Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - Ovärdig. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af H. Mikael.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OVÄRDIG.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af H. Mikael.
På den höga stentrappan, som förde upp till
brukssamhällets nybyggda sjukstuga, stod en ung
kvinna med ett bref i handen. Den heta
julieftermiddagssolen kastade sina varmaste strålar öfver den
oskuggade, breda trappan, stekte på husets plåttak
och kallade fram små klara svettpärlor mellan
flickans raka ögonbryn, och lät den skära rodnaden på
hennes runda kinder lysa ännu klarare. Hon hade
synbarligen gjort sig i ordning för en promenad, då
hon blifvit häjdad af brefbäraren, och nu stod hon
midt i solgasset, obekymrad om hettan och tvekade
om hon skulle fortsätta den afbrutna promenaden
eller först gå in och läsa brefvet. Ännu en blick
på kuvertet med den välkända, ojämna handstilen
och de två frimärkena afgjorde saken. Hon drog
upp en nyckel ur fickan, gick in i förstugan och
låste upp en af dörrarne, den, som förde till det
rum där hon som anställd sjuksköterska hade sin
bostad.
Väl inkommen, kastade hon handskar och
parasoll ifrån sig på sängen, drog en stol fram till det
runda bordet vid soffan och satte sig att läsa.
Brefvet var från hennes käraste vän och
kamrat under elevtiden, Meli Hall, och hon började
läsningen med en intresserad ifver som kom
hennes ögon att glänsa och glittra liksom i förväntan
på något roligt, men allt som hon läste mörknade
det vackra ansiktet och småleendet dog bort.
Nanni Erlandsson och Meli Hall hade varit
vänner allt ifrån det de på sjukhuset började
elevkursens stundom ganska törniga stråt, och
ständigt hade de hållit troget tillsammans, utgörande
ett påtagligt bevis på motsatsernas dragningskraft,
olika i allt som de voro.
Nanni var stadsbarn, vacker, tanklös och
kokett; tidigt utkastad i världen utan föräldravård
eller ett verkligt hems skydd med bakgatornas och
rännstenens erfarenheter bakom sig och ikring sig
ett gungfly af uppmärksamhet som fördärfvade och
smicker som borde skrämt. Meli var öppen och
renhjärtad, duglig och arbetsam med ett sätt och
väsen så friskt och sundt, som den salta sjöbrisen
som spolade hafsvattnet öfver hennes hembygds
hällar där ute i skärgården. Kunde det finnas
större kontraster? Och ändå blefvo de vänner de
två, systrar, hjärtevänner, utan hemligheter för
hvarandra den ena alltid säker på den andras
deltagande och sympati.
Meli berättade för väninnan om sin far och
sina syskon, om den rödmålade fiskarstugan med
sjöbod och båtbrygga, där hon hade sitt hem, och
ibland när längtan efter haf och skär och fria
vidder tog henne för hårdt, och stadens stenhus och
dammiga gator tycktes så trånga och beklämmande,
brukade hon gråta ut sin saknad hos Nanni och
låta sig tröstas af dennas upptåg och tokerier. Och
Nanni, å sin sida, dolde aldrig något och invigde
Meli samvetsgrant och med minutiös noggrannhet i
den värld af kurtis, äfventyr och förälskelser, som
upptog större delen af hennes tankar och det mesta
af hennes lediga tid.
Och Meli hörde troskyldigt på med ett
spörjande, förvånadt uttryck i de ärliga ögonen, som
kunde slå Nanni hårdare än de strängaste
förebråelser och komma henne att rodnande afbryta
sig midt i en färgmättad skildring öfver sina egna
triumfer.
