Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 17 Augusti 1902 - Skräck. Verklighetsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm, i sällskapslifvet, å restauranter, talades
då för tillfället knappast om något annat än om de
sällsamma och underbara syner personer iakttagit
i Solna kyrka, då de där nattetid färdats förbi. Och
detta af fullt trovärdiga sagesmän, hvilkas
sanningsenlighet var utom all tvifvel – sades det.
Naturligtvis hörde vi ändock till de tviflande, och en af
oss var isynnerhet en sannskyldig Thomas. Han
var dessutom särskildt känd som en oförbätterlig
vildbasare, som satte en riktig ära i att dumdristigt och
i onödan blottställa sitt lif för hvarje vågspel, som
erbjöds. Med hänsyftning på denna hans svaga sida,
utan allvarlig mening, blott för att retas med honom,
kom någon, oförsiktigt nog, att framkasta ett: ’Åh,
din backhare, du är nog inte så tviflande som du så
stormodigt låter påskina!’ ’Nej då’, menade några
andra, som genast voro inne i den andres roll.
’Inte’, utbrast uppretad vår Thomas, ’det skall jag
visa er’. Och höjande sin stämma och med en
storslagen gest sitt glas, seende sig tragiskt omkring,
sade han: ’Hvad ge ni mig, gossar, om jag
tillbringar natten i Solna kyrka? En finfin ostronfrukost
med vin och champagne är väl inte för mycket
begärdt, eller hur, du allas vår wohltäter och
skattmästare ?’
»Han adresserade sig härvid till en äldre kamrat,
en rik, skånsk grefve, alltid frikostig, och alltid lika
beredvillig att oöfverlagdt acceptera alla vettvilliga
tilltag, som den andre att utföra dem. ’Topp’, sade
den tilltalade, ’jag går in på förslaget, med villkor
dock, att det strax verkställes’. ’Som du vill’,
svarade den andre, satte ned sitt tömda glas, och gjorde
sig i ordning att ofördröjligen fullfölja sitt beslut.
»Med lifligt bifall upptogs och understöddes det
– märkvärdigt nog – af flertalet, utan tanke på,
att de därmed kränkte den aktning, de voro skyldiga
Guds hus. Jag och ett par kamrater med mig
erinrade dem därom, men våra invändningar lämnades
utan minsta afseende. Våra vänner voro i det
feststadium, då all vädjan till sundt förnuft vanligen
brukar tjäna till ingenting. Kort därpå befunno vi
oss därför samtliga på väg till ort och ställe, vi
opponenter i förhoppning, att möjligen i sista stund
kunna förmå de andra taga reson, då den friska
nattluften hunnit afsvalna deras af punschångorna allt
för upphettade hjärnor.
»Jag minnes allt så väl, som om det passerat i
går, och dock ligger emellan då och nu öfver ett
halft sekel.
»Det var en månljus vinternatt med denna
bitande kyla, som kommer snön att knarra under ens
fötter.
»Snart voro vi vid målet. Öfver de dödas stad,
den lilla vackra kyrkan, och de af rimfrost gnistrande
träden och grafvårdarna göt månen en hvit, bjärt
ljusflod med detta blida, aningsfulla skimmer, som
så poetiskt och öfversinligt förmår idealisera och
förmildra allt som om dagen framträder i en så
naken och ohöljd realitet. Allt andades där en
mäktigt andaktsfull och vördnadsbjudande frid, som
omedelbart berörde oss mera nyktra, och borde kunnat
väcka hvem som helst, utom dessa galenpannor, till
eftertanke att respektera de dödes hvila och kyrkans
helgd. Men de voro lika oefterrättlige som förut, och
profanerade oförsynt platsen med högljudt och
lättsinnigt skämt. Kyrkvaktaren protesterade till en
början på det bestämdaste mot att lämna dem tillträde
till kyrkan, men sedan grefven oförmärkt lagt en
försvarlig dusör i hans hand, blef han mera
medgörlig och gaf slutligen efter.
»Så fördes delinkventen in i kyrkan och fram
till altaret. Där lämnade vi honom, gingo därpå ut
och stängde omsorgsfullt dörren efter oss.
