Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 31 Augusti 1902 - Ett obehagligt reseäfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT OBEHAGLIGT RESEÄFVENTYR.
Novell af G. H. Page. Öfvers. för HVAR 8 DAG.
»Fann ni ej någon kupé med en kvinlig
resande?» frågade Lilly Freeston, då bäraren öppnade
en alldeles tom vagn och utan vidare stufvade upp
hennes resgods å hyllorna vid taket.
»Jo, visserligen», svarade han ursäktande, »bland
alla resande ha ej många råd att resa i första klass.
Ser jag någon dam, så skall jag bedja henne gå in
i er kupé.»
Ehuru Lilly ingalunda hade något emot att resa
ensam, fruktade hon dock att råka ut för någon
obehaglig reskamrat.
Hon utvalde först en plats i ett hörn och ställde
sig sedan i dörren, betraktande den brokiga hopen,
som trängdes på platformen. Slutligen hade de
flesta passagerarne intagit sina platser och platformen
blef nästan tom. Endast en ung man i grå
kläder stod kvar. Han blickade ömsom på ingångarne
till stationen, ömsom på sin klocka liksom han
väntat någon.
Konduktören kom nu och stängde vagnarne.
Lilly slog sig ned i sitt hörn glad åt att få göra
resan ensam, emedan tåget ej stannade förr än hon
var framme vid målet. Att resa var för henne
ett nöje, och hon beredde sig på att afsluta ett
bref till sin tant, hvilket hon påbörjat på tåget
innan hon kom till London. Hon fortsatte där hon
slutat och berättade huru hon åkt den långa
vägen från Charing Cross till Liverpool Street, och
att hon nu satt ensam i en kupé, på väg till
Ipswich – – –
Här blef hon afbruten, ty dörren rycktes upp,
en kappsäck slungades in och en stor svartskäggig
karl med en väldig cigarr i munnen kom inrusande.
Han snubblade öfver Lillys fötter, men utan ett
ord till ursäkt slängde han igen dörren efter sig
med en våldsam hastighet och kastade sig i
vagnens bortersta hörn. Lilly betraktade honom med
förvåning och ovilja. Hon ville på inga villkor resa
i samma kupé som en rökare, ty hon kunde ej
fördraga tobaksrök. Att sitta tvänne timmar i
samma kupé som denne man var henne omöjligt.
Men hvad skulle hon göra, icke kunde hon byta
om vagn. Hon kastade en förtviflad blick på sina
många kolly resgods. Hon skulle ej hinna att byta
om kupé innan tåget satte sig i rörelse. Hon
beslöt därför att vädja till främlingens bättre
känslor, ty han kunde ju lättare än hon byta om, kupé.
Han hade säkerligen i hastigheten förväxlat
dörrarne, alldenstund kupén bredvid var för rökare.
Han såg ut att vara en gentleman, ehuru Lilly
genast upptäckte något besynnerligt i hans
uppförande.
»Förlåt mig», sade hon tvekande, »men jag tror
ni har gått fel? Detta är icke rökkupé.»
Han vände sig mot henne och betraktade henne
med en närvöst orolig blick. Då han tog
cigarren ur munnen förvreds hans anletsdrag, så att
hon tyckte han liknade en ilsken hund.
»Ni tycker ej om att jag röker?» frågade han
barskt.
»Nej», svarade Lilly frimodigt, »jag blir sjuk af
det. Jag gick in här, emedan rökning är
förbjuden. Nästa kupé är rökkupé, och om ni skyndar
er, kan ni nog hinna att byta om innan tåget
går!»
Men främlingen satte endast cigarren mellan
tänderna och betraktade henne oaflåtligen med sina
vilda, oroliga ögon.
Slutligen utbrast han:
»Jaså, ni vill förhindra mig att röka?» Ni ber
mig gå in i en annan vagn. Nå väl, se hit!»
Han stack handen i underfickan till sin vida
kappa och drog fram en revolver.
»Jag tillåter ingen i världen kommendera mig.
Och för att låta folk förstå, att jag menar allvar,
så har jag alltid den här till hands», sade han
och riktade vapnet mot den unga damens ansikte.
Till en början steg harmens rodnad på hennes
kinder, ty så oartigt hade hon aldrig blifvit
behandlad förr; men då han drog fram revolvern,
blef hon blek af fasa – det stod med ens klart för
henne att mannen var vansinnig!
I detsamma började tåget sakta röra sig framåt.
Till all lycka hade förskräckelsen alldeles förlamat
henne. Hon kände instinktmässigt på sig att vid
minsta rörelse hon gjorde, skulle han skjuta. Han
komme troligen i alla fall att döda henne, tänkte
hon.
Förskräckt stirrade hon på den glittrande
revolvermynningen och undrade när den mördande
kulan skulle komma. Hennes hjärna genomkorsades
af underliga tankar. Skulle hon dö så ung och
så lycklig? Det var förskräckligt. Hon skulle ej
få använda de många vackra blusarne, hon hade
med sig i kofferten, och hvilka hon ämnade bära
under sin visit hos vännen Maggie Parker i Ipswich
– hon var instängd med en vansinnig.
Hvad skulle hon göra?
Hennes fingrar höllo krampaktigt fast om
blyertspennan, – då hon plötsligt fick en ingifvelse från
höjden, en ingifvelse, som kom henne att darra af
nyvaknadt hopp. Hon beslöt att försöka meddela
sin förtviflade belägenhet till medresande i
annan kupé.
I verkligheten tilldrog sig det här ofvan
berättade på några få sekunder, ehuru det tar längre
tid att skildra förloppet. Den vansinnige stirrade
alltjämt på henne liksom väntade han på ett svar.
»Välan då», svarade hon kallblodigt och
förvådes själf öfver det mjuka tonfallet i sin röst, »ni
kan fortsätta att röka er cigarr, och jag fortsätter
min brefskrifning.»
Hon använde en notisbok för referenter med
hvarje blad perforeradt. Lilly vände om blad och
skref hastigt.
»Jag beder er hjälpa mig, jag är så förskräckt.»
Därpå tillade hon några betydelselösa ord och strök
hastigt öfver dem, liksom om hon skrifvit fel. Med
ett uttryck af förargelse slet hon ur bladet och
kramade ihop det i handen. Därpå reste hon sig
och lät blicken falla ut genom fönstret. Här såg
hon plattformens bräder glida förbi, hon såg
bäraren, som nu sysslade med att flytta bort några
mjölkflaskor, och där stod den unge, gråklädde
mannen och samtalade med inspektören. Han kom
händelsevis att se upp och deras blickar möttes.
Synbart likgiltigt kastade hon ut papperslappen och satte
sig ned att skrifva igen. Hon hade beräknat att
den unge mannen skulle få se det, och verkligen
– han böjer sig ned, tar upp papperet, och vecklar
upp det, men då hade tåget redan passerat
stationen.
Så långt hade hennes plan lyckats. Skulle den
medföra något verkligt resultat? Hvad kunde väl
den unge mannen eller stationsinspektoren uträtta?
Hon tänkte på, huru ledsen hennes tant skulle blifva
vid underrättelsen om att hon blifvit skjuten.
Då skymtade en skugga för fönstret. Någon stod
utanför på fotsteget och blickade in i kupén.
Det var den unge mannen i de grå kläderna.
Lilly igenkände genast det vackra, regelbunda
ansiktet, och hon förstod nu att hon handlat klokt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
