Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 42. Den 20 Juli 1902
- Caballero Sambo. Berättelse från San Domingo af Wilhelm Hagqvist. Original för HVAR 8 DAG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
järn vid stormasten. Öfver relingen såg han den
höga bergstoppen öfver Puerto Plata försvinna
akterut, och sedan såg han på ett par veckor intet
annat än himmelen, dagens sol och nattens stjärnor,
och mesanmastens segelställning med vimpeln på
toppspiran, som visade hur vinden blåste.
I första hamn öfverlämnades han till
myndigheterna och sattes i fängelse. Han blef dömd till
ett par års tukthus, och när han efter aftjänadt
straff kom tillbaka till Puerto Plata, var han en
underlig man, som fantiserade öfver, att han var
något stort, men han var omöjlig till stadigt arbete
och lyckades aldrig förtjäna så mycket pängar, att
han kunde erbjuda ett hem åt Marguerita, som hela
tiden väntat på honom.
*
Sambo talade mycket gärna om Marguerita, då
han var ombord hos oss, och vi började litet hvar
få intresse för henne, så att vi önskade se henne.
Men Sambo var rädd om henne som om en ädelsten,
och ville aldrig taga henne med ombord eller föra
oss till hennes hem, då vi gingo i land.
Men en afton, då några af besättningen voro
uppe i staden och lämnat Sambo efter sig på en
krog, träffade de på en afsides gata en mulattflicka,
som bar en vattenkruka på sitt ulliga hufvud.
Sjömännen inläto sig i samtal med henne och funno då,
att det verkligen var Sambos Marguerita, som
slumpen fört dem tillsammans med.
De satte sig att språka med henne på en
gräsplan och köpte henne litet grannlåt och sötsaker
från en närbelägen bod, och Marguerita skrattade
och var högeligen förtjust. Snart kom Sambo, men
då han fick se dem, stannade han och såg skygg
ut och ville ej komma fram. Men sjömännen voro
i tagen att skämta och en af dem tog Marguerita
under armen och tågade med henne under skratt och
glam genom gatorna, och de skildes först nere vid
hamnen, då sjömännen skulle gå ombord.
Sambo stod afsides i ett gathörn och såg, när
sjömännen rodde tillbaka till fartyget, och
Marguerita, som under hela aftonen ej frågat efter honom,
fick stå ensam och vifta farväl åt dem.
*
Men på natten, då en ung lättmatros, som hade
vakten på däck, stod och såg ut öfver staden, där
alla ljusen voro släckta med undantag af en matt
lykta vid fästningen, varseblef han ute i vattnet en
båt, som nalkades med tysta årslag. Den styrde
rakt ut till fartyget, och då den närmade sig, fann
vakten till sin öfverraskning, att det var Sambos
fyrkantiga båt, som kom, och i båten satt Sambo
själf. Men det var något besynnerligt, som släpade
efter båten i en grof lina, en mängd grenar och
kvistar, och vakten började ana, att det ej stod
rätt till.
Hallå, ropade han till Sambo. Hvad vill ni
här?
Sambo vände ett gråblekt ansikte upp mot
fartyget, och hans ögon glödde röda såsom om han
förtärt mycket rom. Men han svarade intet på
vaktens anrop utan påskyndade i stället sin rodd.
Vakten såg honom nå fram till ankarkettingen och dra
linan, hvari han bogserade det besynnerliga
föremålet i vattnet, innanför kettingen, hvarpå han stötte
ut båten igen och rodde bort, fortfarande dragande
i linan. Det mystiska föremålet drogs närmare och
närmare ankarkettingen, och nu såg vakten, att det
var en grof trädstam, med utskjutande grenar och
kvistar, som låg och gungade i dyningarne.
Med en hård törn slog trädstammen slutligen
emot kettingen och nu, plötsligt, sprang det upp
något som en blixt därifrån och det glänste som en
ljus strimma utefter hela kettingen.
Jesses, en orm, ropade vakten, likblek af
förfäran och störtade ned från backen.
Hans skri väckte alla i skansen, och äfven i
kajutan hade man hört det. En vild panik grep
besättningen, och man stängde in sig och bommade
för all luckor och täppte till all kryphål så
omsorgsfullt, att ej ens en myra skulle kunnat komma
därigenom.
Men ute på vattnet gungade ännu Sambos båt.
Han satt där och hvilade på årorna, och det syntes
som om en glimt af tillfredsställelse lyst upp hans
gråbleka anletsdrag, där han satt och såg bort mot
fartyget.
*
Hvem beskrifver den fasa och förfäran, som
rådde bland besättningen de följande dagarne? Man
vågade knappast gå ut på däcket och för hvarje
steg stannade man för att försiktigt se sig omkring,
och minsta ljud kom sjömännen att fara
tillsammans af förskräckelse.
Sjömännen, som äro hjältar ute på hafvet, då
de möta faror, som tillhöra deras yrke, bli som
barn, då de möta det ovanliga, och deras
vidskepliga fantasi ser då faran vida större än den
egentligen är. Och nu voro de nästan allesammans gripna
af en nervositet, som rent af hotade att rubba
deras förstånd. Kaptenen var emellertid en klok och
praktisk man och lät på det noggrannaste undersöka
däcket och då ormen ej syntes där, måste man
antaga, att han hittat vägen ned till lastrummet,
hvarför alla luckor till detsamma blefvo omsorgsfullt
tillbommade. Härvid tyckte man sig se en skymt af
ormen på afsatsen under backen, där det stack fram
något ljust fläckigt bland en del där hopadt
kasseradt tågvirke.
Det finns ingen annan råd, än att svälta ut
honom, sade kaptenen. Och trots den
oberäkneliga tid en orm kan vara utan föda, var intet annat
att göra.
Vi lågo kvar ännu några dagar i Puerto Plata och
lastade litet gult färgträ, hvarefter vi seglade till
Cabaret för att intaga mahogny, som var vår
egentliga last.
Vid framkomsten till Cabaret var ormen död.
Han låg raklång öfver tågvirket, där han förut
legat gömd, och hufvudet hängde ut från afsatsens
yttre kant och slängde för den minsta rörelse hos,
fartyget.
*
Sambo syntes aldrig mera till. Men några
dagar efter detta hände, fann man hans båt slagen
i spillror vid hafsstranden, flera mil från Puerto
Plata,
Det sades, att han begett sig till hafs i sin båt,
och att han låtit skicka en hälsning till Marguerita,
att han snart skulle komma igen med ett stort skepp,
som var fullastadt med idel vackra saker åt henne.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/4206.html
