Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 8 Juni 1902 - Bunden. Av E. Walter Hülphers. - »Borgaren från Calais»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid dit ut och låtsades som om han ej hört henne
komma.
»Ja, ja, nu går gamle Krycke snart bort, och
då ...»
Hon kunde gå fram och smeka honom, tigga
och bedja honom med ögonen, men han såg
aldrig åt henne. Han satt där så stel och kall, tog
modet af henne med sin envisa tysta fordran. Han
var ju den ende hon hade att luta sig till, han
var ju den ende hon älskade ... Den andre,
Alvar? Åh, hon hatade, hatade honom så. Och tårar
hade han kostat henne ... Gamle, gamle far med
sin envisa bön!
Då var det en dag, då narcisserna började bryta
den gulbruna hinnan i sina knoppar. Ute i
trädgården stod Magnhild i sin svarta dräkt lutad öfver
en af de pensékantade rabatterna för att se på
vårens arbete. Lång och smidig och smärt var hon,
och de uppstrukna klädningsärmarne lämnade
hennes bländhvita armar bara halfvägs upp till
armbågen. Hon var själf lik den vår, då syrenerna
blomma och narcisserna gå ur knopp.
Det var nog också med samma tankar Alvar
Krycke betraktade henne, där han satt på en
grönsoffa dold af några idegranar och dåsade öfver
cigarren och tidningarna som kommit för dagen. Nu
satt han och betraktade henne med ett egendomligt
leende, tills han blef mer och mer magnetiserad,
reste sig, samlade ihop tidningarna, som han
stoppade under armen, och långsamt gick fram emot
den nedböjda kvinnogestalten, försiktigt stigande så,
att ej gruset skulle knarra under hans fotsteg i
sandgången.
På några få stegs afstånd ifrån henne blef han
stående och betraktade henne med samma leende,
som nyss under idegranarne; till hälften ironiskt
gäckeri, till hälften också som om han känt en smärta,
som han ville dölja ... Ja, vid alla gudar var hon
inte härlig där hon stod, någonting af Diana i
kroppens smidiga böjning. Och de hvita armarna sen,
och det mörka mjuka håret! Åh, han hade allt
känt kvinnor i sina dagar, innan han kom som
fånge på Vangsta, Alvar Krycke, men en sådan.
Aldrig! Han visste att hon en gång skulle kunna
älska, djupt, med kropp och själ, inte som de fort
slocknande små vackra teatereldar, han mött ute i
lifvet, nej, som en stor blommande vådeld, tänd af
ett åskslag. Och hvilka möjligheter funnos ej hos
henne att göra det, som han drömt om, ljust och
vackert, hemmet! Hon skulle kunna vara så stark,
men hon skulle vara så vek, på samma gång, då
hon en gång vaknade. Den som skulle väcka henne,
han ... Och hon var inte som någon annan kvinna.
Alvar Krycke kom från utländska läroanstalter
direkt upp till Vangsta för att hjälpa sin
farbroder att sköta gården, den som en gång borde bli hans
arf. Därpå hade den gamle många gånger
häntydt för honom. Han hade aldrig egentligen haft
något hem, ty han och hans bror blefvo vid späda
år föräldralösa, sen hade de fått växa som
vildplantor i andras vård, tills de skildes af olika öden.
Och nu hade Alvar Krycke fått sitt hem hos
farbrodern, nej, inte ännu, men kanske skulle han
få det, det berodde på henne. Gifta sig? Han
hade så många gånger frågat sig detta förut och
alltid svarat sig själf med en ryckning på axeln:
»Nej, inte ännu!» Men nu, ja nu visste han,
att det endast kunde bli hans lycka. Och lyckan
det var Magnhild där framme.
(Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