Kyrkvaktaren, som naturligtvis blifvit invigd i saken,
uppmanades – sedan han ytterligare fått en handfull
drickspängar – att vara på sin post med nyckeln,
om morgonen. Då vi aflägsnat oss och skulle
passera kyrkans sista fönster, stod den innestängde där,
och vi hörde honom gladt och uppsluppet, i det
han gjorde ställningssteg och skyldrade med sabeln,
yttra: ’Det skall bli skönt, att få en god frukost i
morgon. Laga nu bara, att den blir i vederbörligt
skick. I morgon få ni veta, hvad jag sett i natt.
God natt med er, edra ohängda marufflar!’
»På återvägen till värdshuset efterträddes dock
det glada skämtet af en viss förstämning, trots alla
fösök att hålla det uppe som förut. Jag begagnade
mig då af detta tillfälle och föreslog så energiskt
jag kunde, att vi borde vända om och befria den
fångne, föreställande dem hur både vanvördigt och
ovärdigt vi uppförde oss, och förklarade att
antingen de ville eller inte gick jag nu tillbaka och
släppte ut honom.
»Inga gudsnådeligheter, min bäste bror’,
replikrade grefven och ställde sig tillika med sin
majoritet hindrande i min väg under det han orerade: ’Har
han själfmant tagit hin håle i båten, får han också
själf ro honom i land. Nu ger det sig i morgon,
om häri är lika klentrogen som förut, när han
kommer ut. Det var ju det, han ville bevisa. Tror du
vi gett oss ut i den här förbannade vinterkylan och
afbrutit en angenäm feststämning för att allt skulle
vara förgäfves. Nej, för tusan!’
»’Ingen reparerad dumhet är förgäfves’, invände
jag. Men det var som att predika för döfva öron,
helst som de, hvilka jag förut haft på min sida,
redan anseende min sak förlorad, och otåliga af
längtan att från den bitande kölden så snart som
möjligt få komma tillbaka till rumsvärmen, nu
förhöllo sig mer eller mindre passiva. Maktlös gent
emot öfvermakten släpades jag därför med de andra
åter till värdshuset. Hur annorlunda hade dock ej
mycket varit, om man då beaktadt mitt råd. En
handling af stundens hugskott hade då ej behöft
ångras med årslånga förebråelser.
Sorgligt att säga, men efter några timmars
svirrande hade vi fullständigt glömt den fångne, då vi
kommit in i våra sofrum för att öfverlämna oss åt
en välbehöflig sömn. Jag delade rum med en min
särskildt gode vän, som senare på natten efter vårt
besök i kyrkan från staden anslutit sig till vårt
sällskap. Innan vi lade oss, sutto vi en lång stund
och pratade om de mest alldagliga och likgiltiga
saker, då vi på en gång tvärtystnade och som
paralyserade riktade våra blickar mot fönstret. Där
utanför, med ansiktet tryckt emot rutan, vanställdt
af en ohygglig, förfärande skräck, syntes han, som
vi lämnat i kyrkan. Visionen varade endast några
ögonblick, innan den försvann. Att det varit en
sådan, behöfde vi ej betvifla, då vi förvissat oss;
om, att ingen stege eller något annat stöd fanns
därutanför fönstret till det högt öfver andra
våningen belägna gafvelrummet. Betagna af en namnlös
ångest, och utan att ge oss tid att underrätta våra
kamrater, skyndade vi det fortaste vi kunde, bort
till Solna, fingo fatt i kyrkoväktaren och rusade
in i kyrkan. Där var tyst som i grafven och på
våra anmaningsrop till honom därinne, följde intet
svar. Endast ekot upprepade våra röster och
återgaf med dånande buller våra steg och slamret af
våra sporrar. Framkomna till altaret mötte oss en
syn, som alldeles förlamade vår talförmåga.
Där på stengolfvet, på rygg, med ben och armar
utsträckta och sabeln krampaktigt sluten i sin hand,
låg vår stackars vän fullkomligt orörlig. En
skräckfylld förfäran hade dödat honom, och rundt omkring
i altarringen och bänkarne syntes djupa märken efter
hans sabelhugg. Men djupare än dessa märken
äro dem, erinran härom ristat i min själ: – en
hel lång lefnad har aldrig kunnat utplåna dem.»
Öfversten reste sig upp och bjöd damerna
godnatt. Men hon – den oförvägna – vände sig
inställsamt och bedjande till en af de andra och
hviskade:
»Söta du, vill du inte flytta in din säng i
mitt rum och ligga hos mig i natt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
