Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 15 Juni 1902 - Bunden. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af E. WALTER HÜLPHERS. (Forts. fr. n:r 36). - Bjärka-Säby slott. Efter fotografi af J. E. Thorin, Åtvidaberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskar dig så gränslöst, att jag inte blygs att tigga
och bedja dig om min lycka, fast du afvisar mig,
och ändå är jag en Krycke, lika stolt och högfärdig
som du, Magnhild!»
Hon gjorde en afvärjande åtbörd, men nu var
det hårda i hennes blick veknadt:
»Om jag älskade dig, Alvar», sade hon lågmäldt,
då kanske ... Men, bed mig ej om det jag ej
har att gifva!»
»Men om det en gång skulle komma med tiden,
då?»
»Då skall jag själf lösa dig från ditt tysthetslöfte,
men till dess litar jag på ditt ord.»
Han tog af sig hatten och bugade sig, lämnande
henne vägen fri. Då hon kommit några steg uppåt
gången, vände hon sig om, och nu var hon den
förra stolts fröken Magnhild Krycke igen.
»En sak till, Alvar! Om det skulle falla dig in
att vilja göra mig några tjänster, så låt mig först
bedja dig om dem!»
»Nej, Magnhild», sade han i sorgsen men
bestämd ton, »du får förlåta, men än är jag förvaltare
här på godset.»
Då nickade hon vänligt åt honom och gick
långsamt uppför sandgången. Och Alvar Krycke gick
åter bort till sin förra plats under idegranarne.
Detta var om våren, då syrenerna blå och hvita
sända sina veka dofter kring den gula herrgården
inne bland granar och tall, då konvaljernas hvita
klockor ringde helgemål i backarne, då sprickande
rosor fyllde rabatternas rosenbuskar med purpur och
mattgult och göken gol uppifrån skogen under
flatberget. Det var vår med sol och sånger och glädje
i luften.
IV.
Sommaren hade gått och man närmade sig
hösten. Ängar och sädesfält voro redan mejade och
kreaturen hade tagits hem från fäbodarne uppe på
fjället för att under kogubbens befäl låta sina skällor
klinga på hemgårdens beten. Om kvällarne steg
en tät hvit dimma upp ur ån, som kluckade och
sorlade och suckade och sjöng i fallet uppsvullet
af rikliga rägnflöden. Björk och lönn började få
gula blad i det mörkgröna löfverket, rönnklasarne
hängde rodnande och tunga mellan fallanade blad.
Nere efter åkanten höllo sig ännu alarne fullöfvade,
ty de höllo sig bäst, men på den lilla lågländta
strandängen stod kärrullen hufvud vid hufvud som
ett regemente små tomtegubbar med grånade hår.
De enda fåglar som syntes till voro skator och
stora flockar af kråkor, som skriande flögo mellan
skogen och de kala, bruna åkerfälten samt en och
annan svala, som öfvade vingarne, innan hon drog
bort till sydliga länder.
Gamle Krycke hade under sommarens lopp
betydligt kryat till sig, fast läkaren, som dagligen kom
och gick, inte spådde godt för den kommande
vintern. Kölden och det innestängda lif, som han till
följd af den måste föra, skulle åter nedsätta de
förut svaga krafterna. Men man hoppades dock,
att få behålla honom kvar, om man också kanske
kände att hoppet var bedrägligt.
(Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
