Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 24 Augusti 1902 - Ur skuggan. Berättelse för Hvar 8 Dag af Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrigt målade; så slog han upp ögonen och fick syn
på henne. Mot de mörka granarne framstod hennes
gestalt med en ypperlig bakgrund, hufvudduken hade
halkat ned på halsen och solen gnistrade i det
guldbruna håret, handen höll hon skuggande öfver
ögonen. Då hon nu mötte hans leende blick, slog hon
brydd ned sin egen och vände sig för att gå.
Ack, Anna lilla, om du hade gått! Om du än
flytt mellan buskar och törnen och rifvit dig blodig
därpå, om än de hvassa stenarne sargat dina fötter,
om du än halkat på den våta mossan i skogens
mörkaste djup, hade fallet icke varit farligt och
mörkret hade snart skingrats!
»Vänta litet! Hvarför har ni så brådt?»
Hon stannade vid ljudet af hans djupa, behagliga
röst. Och han reste sig och gick fram till henne, i
det han lyfte på den mjuka filthatten.
»Jag skall hem», hon slog upp den öppna
barnablicken.
Han log ånyo. »Hvar är hem, då?»
»I Norregård.»
»Ah – då är ni Per Olofssons dotter, kanhända?»
»Så heter far.»
En tystnad uppstod, hvarunder han oafvändt
betraktade henne. Nog hade han hört, att flickan
skulle vara vacker – men hennes ansikte var ju
fulländadt skönt! Och ögonen sedan! Nu höll hon
dem sänkta, under det blodet jagades upp i kinderna
af hans granskning. Han märkte det och tog bort
blicken.
»Här är mycket vackert», sade han för att
inleda samtalet. Jag ämnar måla af det här partiet;
jag är målare och mitt namn är Ek – Tore Ek. –
Vill ni se mitt utkast här borta?»
»Den här platsen är ändå inte den vackraste i
skogen», menade hon, när de stodo framför
staffliet. »Det finns så många andra, som äro vackrare.»
»Vill ni visa mig dem? Inte i dag? Men i
morgon. Säkert? Jag väntar er i morgon.»
Så gick hon. Men på hela dagen kom han
inte ur hennes tankar. Nästa dag, när hon gick
genom skogen, efter att ha varit med aftonvarden åt
fadern och folket, som arbetade vid nyodlingen, satt
han på samma plats; redan på afstånd blef han
henne varse. Men när han såg, att hon följde den
slingrande stigen, som gick åt motsatt håll, reste han
sig och gick efter henne – långsamt. Ty Tore Ek
var en försiktig diplomat, när han ansåg det vara af
nöden. Snart hann han upp henne. Hon stannade.
De råkades den gången – de råkades många gånger.
Och Tore blef vanvettigt förälskad – som så mången
gång förr. – Och Anna fann honom vara så olik
alla andra, hon förr sett. Han var så vacker – så
fin, hans händer voro så mjuka och smala och han
kunde tala om den underbart härliga världen, som
hon aldrig sett; och hans ögon voro just ett par,
att bedåra en oerfaren tös med.
Anna blef bedårad. Som i en dröm skötte hon
sina sysslor om dagen, bara bidande den stund, hon
skulle råka honom. Föräldrarne visste intet. Ett
par gånger träffade Per Olofsson artisten ute på
ägorna, en gång var han uppe vid gården. Blef
kärft mottagen. Ty Per ansåg en målarekludder sämro
än en dräng – hade han åtminstone kunnat rödfärga
ladugårdshusen! Men nog såg gubben, att dotterns
kind fick den grannaste färg, när hon gick öfver
gården, där han och främlingen sutto på bänken
under den stora lönnen. – Då artisten gått, stod
Per på trappan och såg efter honom med rynkad
panna och när Anna gick förbi, häjdade han henne,
läggande händerna på hennes axlar och skarpt
fästande blicken på henne.
