Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 17 Augusti 1902 - Skräck. Verklighetsbild - Thérese Renz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvilken stämningsfull afton», sade han, därmed
afbrytande en lång tystnad, beherrskad af stundens
stämning, »just en sådan afton, då allt är liksom
ägnadt att fängsla och befästa vår aning om en
öfversinlig värld.»
»Tror då öfversten, att en sådan verkligen
existerar?» sporde öfverlägset en af de unga damerna,
liksom de andra för tillfället husets gäst, i hög
grad behäftad med öfverdrifna emancipationsidéer
och ifrig anhängare af en nyare tids realistiska
lifsåskådning.
»Jag icke allenast tror, utan är fullt och fast
öfvertygad därom», svarade öfversten.
»Tror då äfven kanske på spökerier eller andra
syner?» fortfor hon som förut.
»Ja, på sätt och vis, men naturligtvis ej med
denna vidskepliga naivitet, som kritiklöst och utan
all besinning blindt hänger sig åt en vanvettig
inbillnings foster, utan att för dessa undersöka en
rimlig förklaringsgrund. För inbillningens makt i
detta fall – om ock med en förståndig moderation
– har jag dock en viss respekt och en foglig
hänsyn.»
»Ni, herr öfverste, med edert från slagfältet så
beprisade hjältemod.»
»Kanske just därför. Äfven den mest modige
och manstarke kan råka i ett predikament, däri
en lättrörlig fantasi kan bli en svårare fiende att
bekämpa än en fullt medveten och verklig. Det
syntes bäst på dessa tappre finska soldater, som
utan betänkande och med det mest kallblodiga
dödsförakt trotsade alla krigets hemska fasor, men
skälfde af bäfvan, då de nattetid ensamma ställdes på
post å kyrkogårdar och aflägsna, ödsliga platser.
Besjälad af en upphöjd tro och ett ädelt syfte,
bäfvar nog ingen i det afgörande ögonblicket inför
det fullt fattbara och påtagliga, men mången
säkert inför det öfvernaturliga och oförklarliga.»
»Detta gäller väl då endast obildade soldater,
men helt visst ej människor med ett af vetenskapligt
logiska begrepp odladt förstånd?» gentog hon.
»Äfven desse», svarade öfversten, »höra härvidlag
ej afgjordt till undantagen.»
»Verkligen!» Det låg hån i hennes röst och hon
log spefullt. »Det vet jag då», fortfor hon, »att så
kvinna jag är, skulle jag ändock aldrig kunna
hemfalla åt en sådan förfäran. Jag tycker tvärtom, det
skulle vara ganska roligt att få göra närmare
bekantskap med dessa andevärldens individer eller spöken,
hvad de nu än må kallas.»
»Inga stora ord, min nådiga», tillrättavisade
öfversten, »och märk väl, att de funnits, som ej
ostraffadt belett eller hånat det outransakligas mystér.
Det fick minsann han erfara, om hvilken jag nu
skall berätta, och som – med förlof sagdt, min
fröken – i likhet med er, dumdristigt och tanklöst
utmanade det. Hans öde är för resten för de
själfkloke lika begrundansvärdt som bekräftande för
sanningen af Hamlets ofta, men ej nog ofta påpekade
ord: ’Det finnes mycket emellan himmel och jord,
om hvilket filosofien ej kunnat drömma’.»
»O, låt oss höra!» ropade alla damerna nyfiket,
de flesta redan under förkänslan af en spännande
och irriterande rädsla, slutande sig tätt tillsammans,
liksom sökande skydd i hvarandras omedelbara
närhet.
»Ja, det jag nu skall omtala», började öfversten,
»tilldrog sig på en tid, mina ärade damer, då hvarken
ni eller edra mödrar ännu gjort sin entré i lifvet.
Det hände nämligen i min grönaste ungdom. Det
var i Stockholm 1808. Jag och en hel del af mina
kamrater hade då afslutat vår gradpassering däruppe
och skulle därför, innan vi begåfvo oss till våra
respektive hem i landsorten, fira den sista
skilsmessans stunder med en storartad afskedsfest å ett litet
nu för länge sedan försvunnet och bortglömdt
utvärdshus, beläget utanför Norrtull och blott några
minuters väg från Solna kyrka. Efter att i
restaurantens matsal intagit en delikat supé, drogo vi oss
tillbaka till ett af de enskilda rum vi beställt för
natten, rökande och pokulerande, alla naturligtvis i
den gladaste sinnesstämning. Vi skulle ju nu få
resa hem efter att med heder ha förvärfvat våra
officersepåletter, och detta var förstås ett evenemang,
som med ungdomens vanliga sangviniska
förhoppningar och segervissa tillit innebar endast lycka och
ära, idel leende och glada framtidsdrömmar. Föga
anade vi då, att verkligheten redan för den närmaste
stunden hade i beredskap en för lifvets allvar
manande och ödesdiger väckelse, som skulle kasta en
lång och mörk slagskugga öfver denna nyss blott i
idel ljus sedda framtid. Midt under den glada
sinnesstämningen hade vi, alldeles som här i afton och
på ett liknande sätt, kommit in på ämnet ifråga.
»Anledningan härtill låg nära till hands. I hela
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
