Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 6 April 1902 - Guldgräfvarens historia. Novell af Mark Twain. - Det nya lodjuret å Skansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbigående af vissa privata ställen läste han det
för oss. Det var ett bref, fullt af ömma uttryck
och i ett postskriptum sände hon hälsningar till
Tom, Joe och Charley.
Jag märkte till min förvåning, att Tom fick
tårar i ögonen medan det lästes. På Henrys
fråga, hvarför han grät, svarade han, att han
började bli gammal nu och tillfölje däraf lättrörd. Han
hade väntat träffa henne själf och nu var det
endast ett bref.
»Hvad har kommit i ditt gamla hufvud, Tom?»
utbrast Henry. »Vet du icke, att hon kommer på
lördag.»
»Då skall jag komma tillbaka på lördag», sade
han och aflägsnade sig.
På fredag eftermiddag kom en annan
guldgräfvareveteran och frågade Henry, om han hade
något emot, att de ställde till en liten extra
fästlighet på lördag kväll, då »hon» kom hem.
Detta förslag gladde synbarligen Henry och
äfven för denne besökande läste han brefvet. Den
guldgräfvaren hade all möda i världen att dölja sin
rörelse.
»Herre», sade han med en blick på mig. »Vi
älskade henne alla och sakna henne så mycket.»
Lördagen inbröt och med otålighet väntade jag,
på att aftonen skulle komma. Äfven min värd blef
allt oroligare. Fyra gånger gick han upp på
kullen, och beskuggande ögonen med handen, blickade
han länge utåt landsvägen efter henne.
Mot aftonen kom ännu en gammal bekant.
Charley hette denne, och han förstod sig bättre än jag
på att skingra hans oro.
»Hon kommer lika säkert i afton, som att du
är född, Henry», sade han, i det han tog honom
med sig ut i trädgården för att dekorera porten.
Snart kom äfven Tom och Joe, och samtliga
deltogo de med lif och lust i anordningarne. De
hade sina instrument, fiol, klarinett och banjo med
sig, och vid niotiden spelade de upp en sprittande
vals.
Klockan gick mot nio, och Henry blef allt
oroligare. Upprepade gånger förmådde de honom att
dricka den väntades skål.
»Ännu ett glas och hon är här», sade Joe och
bjöd omkring vinglasen på en bricka. Jag räckte
ut handen för att fatta ett af dem.
»Tag ej det där» mumlade Joe i skägget.
Jag lydde. Det sista glaset på brickan bjöd
han Henry. Denne hade knappt tömt glaset, förrän
klockan slog nio.
Han lyssnade uppmärksamt till dess slag.
Plötsligt sågs han blekna och började vackla.
»Gossar», sade han, »jag fruktar jag är sjuk.
Hjälp mig – jag måste gå till sängs.»
De lade honom ned på en soffa och han
började yra.
»Hörde jag ej hästarne komma?» sade han.
»Det var Jimmi», svarade en af männen och
lutade sig intill hans öra, »han säger att hennes
häst har blifvit halt, men om en halftimma är hon
här.»
»O – jag är så tacksam, att ingenting har
händt henne.»
Nu insomnade han, och männen klädde af
honom, lade honom i hans säng och beredde sig
på att gå.
Förvånad bad jag dem stanna, för att mottaga
»henne», och icke lämna det åt mig, som var en
främling.
De sågo på hvarandra. Slutligen sade Tom:
»Stackars varelse, hon har varit död i öfver
nitton år.»
»Död?»
»Ja, indianerna mördade henne ett half år efter
deras bröllop. Det skedde en lördagsafton
omkring åtta kilometer härifrån, och hon har aldrig,
hörts af sedan.»
»Och han förlorade förståndet?» utbrast jag.
»Ja, han har aldrig varit normal en timme efter
den dagen, men han har aldrig ondt af det mer än
en gång om året. Då det lider mot den tiden,
bruka vi hälsa på honom några dagar i förväg, och
på lördag ställa vi allt i ordning för
välkomstfästen.
»Första lördagen voro vi tjugusju, förutom
flickorna. Endast tre af oss äro kvar nu och flickorna
ha slutat sina dagar för länge sedan. För att ej
vanvettet skall bryta ut, gifva vi honom en
sömndryck, och sedan är han lugn ännu ett år. Han
tror, att hon finnes hos honom, ehuru hon är ute
för tillfället. Först tre a fyra dagar förut börjar
han sakna henne, och då tar han fram sina gamla
bref. Då vi titta till honom, läser han dem för
oss. Ej underligt om ögonen tåras, herre! Vi
älskade henne alla och sakna henne så mycket.» – –
-
DET NYA LODJURET Å SKANSEN.
Foto. Lindahls fot.-aff., Sthlm.
LODJURET Å SKANSEN.
Skansen har i dagarne erhållit ett vackert exemplar af ett af
de rofdjur, som ännu förekomma i våra skogar, där det
genom sin vildhet, vighet och glupskhet anställer betydlig
förödelse: lojjuret Lon ifråga är emellertid icke svensk, utan
har efter mycket jagande infångats i Finlands väldiga skogar.
Man vet knappt, hvilket man mest skall beundra, det
smidiga, snabha djurets eller jägarnes uthållighet, då man hör,
att dessa sistnämnda under flera dagar oafbrutet förföljde lon
på skidor. När den slutligen gaf sig, var den så uttröttad, att
den lade sig ned på drifvan. Icke förty försvarade den sig på
det intensivaste med både tänder och klor, och först efter en
het dust lyckades man binda ihop dess fram- och bakben,
hvarpå den transporterades pr stång till närmaste by.
Ehuru både besvärlig och riskabel, är en dylik fångst
emellertid ganska lönande: för det nu hitkomna exemplaret
har betalats 300 finska mark. Det nya lodjuret, som är något
mindre och naturligtvis icke sä välfödt som dess redan förut
å Skansen vistande kamrat, förvaras till en början i en bur
för sig, där man dagligen kan se det utföra de mest
halsbrytande evolutioner. Afsikten är emellertid, att de båda djuren
i en framtid skola föras i en bur och där lefva tillsammans,
om de trifvas därmed.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
