Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 8 Juni 1902 - Bunden. Av E. Walter Hülphers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att heta Krycke, och Magnhild ... Det var ju också
en tanke.
Nu hade han i den ljumma sommarkvällen,
insvept i sin filt, setat och sett på hur solen dalade
och kom bergen att afteckna sig mot hvarandra
i mörkröda och djupblå dagrar. Med en
smärtsam ansträngning böjde han sig fram och ryckte i
den klocksträng, som man för hans skull ledt dit
ut och tömde det glas som stod på bordet
bredvid honom.
»Bed Magnhild komma hit!» sade han till den
utträdande jungfrun. »Hälsa, att jag har någonting
att säga henne!»
Fröken på Vangsta kom ut till den gamle, klädd
i riddräkt och en mjuk, svart filthatt, hvari
några röda fjädrar trotsigt svajade.
Med några raska steg var hon hos honom och
tog häftigt hans hand som han med en grimas åter
drog till sig. »Så, så», muttrade han, »kan du då
aldrig lära dig, Magnhild, att jag inte tål vid en
sådan där vild framfart.»
»Kära far, förlåt mig!» bad hon, och något
ängsligt kom i hennes ögon. »Far, du har väl inte
blifvit sämre?»
»Åh nej, åh nej, låt vara!» muttrade den gamle.
Hon ljusnade igen och skalken kom de mörka
ögonen att glänsa. »Hvad har du där, far? Är
det så där man följer doktorns ordinationer», sade
hon pekande på glaset.
Han såg på henne med en blick och granskade
henne uppifrån och ner. Hon började skratta, men
då hon såg honom rynka ögonbrynen, afbröt hon
honom innan han hann säga något.
»Åh, kära far, jag vet, att du inte tycker om
mina ridklädningar, men doktorn har ju sagt ...»
»Ja, ja», knarrade Krycke, »men jag har sagt
dig, att det inte anstår en ung dam att komma
flygande som en vilde på en galen häst i
backarne. Hur gammal är du, Magnhild?»
Hon lade sina händer på hans knän och ville
seende honom in i ögonen säga något. Han sköt
undan dem med en grimas och yttrade knotande:
»Aj, aj, du gör mig illa, hör du. Magnhild, du är
tjugotvå år gammal nu, och det vore verkligen på
tiden, att du på allvar började tänka på hvad som
anstår dig och hvad som är dina plikter. För
resten känner jag, att det är slut med mig snart.
Har du nånsin tänkt på ett sedan?»
»Åh far, så du kan tala!» utbröt hon och lade
häftigt sina händer på hans skuldror.
Han drog sig stånkande ifrån henne: »Aj, aj,
att du då aldrig kan tänka dig för en smula! Men
det har du aldrig gjort, det skall du väl aldrig
komma att göra. Har det nånsin fallit dig in att
tänka, hur det skall bli med dig och gården, då
jag faller ifrån? Jag bara frågar. Ja, ja, gif mig
nu ett ärligt svar, man gör ju ett testamente utan
att genast tänka på döden.»
Hon såg länge framför sig med hårdt rynkade
ögonbryn, så sade hon sakta och tveksamt:
»Egendomen är ju värd mycket pängar och ... vi få
väl sälja den, far... på räntorna kan jag nog
lefva»
»Nej, det är det du inte får», for han ut.
»Säljer du gården är du olycklig. Åh, jag skall allt
ordna så att egendomen aldrig kan komma ur en
Kryckes händer, så länge en enda af släkten
lefver. Och hur tänker du nu bete dig?»
»Jag skall behålla den själf, far, och med
Alvars hjälp så ... Du vet ju hur pålitlig och duktig
han är ...»
Den gamle teg länge och lät sina blickar gå
långt ut öfver vidderna, där himmelen blef allt
mörkare, likt blod, medan skuggan föll öfver skogar
och berg. Så suckade han och sade mera vekt
än man var van: »Ser du, Magnhild, du och den
här egendomen, ha varit det enda som jag älskat
sedan mor gick bort, därför tycker jag, att du och
den skola vara oupplösligt förenade. Du skall
aldrig släppa den ur dina händer, lofva mig det, och
då du gifter dig ...»
»Åh, det har ingen fara, far!» utropade hon
muntert, men han tystade henne med en vink af
handen.
»Tyst barn, sådant där vet jag bättre om än
du! Därför, lofva mig nu, som du skulle lofva det
åt en döende! Lofva mig, att du aldrig gifter dig
med någon annan än en Krycke!»
Hon reste sig häftigt och såg sin far spändt in
i ögonen. »Hvad menar du, far?» frågade hon.
»Alvar är en bra karl ... ser du, jag
tycker mycket om Alvar och ...»
»Har han föreslagit det där själf?» for hon ut,
»Nej, nej, för ingen del, kan du väl begripa.
Men ser du, du skulle aldrig kunna göra vägen för
mig så lätt till grafven, som om jag visste att ni
båda vore förenade. Att Alvar inte har något
däremot, det vet jag ...»
»Hur kan du veta det, far?»
Den gamle log ett sardoniskt löje :
»Åh hvarför tror du han nu i ett par dagar
hållit på att rödja upp utsikten utanför ditt fönster
med mera i den stilen?»
Häftigt vände hon sig om och gick med
sammanbitna läppar bort till klocksträngen. Då jungfrun,
åter visade sig i dörren, sade hon hårdt och kallt:
»Hälsa förvaltaren, att jag tackar honom för hans;
omsorger för min skull, men att jag helst ser att
jag själf får anhålla honom om det, när han nästa
gång tänker hugga upp utsikter!»
Men då kom det lif i den gamle. »Halt, halt!»
ropade han till jungfrun. »Den hälsningen behöfs
inte, än är det väl jag som befaller, vill jag
hoppas.»
Då smög hon sig ödmjukt intill honom och kysste
hans hand. »Förlåt, far, jag är så ond och dålig!»
Och då han sakta smekte hennes mörka, mjuka hår,
hviskade hon: »Aldrig, aldrig gifter jag mig, men
jag lofvar att i öfrigt handla som du önskar.»
Då drog han henne intill sig och kysste henne
på pannan.
III.
Då nästa vår kom, började det lida mot slutet
för gamle Krycke. Ansiktet blef allt mer blekt och
infallet och de magra händerna blefvo allt mera
skälfvande på stolens armstöd. I den gamla salen
med de breda, nötta golftiljorna och den
gammalmodiga kristallkronan i det låga taket, där fick han
nu en älsklingsplats i sin rullstol. »I den här gamla;
hvilstolen dog min far, i den skall också Erik Krycke
sluta sina dagar», plägade han säga, och så nickade
han allvarligt med det gamla, fina, hvithåriga
hufvudet och lät blicken stå som långt, långt ut i ett
fjärran.
Vid ena hörnfönstret satt han nästan dagen i
ända, och mellan de hvita spetsgardinerna stod
klaraste solgull öfver bristande syren, och längst nere
under backsluttningens grönska låg ån, fallet,
granskogen, som ömsom drömde allvarliga tankar,
ömsom logo under en vårblå himmel. Det var en
härlig syn för en man, som snart skulle lämna
det jordiska. Och kom dottern in då såg han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
