Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 2 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ögonen, dessa sällsamma, hemlighetsfulla ögon,
tycktes förirra sig ut i rymdens stora, okända
områden.
Han vände sig slutligen mot mig, sägande:
»Jag var beredd på er återkomst och känner
äfven de farhågor ni haft att öfvervinna, innan ni
vågat taga steget ut. Var ej förvånad», tillade han,
då han såg min häpnad, »människorna äro
sinsemellan alltför lika, och ni för mycket människa, för
att jag ej med lätthet skulle kunna analysera edra
tankar. Men sak samma, ni är här, och resultatet
af edra funderingar är, att ni är villig ställa er
till mitt förfogande – med kropp och själ», kom det
efter en paus, och trots allt genomfors jag af en
rysning vid dessa hans sista ord.
Jag har svårt att skildra, på hvad sätt hans
öfverlägsenhet gjorde sig gällande, eller på hvad
grund jag i allt hans görande och låtande, i hans
ord och tankar fann en underström af mysticism.
Det låg så mycken kraft i hans natur, den återgaf
en sådan känsla af medvetenhet och makt, att jag
kände, långt mer än jag förstod, att en
människosjäl var för honom ej endast ett begrepp eller
talesätt, men ett ting, något konkret, om man så vill,
något som han behärskade genom sin vilja, och
hvilket fann användning för hans ändamål.
Jag började redan erfara samma modlöshet, som
vid förra tillfället, och jag svarade:
»Jag skall göra mitt bästa för att tjäna er till
er belåtenhet, och om mina krafter ej äro tillräckliga,
har ni ju endast att afskeda mig. Jag står ensam,
fullkomligt ensam i lifvet och har därför mod att
våga mer än mången annan, men som jag är i
okunnighet om arten af det arbete, jag skall utföra, kan
jag ej heller på förhand bestämma, huruvida jag är
det vuxen ...»
»Det är ni säkerligen», afbröt mig doktorn, »men
kanske skall jag fordra mindre än ni tror, kanske
äfven mer. Allt är beroende af omständigheterna,
och inför dessa måste äfven jag böja mig.»
Han rynkade ögonbrynen, liksom om han kännt
sig förödmjukad vid tanken härpå och fortsatte:
»Ni äger ett stort företräde, som jag till fullo
värderar: Ni står ensam i världen. Det gör äfven
jag... Ensam», upprepade han tankfull, »det
kommer an på! Jag är ensam, på samma sätt som Ni,
det vill säga, jag saknar anledning att lefva eller
arbeta för någon annan än mig själf. Men ensam är
jag ej ändå, ty jag saknar den ensammes obestridda
frihet, saknar, begriper ni, den ensammes förmån
att glömd och obevakad lefva lifvet, som han kan
och vill. Jag nämner detta, emedan jag önskar, att
ni åtminstone aningsvis måtte förstå, att vårt
samarbete blir en kamp mot vissa makter, och att vi
måste dela seger såväl som nederlag.»
Han afbröt sig vid en knackning på dörren, såg på
sin klocka liksom för att se efter, om tiden för ett
väntadt besök vore inne. Hans förvånade min
tycktes ej bekräfta detta, och det kom helt otåligt:
»Stig in!»
Hans betjänt visade sig straxt därpå i dörren,
gick fram mot doktor Raboul, och meddelade honom
under alla tecken till sinnesrörelse med lågmäld röst
en underrättelse, hvilken i ej mindre grad tycktes
utöfva ett sällsamt inflytande på doktorn. Han sökte
dock bemästra sin rörelse och afskedade betjänten
med några ord, som jag dock ej kunde uppfatta.
Sedan vi ånyo blifvit ensamma, lät han sina
blickar fara mönstrande kring rummet, fäste dem
slutligen på det underliga skåpet, hvarur han vid
föregående tillfälle framtagit skrinet med sitt
hemska innehåll, och vände sig till mig.
Jag återfann nu i hans yttre samma grymhet
och beslutsamhet, som städse förskräckt mig, och
aningsvis började jag hafva vid tanken, att nya
gräsligheter voro i antågande.
»Jag väntar ett besök», sade han, »och det är
min önskan, att ni är närvarande. Dock vill jag
ej, att ni synes, utan fastmer som stumt och
osynligt vittne, följer gången af händelsernas utveckling.
Kanske denna försiktighet är öfverflödig, kanske
äfven min varning, att ni ej under några förhållanden
röjer er, är öfverflödig. Men vare sig så är eller
ej, är det min uttryckliga vilja, att den person, jag
afvaktar, förblir i okunnighet om er närvaro.»
Sedan han sagt detta, anvisade han mig en
undanskymd plats, där jag, till hälften dold af
gardinen och än ytterligare skyddad af en skärm, kunde
iakttaga den öfriga delen af rummet. Jag såg
honom sålunda återvända till skrifbordet, hörde hur
han öppnade en låda, och jag iakttog, hur en liten
silfverglänsande tingest försvann innanför hans rock,
hvilken noga igenknäpptes.
Därefter stängde han lådan och satte sig
tillrätta i skrifbordsstolen, liksom om han vore
inbegripen i arbete. Jag kunde dock se de oroliga
blickar, han sände mot dörren, och af de hopdragna
ögonbrynen märkte jag, att lugnet blott var
skenbart. Själf kände jag mig kuslig till mods, en
ängslan af det slag, som barnet erfar, när det med
undrande ögon ser, hur den vanliga tillförsikten hos
äldre personer förbytes i oro och fruktan.
Hvad skulle väl ske? Hvem var den person,
hvilkens blotta namn syntes tillräckligt att rubba
jämvikten hos en man, som annars tycktes kallad
att behärska allt och alla?
Med återhållen andedräkt lyssnade jag till
smygande steg, som närmade sig dörren utifrån, och
nästan glömsk af doktorns varning lutade jag mig
framåt för att bättre kunna uppfatta den väntade vid
hans inträde. Lyckligtvis drog jag mig hastigt och
ljudlöst nog för att ej röja min närvaro tillbaka,
men det var i sista stund, ty i nästa ögonblick
riktades ett par mörka ögon mot mitt gömställe, och
främlingen, en underlig, mörkhyad man stod midt på
golfvet.
Till sitt yttre var han närmast lik honom, som
jag sett vid det tillfälle, då doktorn hypnotiserat
mig, måhända något längre och i hvarje afseende
mindre sympatisk. Men det var samma långdragna.
bronsfärgade ansiktstyp, samma klara, genomträngande
blick, men det allvar, som präglat den andre,
var här ersatt genom en blandning af grymhet och
hat. Med sina mjuka, smidiga rörelser gjorde han
intryck af en panter, och om någon var ägnad
ingifva fasa, så var det denne man.
Han bugade sig på österländskt vis med armarna
korslagda öfver bröstet och på ett tungomål, som
var mig fullkomligt främmande, tilltalade han doktor
Raboul.
Denne hade bibehållit sin förra ställning, och
vid främlingens hälsning höjde han lätt på
hufvudet. Men vid de ord, som riktades till honom,
ratade han upp sig, och svarade i en kall, afmätt ton.
Spörjande och hotfulla hvilade de mörka
ögonen på honom, men å andra sidan tycktes äfven
doktorn ha återvunnit en viss yttre jämnvikt, ty
den blick, hvarmed han nu mötte den nykomne,
var stadig och genomträngande. Under en kort
stund härskade tystnad i rummet.
(Forts).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
