Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) / 700 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - Heliga Elisabeths slott. Resebref till HVAR 8 DAG från Annie Wall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

HELIGA ELISABETHS SLOTT.

Resebref till HVAR 8 DAG från Annie Wall.

Majmorgonen var mulen och
tämligen kylig och rägnet hotade i
hvarje ögonblick att falla, men just som
tåget ångade in till Eisenach, skingrades
de mörka molnen, solen sköt dem helt
varligt åt sidan och i praktfull
belysning låg Wartburg framför oss på sin
mäktiga höjd. Det stolta, minnesrika,
af legendens gyllene trådar omspunna
gamla slottet! Borgen byggdes någon
gång i slutet af 1000-talet af
landtgrefven Ludvig der Springer, hvilken
under en jakt i Thüringen skulle ha fäst
sig vid det vackra bärget och utropat:
»Wart, Berg, du solist mir ein Burg
werden!» Och efter detta yttrande
erhöll också slottet sitt namn —
Wartburg. De märkligaste tilldragelserna
å slottet är först den namnkunniga
sångarstriden å Wartburg under
landtgrefven Hermann, sedermera den heliga
Elisabeths och Martin Luthers vistelse
därstädes. Då man från Eisenach vill begifva sig
upp till slottet, bör man icke begagna sig af vagn,
ty det är en härlig promenad, om vädret är
gynnsamt, genom den vackra bokskogen och stigningen
är icke så brant, att den besvärar.

Vi passera den nedfällda vindbryggan och träda
in på borggården, hvarest rosenundret tilldrog sig.
Den heliga Elisabeth hade i en korg lagt en del
lifsmedel, som hon aktade bära till sina fattiga i
Eisenach. Emellertid hade hennes stränge gemål
förbjudit henne att utöfva denna barmhärtighet,
men hon lydde honom icke och hade just hunnit
till borggården, då hon öfverraskades af sin man,
landtgrefven. På hans barska fråga, hvad hon hade
i korgen, svarade hon bäfvande: »rosor». Meden
häftig rörelse slet landtgrefven af locket och se —
undret var fullbordadt — de skönaste röda rosor
uppfyllde doftande korgen. Betagen och
genombäfvad af from tacksamhet sjönk landtgrefvinnan
Elisabeth på knä. Ett praktfullt rum å Wartburg
som denna vår fått sin restaurering fullbordad, är
den heliga Elisabeths Kemnate (kammare).
Restaureringen har blifvit påkostad af den konstälskande
käjsar Wilhelm och rummet invigdes nu i april
månad af honom och storhärtigen af Weimar. Det
hvälfda, bågformiga taket, uppburet af tjocka pelare,
är helt och hållet belagdt med blå mosaik i olika
nyanser — härliga färger — och då gemaket strålar
i elektrisk belysning är anblicken rent af bländande.


SÅNGARSALEN I WARTBURG: I fonden bakom pelarne ägde sångarstriden rum.


Amatörfoto
SLOTTET WARTBURG.

I Elisabeths kammare förvaras en del praktmöbler,
dels från hennes, dels från senare tider. Ett och
annat föremål, som personligen tillhört henne,
däribland ett stycke af en väf, som hon själf skall hafva
förfärdigat, finnes i detta rum. Den dag, då käjsar
Wilhelm besökte Wartburg, gafs äfven en magnifik
bankett i den stora, praktfulla riddarsalen.
Riddarsalen är belägen ofvanför sångarsalen hvarest
»sångarstriden» stod. Den sistnämda salen är ganska
liten och obetydlig i jämförelse med den
öfverdådigt vackra riddarsalen, från hvars fönster man har
en hänförande utsikt öfver det sköna Thüringen,
som i vårens skrud är dubbelt fagert. Hörsel- eller
Venusberget, där Wagners Tannhäuser (diktaren
Heinrich von Ofterdingen) hänföll åt Venus’ eller
Frau Holdes snaror, synes också från dessa fönster.

I det lilla slottskapellet visade oss en ledsagande
vaktmästare tvänne stora, enkla svärd. Det ena
tillhörde Gustaf Adolf, det andra Hertig Bernhard
af Weimar. Med hvilken vördnad han uttalade
orden: »Der Schwedenkönig, Gustav Adolf der
grosse!» Jag ryckte till och mitt svenska hjärta
slog af förlåtlig stolthet. Gustaf Adolf den store,
ja, det epitetet borde vi svenskar också gifva
honom, hjältekonungen, som bar svenska namnet ut
öfver världen. Men tyskarne fira och vörda Gustaf
Adolfs minne långt mera än vi och därest
protestanterna dyrkade helgon, ja — då är jag
öfvertygad om att Tysklands protestanter förklarade
och åkallade Gustaf Adolf som helgon.

Luthers lilla rum lär vara tämligen
oförändradt, sedan reformatorn bodde
på Wartburg och verkställde
bibelöfversättningen där. En vackert snidad
säng, ett skrifbord, en bokhylla och ett
par stolar utgöra möblemanget. Den
åldriga, gröna kakelugnen får ej
glömmas. Albions söner och döttrar ha med
otrolig vandalism under tidernas lopp
skurit stora trästycken ur Luthers
säng och skrifbord, hvarföre man blifvit
nödsakad att beslå dem med bleckplåt för
att hindra ett fortsatt minnessamlande.
Men de ha icke nöjt sig med detta allena
— den historiska bläckfläcken på väggen,
som uppkom genom att Luther
kastade bläckhornet efter djäfvulen, var
en dag så godt som utplånad, nästan
försvunnen. — Några engelskor hade
skrapat af bläcket och gömt det som
reliker. »Då smetade vi på litet nytt
bläck,» upplyste den mera uppriktige,
än politiske vaktmästaren, »men en dag;
var äfven det försvunnet och sedan ha
vi ej brytt oss om att göra något åt.
saken.» En något mörkare skiftning på
väggen antyder nu den forna
bläckfläcken. — Jag hade velat gifva mycket,
om jag, innan jag lämnade det stolta
Wartburg, kunde fått höra en manstark
kör utföra den sköna Lutherspsalmen
»Ein festen Burg, ist unser Gott.» Hur
skulle den ej ha klingat här inom dessa
ärevördna murar!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>