Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 15 Juni 1902 - Bunden. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af E. WALTER HÜLPHERS. (Forts. fr. n:r 36).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BUNDEN.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af E. WALTER HÜLPHERS.
(Forts. fr. n:r 36).
Som om hon känt hans blickar bränna, reste
hon sig hastigt och vände sig om, lätt rodnande,
då hon mötte hans ögon. Därpå såg hon kallt
på honom och ville gå honom förbi i första
impulsen, men så hejdade hon sig och sade med
isande lugn:
»Förlåt, jag höll på att göra mig skyldig till
en oartighet, men jag tycker inte om att man smyger
sig inpå mig.»
Han mörknade för ett ögonblick, det var det
häftiga Kryckeska blodet som kände sig såradt:
»Förlåt mig, Magnhild, jag ville tala med dig
ensam, och om jag inte begagnat mig af en list,
hade du väl som vanligt gått ifrån mig, så snart
du varsnat mig.»
»Jag vet ingenting som vi båda ha att talas
vid om i ensamhet! Kanske du tillåter ...?»
Hon ville gå honom förbi, men han ställde sig
i hennes väg.
»Nej, så mycket under dig står jag väl inte,
att du inte kan höra på hvad jag har att säga
dig. Sen återstår det dig att afgöra med ett ja
eller nej, och jag skall foga mig i det, hvilket det
nu blifver, det ger jag dig mitt hedersord på!»
Det var klang af mannaord, och hon fogade
sig:
»Nå väl då, låt oss gå nedåt gångarne,
medan du säger hvad du önskar!»
»Hvad jag önskar? Magnhild, jag trodde inte
att jag behöfde säga dig det. Nog vet du att min
lycka hvilar i dina händer.»
»I mina? Nej, kära herr kusin, inte det där
tonfallet och inte den där minen, de misskläda dig,
vet du!»
»Kanske! Nåja, om du vill ha en mera skämtsam
ton, så skall du få, men jag försäkrar dig,
att det inte är mindre allvarligt menadt för det.»
»Allvarligt! Nej, snälla Alvar, kan du också
mena någonting allvarligt?» Hon skrattade.
»Ja, skratta du och håna! Jag är tämligen van
vid det. Men, Magnhild, om du blott en enda gång
ville försöka att förstå mig. Jag älskar dig,
Magnhild och...»
»Till huru många förut har herr Alvar Krycke
sagt de orden?»
Han slog ut med handen och sade i lugnaste
ton, ehuru det brann under ögonfransarne: »Tja,
kära Magnhild, det är nog till en hel del det,
men ...»
»Förskona mig från dina galanta historier, är
du snäll, hvad jag redan känner därom, är mer än
nog!»
»Så mycket bättre, då behöfver jag inte bikta
mig på det området.»
»För mig behöfver du sannerligen inte bikta
någonting alls.»
»Man brukar väl göra så i alla fall för den som
man ber blifva ens hustru.»
»Jag, din hustru! Då svarar jag ...»
»Nej, nu skall du ingenting svara, ty nu är du i
hastigt mod. Öfverlägg först lugnt och noga, om
det då skulle vara så farligt för dig att binda ditt
öde vid mitt! Det är ju din fars innerligaste önskan
att se oss båda förenade ...»
»Det är du, som intalat honom detta», bröt hon
ut med blixtrande ögon, »men det skall ändå inte
gå. Jag gifter mig aldrig, hör du, så sant jag
heter Magnhild Krycke, och att det namnet är att
lita på, det vet du af gammalt.»
»Säg inte aldrig, Magnhild! Om det nu inte blir
med mig så ...»
»Jag ämnar aldrig bli en efterträderska!»
»Så du pratar! Och för resten vet man bra
litet om hur man kommer att handla en gång, då
den riktiga, äkta kärleken kommer!»
Han sade henne fullt ut som han trodde att
det var, som det en gång gått honom själf. Han
visste nu, att han förr aldrig varit kär, fast han
förut haft många kvinnor. Nu kände han allt som
en skam, och han skulle ha velat gifva år af sitt
lif, om han kunde göra allt om igen, ogjordt. Han
kände sig nerfläckad, då han stod inför henne,
blygdes och dock ...
Det där, att föra ett fullkomligt dygdigt lif, då
mannaåldern och naturen pockade ... Åh, ja, han
hade allt fått pröfva på det också sedan. Ligga
vaken om nätterna, stirrande ut i mörkret med likt
greppet af en järnhand om hjärterötterna. Vrida sig,
lida, känna alla onda lustar strida mot viljan. Känna
en förtviflan och olyckan öfver sig, så att föga
fordras att man inte gör slut på alltsammans med ett
revolverskott. Jo, han visste nog af det, och det
var kärleken, då den ändtligen kom, som gaf honom
kraften att strida, viljan att stå emot. Men viljan
att inte förbanna, den hade mer än en gång visat
sig svag.
Och så heter det, att männen äro så dåliga och
att kvinnan skall vara underkastad hårdare
sedlighetslag än mannen! Jo, det är allt det ändå som
de skola. Hvarför? Jo, emedan de ha naturen
emot sig. Och lika visst som att naturen gett
kvinnan en instinkt att värja sig, så har den också gett
mannen en att taga, och ett brott mot båda medför
lidande, det är hämnd.
Men, han kunde också förstå hur en kvinna
skulle tänka och känna i ett fall som detta, all
hennes stolthet och kanske också medvetandet om
eget värde måste resa sig emot det hon kallat att bli
efterträdarinna. Men ... det var att taga ting och
förhållandena som de nu en gång voro ...
Det finns någonting högre och finare här i världen,
som plötsligt bryter fram likt solen en rägnig
dag.
Det är då som blommorna få ny färg och doft
och jorden stiger fram för undrande blickar, ung
och ny. Molnen sopas bort och skyn blir blåare
och härligare än förr. Hvar är nu det som nyss
syntes så grått som spindelväf och smutsigare än
smuts? Man ser det inte mer, man ser bara solen
och blommorna och den ljusa härliga skyn. Man
sträcker ut armarna åt dem, man andas i fulla,
djupa drag och man hänger sig åt dem, helt och
fullt, med glädje. Ty det är lifvet. Och så är det
också med kärleken. Då den en dag kommer, då
rycker den med sig viljor och sinnen, ja, stålar viljan
till ett enda: han eller hon, som man älskar. Är
det då inte ljuft att kämpa och lida för den man
älskar! Ljufvare än ljuft, vackrare än vackert,
andaktsfullare än klang af helgmålsklockor. Att tjäna
sin kärlek är att tjäna Gud, den Gud, som i sin
högsta godhet befaller: »Du skall kufva dig själf om
du vill äga lyckan på jorden!»
»Har du inte själf sett, Magnhild, hur annorlunda
än förr jag blifvit under dina ögon?» slutade
han sitt tal. »De kalla mig Alvar Eremiten nu där
nere, för att jag aldrig mer uppsöker deras lag.
Och hvarför finner jag aldrig mer någon glädje
annat än här, där du är mig nära? Magnhild, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
