad om ett glas
vatten.
»Doktor», sade jag sedan, »kanske har jag
öfverskattat mina krafter och är ej den man ni behöfver.
Ett sådant experiment till skulle döda mig, och jag
ber er: låt den drunknande gå till botten.»
»För att höra hans förbannelse?» afbröt han mig.
»Nej», svarad© jag, »ni har ej att frukta den
och än sedan, om så vore, hvad väger d©n på
händelsernas våg?»
»Säg ej så monsieur Marmont», sade han,
»kanske har jag nog att bära på förut.»
»Jag väntar ju ej, att ni skall bestämma er i
», fortsatte han. »Hvila ut och kom igen om
ett par dagar. Kanske, att ni då ser saken
annorlunda. Tillåt mig emellertid att sörja för edra
närmaste behof och att ersätta er för det besvär ja^
vållat.»
Några minuter senare stod jag på Avenue
Marigny, och för första gången sedan lång tid hade
jag i min ägo tillräckligt med pänningar till kläder
och mat, och det var troligtvis denna omständighet,
som bestämd© mitt öde. Inför dessa ljusa
möjligheter förlorade skräckscenen hos doktorn sin
betydelse.
Hvad hade jag egentligen upplefvat? Rakt
ingenting! En mara, ©n elak dröm. Än se’n! Detta
var ett prof. Jag had© bestått det erbarmligt ocb
nästan längtade efter ett nytt tillfälle, där jag kunde
uppträda mer till min fördel. Hvisslande och sjun
gande drog jag ned längs Champs Elysées, fast beslu
ten att med snaraste uppsöka doktor Raboul.
Tre dagar efter det, som härofvan berättats, stod
jag för andra gången i hans mottagningsrum. Det
var dock ej utan tvekan, jag kunnat besluta mig
för detta upprepade besök. Den förfärliga ångest,
jag utstått vid föregående tillfälle, stod ännu friskt
för mitt minne, och det fanns ögonblick, då jag
greps af en fullkomlig fasa vid blotta tanken, alt
ännu en gång upplefva något dylikt. Men å andra
sidan stodo den flydda tidens försakelser och nöd
i alltför liflig hågkomst, för att jag ej med
begärlighet skulle omfatta hvarje möjlighet till förbättring
af mina villkor och efter att hundra gånger ha
ändrat beslut med att återknyta förbindelsen med
doktorn, gick jag till honom.
Han mottog mig utan förvåning, nästan som
om han väntat mitt besök. Jag had© gifvetvis på
förhand tänkt mig de ord, med hvilka jag skulle
motivera detta mitt andra uppträdande, och var
beredd att uthärda hans säkerligen sarkastiska
anmärkningar.
Dessa uteblefvo dock alldeles, och hela mitt
vackra anförande måste slopas vid den vändning,
tingen togo. Jag frapperades nämligen af den oro, som
hela hans oväsen återgaf, och jag förstod, att häri
sysslade med alltför djupa eller viktiga tankar för
ha någon lust att roa sig på min bekostnad.
Jag fann intet ord, hvarmed jag kund© inleda
samtalet, utan afvaktad© under tystnad, att han själf
måtte börja. Jag såg honom stå vid fönstret,
nervöst trummande med fingrarne mot karmen, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
