Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 42. Den 20 Juli 1902
- Caballero Sambo. Berättelse från San Domingo af Wilhelm Hagqvist. Original för HVAR 8 DAG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
CABALLERO SAMBO.
Berättelse från San Domingo af<b><i> Wilhelm Hagqvist.</b></i> Original för HVAR 8 DAG.
Klockorna i Puerto Platas katedral ringde till
högmässa, då vårt fartyg med uppgigade råsegel och
den blågula svenska flaggan fladdrande från
gaffelnocken svängde om den i hafvet utskjutande
bergklinten, hvilken gjorde tjänst som vågbrytare för
stadens hamn och där ett gammalmodigt hvitrappadt
kastell bevakade inloppet.
Medan fartyget ännu af sin egen fart gled in
i smult vatten undan den ute på hafvet rådande
nordostpassaden och styrmannen stod med en
hammare i handen på backen färdig att vid första
signal slå loss sprinten, som fasthöll ankaret ombord,
syntes en egendomligt klädd neger komma roende
ut mot fartyget i ett slags fyrkantig farkost,
hoplappad som det tycktes af en flat botten och fyra
enkla bräder. När han kommit upp till sidan af
fartyget, band han fast sin båt i ett röstjärn och
kom upp på däcket stolt och gravitetisk som en
imperator med en gammal utsliten soldatkappa öfver
axlarne och en smutsig, men fjäderprydd
panamahatt neddragen öfver ena örat. Under kappan stucko
hans bara ben fram och ett par byxor, som voro
så trasiga, att det var omöjligt att afgöra, hur långt
de ursprungligen räckt. Han hälsade med en
ceremoniös bugning och presenterade sig på dålig
engelska:
Caballero Sambo. Vara kapten på hafvet,
men nu utan skepp. Varit på Barbados, Cuba och
Porto Rico. Mig tala engelska mycket bra, you
understand.
Han mönstrade allt ombord med närgången
nyfikenhet och öppnade till och med sjömanskistorna
i skansen för att undersöka hvad de innehöllo. Och
då han fick se något som var grannt i hans ögon, en
kolorerad plansch eller ett brokigt klädesplagg och
dylikt, tiggde han ägaren så enträget om detsamma,
att han ofta fick det mot löfte om någon återtjenst
såsom att köpa whisky eller rom eller att föra
ombord litet apelsiner eller vackra Vestindiska snäckor.
Och han uppfyllde alltid sina löften; han var ytterst
tjänstaktig och ägnade hela sin tid och sitt intresse
åt vårt fartyg. Kaptenen hade han emellertid stor
respekt för, och vi sökte förgäfves öfvertala honom
att inlära några svenska glosor för att sedan gå
och uppvakta kaptenen. För hvarje gång ett sådant
försök gjordes, skakade han misstroget på
hufvudet och menade, att vi sökte få honom till att säga
något opassande, som han kunde komma i obehag
för. Han hade förut varit ute för det på ett
engelskt fartyg och då fått huden full med stryk.
Och så kom han att berätta hela sin historia för oss.
*
Han var född i Puerto Plata och hade börjat
att förtjäna sitt bröd med att hjälpa till med
fartygs lossning och lastning i hamnen. Det kom
visserligen ej så många fartyg på året, men när det
kom något, kunde han förtjäna in så mycket, att
det räckte ett par månader. Ibland kunde han
äfven få följa med ett fartyg, som skulle till den
närliggande lastageplatsen Cabaret för att lasta
mahogny, och då en dylik svår lastning plägade vara
minst en hel månad, kunde han på sin
arbetsförtjänst samla ihop rätt stora summor. Och han
hade redan valt sig en käresta, lilla Marguerita,
som var åtskilliga år yngre än han och ännu bara
fackebarnet, och med henne tänkte han sätta bo
och bilda familj och bli en stadgad och ansedd
medborgare i Puerto Plata.
Men hafvet lockade honom till dårskaper. Han
fann det så frestande att följa med de stora
skeppen, när de spände ut sina hvita segelmassor och
styrde långt hän mot den blåa synranden. Och
en dag tog han ett ömt farväl af sin älskade och
följde som kockspojke med en kustfarare till Cuba
och Puerto Rico och kom slutligen till Barbados.
Här såg han i Brldgetowns hamn en sådan massa
af stora och präktiga fartyg, hvilka lågo och väntade
på lastorder, att han beslöt sig för att följa med
ett af dessa, en engelsk fullriggare med bländande
hvitt skrof, som i hans tycke var det vackraste
fartyg, han någonsin sett. Han lyckades också erhålla
hyra på detta, och en dag lyfte det ankar och
seglade norrut.
Sambos hjärta jublade. Han visste, att fartyget,
som var destineradt till en nordamerikansk hamn,
skulle passera hans hemlands kust, och var stolt
öfver att då vara ombord på ett så ståtligt fartyg,
som måste väcka beundran i hela Puerto Plata.
Men samtidigt grubblade han äfven öfver hur han skulle
låta sina vänner där och framför allt lilla Marguerita
få veta, att han var ombord på det vackra fartyget,
och han fantiserade, att det var han, som var
kapten och nu kom med ett eget stort skepp för att
slå sin fädernestad med häpnad. Och så skulle
han hämta lilla Marguerita ombord och segla till
hafs med henne långt bort till främmande länder,
hvilka hans fantasi utmålade med ett sagoaktigt
skimmer.
Den dagen, då man såg det pyramidformiga
berget, vid hvars fot Puerto Plata är belägen, afteckna
sig mot de öfriga landkonturerna vid San Domingos
norra kust, stod Sambo till rors. Det var efter åtta
glas på aftonen, och kaptenen var nere i kajutan
och superade jämte förste styrmannen, medan andre
styrmannen, som hade vakten, satt och slöade i
skuggan af seglen i lovart, där det var svalt och
skönt af den friska hafsvinden. Sambo styrde efter
kompassen, men han kunde ej taga sina ögon från
landkonturerna i lä, och i samma mån som hans
uppmärksamhet för hvad han hade för händer
förminskades, började fartyget gira mer och mer mot
land, och slutligen stäfvade det rakt in mot Puerto
Plata.
Sambo såg seglen svälla, sedan vinden låg mera
akterifrån, och staden, där hans Marguerita bodde,
framstod allt tydligare med sina små hvita hus på
bergsluttningen åt hafvet. Nu höll han stadig kurs;
instinktmässigt snurrade han på ratten med ögat
ständigt fäst på staden, och så säkert hade han
aldrig styrt tillförne. Hans ögon glänste och hans
näsborrar vidgade sig som på en häst, som är
färdig att taga ett djärft språng, och han stod färdig
att ropa Margueritas namn, ifall han fick se henne
nere vid stranden.
Men plötsligt grep en hård hand tag i hans
axel och slungade honom bort från ratten. Det var
kaptenen, som på kompassen nere i kajutan märkt
afvikningen från kursen och då genast skyndat upp
på däck.
Vet ni inte hvad ni gör, röt kaptenen och
snurrade om ratten igen. Hvar är styrmannen ?
Men Sambo var icke genast inne i situationen.
Hans ögon sprutade eld, och det rann honom i
sinnet, hur han en gång blifvit pryglad, då han narrats
att säga något opassande till kaptenen, och med ett
hest vrålande störtade han sig öfver kaptenen och
slog honom till däcket,
Några ögonblick därefter satt Sambo slagen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/4205.html
