Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 24 Augusti 1902 - Generaldirektör Karl Fredrik Theodor Nordström - Ur skuggan. Berättelse för Hvar 8 Dag af Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Foto. Thorncliff, Stockholm.
JÄRNVÄGSMANNAMÖTETS UTFLYKT TILL SKOKLOSTER.
-
UR SKUGGAN.
Berättelse för HVAR 8 DAG af Moll.
Det är en mörk och sorglig historia den här.
Men först skall ni veta, att det var ondt om
sol i Norregård. På södra sidan om det rödmålade
boningshuset lågo ladugården och magasinen,
bakom dem reste sig skogen, som krönte bergstupet
kastande skuggan öfver gården med de uråldriga
almarne. Och äfven inomhus var solskenet
sparsamt. Sällan for ett leende öfver Per Olofssons dystra
drag, sällan vek det svårmodiga uttrycket från hans
ansikte. Inte var det omsorgen för det dagliga
brödet, som tryckte honom; han räknades bland
socknens förmögnaste bönder. Annat var det väl!
En son hade han haft. Erik hette han, en
pojke vacker och grann, som få, liflig och munter
kvick och häftig. Tjugu år var han, när han
lämnade föräldrahemmet och for till Amerika. Det
talades mycket på den tiden i orten om en stygg
historia, ett slagsmål, där knif varit framme och
det glunkades om, att Erik var den som fört den
Och för att slippa undan rättvisan lämnade han
fosterbygden. I fem år väntade de där hemma, att
han skulle låta höra af sig, men underrättelsen som
till sist kom, var ej från honom; den förmälde hans
död. – Och slaget föll tungt Mor Elin blef sig
aldrig lik sedan den tiden, sjuklig och tungsint äfven
hon. Och se’n dess låg skuggan än djupare öfver
Norregård.
En solstråle fanns där dock, men den förmådde
icke tränga genom molnen, Det var enda barnet
dottern Anna, adertonårig, frisk och fager, hvithyllt
med hår som glänste guldbrunt och ögon, mörka
och djupa, som skogstjärnens vatten, smärt och
smidig som en ung björk, Det var en karg jordmån
hon slagit rot i; en dyster omgifning för ungdom
och skönhet. Nog höllo föräldrarne henne kär, fast
de aldrig visade det; och hon kände godt, att
första rummet i deras hjärta hade, äfven sedan han
var stoft i stoftet, brodern Erik, som gömd af
främmande händer, i främmande jord hvilade, skild från
hemlandet af Atlantens vågor.
Sedan hon läst för presten, läto föräldrarne henne
gå igenom en folkhögskola; när hon återvände
föreföll henne hemmet, så kärt det än var henne, litet
dystert. Men hon uträttade sina sysslor gladt och
villigt; dag efter dag gick på samma sätt, alltid
fick hon en stund ledig att komma ut till skogen
skogen var hennes vän, där var hon fri och glad
där sjöng och drillade hon som en liten glad fågel.
Och där träffade hon sitt öde.
Det var en junidag, vid middagstiden, hon kom
gående öfver backsluttningen mot hemmet. Då hans
målareparaply kom i sikte, stannade hon och
betraktade förvånad hvad hon såg framför sig. Han
satt framför staffliet, till hälften vänd ifrån
henne; han hade skjutit undan den bredbrättade hatten så
att hon såg hans ansikte. De käcka, vackra
dragen voro brynta af solen, de små mörka
mustascherna hade samma färg som det täta, kortklippta
håret.
En minut förgick, kanske två – hvarunder han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