»Barn, bry dig inte om granna fjärilar; de äro
de onyttigaste kräk, som finnas. De bara fladdra
hit och dit; aldrig vet en hvar en har dem – – –
I morgon kommer bror Mårten hit. Olof är med.
Jag skulle gärna se, att det snart blefve klart mellan
er, min tös.» Han släppte henne och gick in i
byggningen med tunga steg.
Anna stod kvar med flammande kinder. Olof
– kusinen! Hon hade knappt tänkt på honom
under denna tid. Och när hon nu gjorde det –
Gud – skulle hon bli hans hustru, som fadern så
länge talat om – nej – aldrig i lifvet – det
lade sig ett drag af trots kring de mjuka läpparne
– Olof, som var femton år äldre än hon, med
sina dumma ljusblå ögon, lingula hår och tafatta
fasoner – aldrig hade hon velat det – nu mindre
än någonsin.
Det var en tråkig tid som följde därefter.
Föräldrarne, som ville påskynda den länge påtänkta
förlofningen och bröllopet, sökte öfvertala henne.
Olof hade väntat länge nog på henne, nu var det
på tiden hon bestämde sig. På så sätt envisades
de med henne; heta ord, hårda ord fälldes. Och
därigenom fingo de sin stora skuld i det som sedan
följde.
Midsommaren hade gått, men naturen stod på
höjden af prakt och fullhet. Ni vet kanske,
hurudant det är i skogen sådana där kvällar, när solen
gått ned, men mörkret faller långsamt, utom i
skogens djupaste vrår, där linnean doftar; men från den
klara natthimlen faller ljuset öfver ängarne, där
nattviolen står rak och skinande; du kan känna, den
söta mandeldoften, du hör ängsknarren från rågåkern,
pinglandet af en koskälla, en försenad fågels drill,
den ljumma vindens prassel i albuskarne, innan den
dör bort – annars icke ett ljud, utom dina egna
steg, när en torr kvist brytes under din fot. Hela
naturen är mättad af trånad.
Och nu vill jag ni skall komma ihåg, att Anna
var ung, var litet medveten om männens svek, att
hon älskade honom med sitt hjärtas första varma
glöd, och tänk på, att skuggan öfver Norregård var
mörk och djup. I det längsta stod hon emot; snart
var tiden inne, då han måste göra uppbrott. Då
bad och bönföll han henne, att följa honom. Utan
henne kunde han inte lefva, sade han; hon måste
följa honom – hon måste – de skulle resa långt
bort ut i den vida, härliga världen – allt hvad hon
begärde, skulle han ge henne – bara hon nu kom
med honom .... Så bad han henne med heta ömma
ord, han svor att älska henne – endast henne
alltid, alltid, bara hon nu kom till honom – – –
Tyst stod skogen rundt omkring, i den varma
sommarnatten steg doften berusande från hagar och
ängsmarker. En ensam stjärna tindrade på den mörka
natthimlen; när hon fördunklats af morgonens röda,
skimmer, var Anna borta.
Var det mörkt i Norregård förut, kan ni nog
förstå, att nu föll skuggan än mera tung. Ingen
hörde efter den tiden dotterns namn gå öfver faderns,
läppar – ingen mer än hustrun, som förkrossad
sörjde sitt barn – om Anna varit gömd på
kyrkogården – då skulle sorgen varit ljuf och tårarne ej
så bittra. Att hon lefde, det visste de, hvem hon
lefde tillsammans med visste de också; breflappen,
den de om morgonen funno på hennes byrå, lät dem
veta det. Bokstäfverna voro suddiga – bläcket måtte
varit dåligt. Kanske – ja, kanske hade tårar fallit
därpå. Så trodde mor Elin. Gång på gång
stafvade hon sig genom de få raderna. – »Jag följer
honom som jag älskar. Att bedja er förlåta mig,,
törs jag inte – jag vet, hur dålig jag är – men
jag kan ej annat.»
(Forts. å sidan 744.)
- 742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