Själf hade Meli aldrig något sådant att komma
med. Hon var en enkel, anspråkslös flicka med
ett allvarligt litet ansikte i hvilket ögonen var det
enda vackra, och de ögonen hade alldeles för mycket
att göra med att visa sin ägarinna, hur hon bäst
skulle kunna sköta sina åligganden, för att de skulle
hunnit med att uttrycka någon lifligare beundran
för det, i Nannis fantasi, så talrikt representerade
andra könet. Också var Meli förestånderskans
favorit, och det fordrades allt mången gång rätt
mycken själföfvervinnelse för Nanni, för att utan afund
eller förargelse ständigt höra väninnans allvarliga
ordentlighet och stränga pliktuppfyllelse framhållas
som en glänsande motsats till hennes egen vårdslösa,
glömska.
Men förestånderskan var allt bra orättvis också!
tålde inte Nanni, som var så ung och så vacker,,
tålde framför allt inte, att de unga läkarne alltid
hade så svårt att slita sig från just det rummet
eller den salen, där Nanni för tillfället uppehöll
sig, plågades af Nannis makt öfver kamraterna och
retade upp sig till förargelse hvar gång hon kom
på Nanni med att skratta högt det var inte
alls passande, sade hon.
Men ingenting, som Nanni gjorde, var passande;
det var inte passande, att gå i moderna dräkter
med krusad lugg, inte passande att söka nöjen och
förströelser utomhus och Nanni, som var så
tokig i vackra kläder och allsköns rolighet! Till
sist tog det då slut, och hon fick: sina betyg
inte så vackra som Melis förstås, men bra nog i
alla fall! hon hade goda nerver och behändiga
fingrar, och var utmärkt som operationssköterska
när hon ville!
Så kom hon hit upp till bruket, och Meli fick
plats som epidemisjuksköterska långt inåt landet.
De hade inte sett hvarandra på två år, men skrifvit
hade de gjort till hvarandra ibland hvar vecka.
Nu hade det en tid likväl varit ett långt uppehåll
Meli hade försummat att svara, det var nära
en månad sedan hon sist skref. Nanni hade riktigt
väntat och hon blef verkligen glad, när hon såg
den välkända stilen utanpå kuvertet - så glad, att
hon gick tillbaka in, för att läsa det, fast hon.
visste, att den unge bruksbokhållaren satt uppe vid
stättan i skogen, där de kommit öfverens om att
mötas, och väntade på henne. Men han hade tid
att vänta en stund han stannade nog i alla fall
kvar till Nanni kom, äfven om hon dröjde, och
först af allt måste hon se efter hur Meli hade det
och hvad hon skref. Men hvad var detta
för ett bref! Inte hurtigt och gladt, som Meli
brukade skrifva, utan så allvarsamt, så sorgset. Nanni
fick tårarne i ögonen när hon läste det.
Stackars Meli! Det hade gått messling och difteri inom
distriktet, där hon var anställd hon hade varit
upptagen dag och natt, så att hon rent kände sig
utarbetad och nu, när hon skref, satt hon ensam,
uppe i skogen i en liten stuga med tre sjuka att
vårda och hade bara en gammal döf gumma till
hjälp. Men det gjorde ju ingenting det var;
bara hennes skyldighet nej, det var allt något
annat, det var det, att hon trodde sig vara
bedragen och glömd. Så här var det. Strax intill,
där hon hade sin egentliga bostad fanns en
störreherrgård och på den herrgården hade det funnits
en ung bokhållare. Han och Meli hade fort nog
blifvit vänner och allt som tiden led hade de väl
blifvit mer än det för hvarandra åtminstone
trodde Meli så och hon hade bara gått och väntat
på att han skulle förklara sig riktigt, men innan
något hann bli fullt afgjordt, så flyttade han, kom
till just det bruket, där Nanni var sjuksköterska
ja, Nanni kände honom nog han var ljus
och lång och bredaxlad och hette Fritz Stål! Först
han flyttat dit hade han ofta skrifvit, men så
hade det blifvit allt längre mellan brefven och nu
hade hon ej hört något af honom på tre månader.
Hon hade ej velat berätta detta förr hon
skämdes , men nu var hon så ledsen att hon
ej frågade efter något och Nanni var i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
