Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 6 April 1902 - Guldgräfvarens historia. Novell af Mark Twain.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GULDGRÄFVARENS HISTORIA.
NoveII af Mark Twain. Öfversättning för HVAR 8 DAG
För trettiofem år sedan ströfvade jag som
mången före mig med hackan och spaden på ryggen
genom Kaliforniens härliga dalar, vaskande en hand
full grus än här än där, i hopp om att göra
ett. godt fynd, hvilket dock aldrig lyckades. Jag
vandrade genom sköna nejder, hvilka en gång i
tiden varit bebyggda, men nu hade befolkningen
försvunnit, och hyddorna stodo tomma. På en
plats, där förut en liflig stad med banker,
tidningar, brandkår och dylikt varit belägen, kunde
nu ej en lefvande själ upptäckas.
I närheten af den trakt, där staden Tuttledown
nu är belägen, fann jag längs de dammiga
vägarne flera små kojor, alldeles öfvervuxna af
vildvin eller öfversållade med klängrosor, ett tecken
till att dessa hem verkligen öfvergifvits; deras ägare
hade synbarligen ej ens kunnat skänka bort dem
än mindre sälja dem. Här och där stodo äfven
förfallna kåkar, sådana som de första guldgräfvarne
byggt åt sig. Understundom voro dessa ännu
bebodda af personer, hvilka en gång förvärfvat sig
en förmögenhet, men förlorat den lika lätt som de
vunnit, den, och i stället för att komma utfattiga
tillbaka till släkt och vänner, föredrogo de att här
sluta sina dagar. Öfver hela Kalifornien funnos
på den tiden tusentals af dessa för världen döda
människor, hvilka på detta sorgliga sätt inväntade
döden som en välkommen befriare från ett
förfeladt lif.
Trakten var ödslig, och jag kände mig verkligen
beklämd. Icke en lefvande varelse stod att
upptäcka, endast insekternas enformiga surrande störde
den djupa tystnaden.
Jag vandrade flera dagar genom detta
öfvergifna paradis, då jag en eftermiddag fick sikte på
en mänsklig gestalt, och genast kände jag mig
upplifvad och vederkvickt.
Det var en man omkring fyrtiofem år
gammal. Han stod vid trädgårdsgrinden framför en af
dessa med klängrosor bevuxna hyddor, jag förut
omnämnt. Denna hydda var däremot ej förfallen.
Af allt att döma var den ytterst väl underhållen.
I trädgården framför huset växte rikligt med
doftande blommor. Han bjöd mig stiga in och
uppmanade mig, enligt landets sed, att känna mig
fullkomligt hemmastadd hos honom.
Jag var naturligtvis förtjust öfver att få
inträda i ett sådant hem efter att under flera
veckor ha varit nödsakad hålla tillgodo med att bo
i dessa eländiga, af fläsklådor konstruerade skjul,
åta fläsk och bönor på tenntallrikar och dricka svart
kaffe ur bleckmuggar.
I dessa primitiva bostäder voro tidningarnes
billiga krigsillustrationer de enda prydnader man
bestod sig med, och den totala bristen på
hemtrefnad stack en skarpt i ögonen.
Så mycket mer uppfriskande för sinnet var det
att komma. in i ett verkligt hem, ja, det var en
sann njutning att låta ögat hvila vid dessa otaliga
små saker, hushålls- och toalettpjäser, huru billiga
och anspråkslösa de nu än voro, ordnade af
vänliga händer. Jag kunde aldrig inbilla mig, att jag
någonsin skulle bli så förtjust i en hämväfd
trasmatta eller att det låg någonting konstnärligt eller
poetiskt i billiga tapeter och brokiga litografier,
som pryda fattigmans hem. Mannen, som läste min
tillfredsställelse i mina anletsdrag, blef högst
förnöjd och sade:
»Allt är hennes verk. Hon har gjort allt och
ordnat allt.» Och han kastade en nästan
andaktsfull blick omkring i rummet.
En af dessa japanska väfnader, hvilka
kvinnorna på den tiden brukade drapera öfver taflorna,
hade råkat i oordning. Han lade märke därtill och
skyndade att ordna vecken i det han tillade:
»Hon gjorde alltid så. Jag har sett henne ordna
dessa saker, så nu vet jag precis, hur hon vill
ha dem.»
Så förde han mig in i sängkammaren. Allt
var så rent och hvitt, och det föreföll mig som
om jag profanerat helgedomen, då han bjöd mig
använda tvättstället och torka mig med de snöhvita
handdukarne.
»Allt. är hennes verk», sade han. »Men jag
skall icke prata så mycket», tillade han.
Under det jag torkade händerna, lät jag min
blick irra från föremål till föremål. Jag anade, att
det var någonting mannen ville låta mig upptäcka
själf, och då till sist min blick fastades på ett
fotografi, som stod på spegeln, brast han ut i ett
lyckligt skratt, gnuggade förnöjdt händerna, och
sade:
»Ni har funnit henne. Det är hennes porträtt.»
Han tog försiktigt fram fotografien och räckte
mig den. Det var det mest älskliga och
tilldragande flickansikte, jag någonsin sett. Då han såg
mina beundrande blickar, blef han ännu mera
belåten.
»Hon fyllde nitton år sista födelsedagen», sade
han. »Det var förrasten samma dag vi blefvo gifta.
När ni får se henne – ja, ni får bestämdt dröja
till dess ni får se henne.»
»Hvar är hon? När kommer hon hem?»
»Hon är borta nu. Hon har gått för att hälsa
på sina anhöriga. De bo cirka 60 kilometer
härifrån. Det är två veckor i dag, sedan hon gick.
Det är onsdag i dag, och jag väntar henne tillbaka
på lördag kväll vid niotiden.»
»Så länge kan jag ej stanna.»
»Hvarför? Nej, res inte. Hon skulle bli så
nedslagen.»
Hon skulle bli nedslagen – denna vackra
kvinna! Om hon själf sagt det, skulle orden knappt
ha gjort större intryck på mig. Jag kände mig
fattas af en underlig längtan, en längtan att få se
henne.
»Ni förstår», sade han, »att hon tycker mycket
om att få besök af personer, som begripa
någonting. Hon blir så öfver sig lycklig då. Gå inte
er väg. Hon skulle bli så ledsen.»
Då intet annat hjälpte, gick han ånyo efter
porträttet och visade mig det. Åsynen af hennes
vackra drag kom mig att vackla, och jag ändrade
min resplan och beslöt mig för att stanna.
Den kvällen rökade vi vår pipa tillsammans i
allsköns ro och samtalade om allt möjligt, men
mest om henne.
Torsdagen inbröt och mot aftonen kom en
guldgräfvare, hvilken bodde fem kilometer därifrån och
hälsade på.
»Jag endast gick hit för att få veta, när lilla
frun kommer hem. Har ni hört något från henne
nyligen ?»
»O ja, jag har fått ett bref. Vill du höra
det, Tom?»
»Ja, det skulle jag gärna vilja, om du vill vara
vänlig läsa det, Henry!»
Henry tog fram ett bref ur sin portfölj och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
