Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 21 September 1902 - Philip Leman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PHILIP LEMAN är född i Göteborg den 31
augusti 1837, son af en insiktsfull och framstående
köpman, som inflyttat från Holland och därifrån
medfört bland annat en kännedom i bankväsendet,
hvilken kom Göteborg till godo, då han här grundlade
Göteborgs Privatbank, sedermera Göteborgs Enskilda
bank.
Göteborgare har Philip Leman förblifvit med
undantag för de år han vistades i Uppsala, ehuru
han var »göteborgare» äfven då, intagande i sin
nationsförening ett framstående rum, bland annat
såsom dess förste kurator. Till kamratkretsen inom
denna landskapsförening hörde män som Pontus
Wikner, Sigfrid Wieselgren, Lars Åkerhielm, A. W.
Ljungman o. a. i det offentliga lifvet kände
personligheter. Det var »en lång vår» som Leman tillbrakte
I Uppsala, dit han kom 1854 och som han
lämnade först 1868. Med någon ändring, förstås, kunde
han göra till sina Fausts ord, när denne i början
af den stora monologen räknar upp alla de
vetenskaper hvaråt han ägnat sig ty i vidt skilda
ämnen hade han skådat in: naturvetenskaper,
möjligen med tanke att blifva läkare modern
filologi, ästetik, statskunskap och slutligen juridik.
Det var därför en mångsidigt verserad man, som
1866 aflade doktorsgraden. Han disputerade i
statskunskap om våra grannlands representationsskick för
»gubben Sved», och hans afhandling bedömdes med
höga vitsord; men samtidigt anlitades han af
Böttiger såsom fakultetsopponent i moderna språk.
När han erhöll lagerkransen, hade han dock redan
sagt de filosofiska vetenskaperna farväl och tillhörde
juridiska fakulteten, där han 1868 aflade
hofrättsexamen.
Omedelbart därefter bosatte han sig i Göteborg,
där han erhöll den nyinrättade
kammarförvandtplatsen, hvarigenom han såsom stadskamrerarens
närmaste man blef nära förtrogen med stadens drätsel
och öfriga kommunala förhållanden. Fyra år senare
lämnade han denna befattning och inträdde i den
framstående juristen A. Philipssons advokataffär.
Denna affär, som alltid ägt ett stort anseende
både ur skarpsinnets och hederns synpunkt, har
han sedermera alltjämt förkofrat, först såsom
Philipssons kompanjon, sedan i samverkan med yngre
krafter, och därmed bidragit sitt till höjandet af det
svenska advokatståndets anseende. Han är ock Sv.
Advokatsamfundets n. v. ordförande.
Men den enskilda verksamheten har blott
upptagit en del af Lemans lifsintresse. Ett nog så
stort har han ägnat åt allmänna värf. Den
kommunalanda, som kännetecknat rikets andra stad,
ställer ej ringa kraf på medborgarne och bland dem som
under den senaste människoåldern oegennyttigt burit
ett af de tyngsta lassen är ovedersägligen Leman en
af de allra främste.
Stadsfullmäktig blef han redan 1873, kvarstod
till 1876, då en kommunal partistrid vållade hans och
andras uteslutande, men invaldes snart åter och
har sedan 1889 varit fullmäktiges vice ordförande
samt i viktiga frågor den, hvars ord vägt bland de
tyngsta. Med outtröttlig arbetsamhet har han ock
tagit del i viktiga kommittéer och beredningar, i
kommunala styrelser (exempelvis Högskolans, Göteborgs
museum o. a.), och aldrig dragit sig tillbaka
hvarhelst hans sakkunskap eller hans talang tagits i
anspråk. Till sitt kommunalpolitiska skaplynne är
Leman närmast en jämkningens och medlingens man,
som sträfvar att »ställa kyrkan midt i byn», därtill
en sparsamhetsvän som särskildt ömmar för den
tyngd, som kommunalskatten lägger på den
skattebetalande medelklassen: småhandtverkare och deras
gelikar.
Att uppräkna alla de frågor för hvilkas lösning
han medverkat vore att skildra Göteborgs
kommunala historia under senare decennierna.
Tidigt ifrågasattes Leman som
riksdagsmannakandidat, men först vid midten af 1880-talet (samtidigt
med att han inkallades i förstärkta lagberedningen)
tillät hans enskilda verksamhet honom att acceptera
kandidaturen. Emellertid vållade vissa brytningar
inom samhället och särskildt motstånd inom de lager,
för hvilkas intressen han i sin kommunala
verksamhet mest arbetat, att hans namn vid valen till Andra
kammaren icke bars fram till seger. Men vid
ledigheten efter doktor Ch. Dickson år 1895 invaldes
han af Göteborgs stadsfullmäktige i Första
kammaren. Här torde den härskande ultrahögerfraktionens
ledare till en början hafva sett något misstänksamt
på den nyss såsom liberal riksdagsmannakandidat
uppställde »frihandlaren», och det dröjde något,
innan denne fick ordinarie plats i det utskott, där
han bort vara själfskrifven, lagutskottet, till hvars
mest insiktsfulla krafter han nu räknas. Hans sunda
och klara blick på tingen, hans stora erfarenhet och
mångsidiga insikter hafva dock till slut gjort sig
gällande. Leman tillhör den frihandelsvänliga
moderatliberala och moderatkonservativa gruppen inom
kammaren; således dess »vänster», om man nu kan
begagna detta ord om någon grupp i vår senat,
Partiman är han emellertid icke; med en allmänt
frisinnad läggning har han dock framför allt blick
för realiteter och äger den borne skeptikerns afsky
för allt som smakar af fras. Han kan sålunda
uppträda å ena sidan mot sentimentaliteten att ej vilja
använda kroppsstraff på uppenbara våldsgärningsmän,
men å andra sidan som senast å juristmötet i
Köpenhamn kraftigt häfda det odemokratiska och
känslokränkande i att vilja använda afflektiva straff
för dem som ej mäkta gälda böter.
Vid senaste riksdagen väckte han bland annat en
märklig motion i skattefrågan om
aktiebolagsbeskattning, som väl ej segrade vare sig i utskottet eller i
kamrames gemensamma votering, men som i
hufvudsak antogs af Första kammaren och till hvars
förmån den bevillningsutskottsledamot reserverade sig
som nu är finansminister och som skall förbereda
en ny skattelag.
Philip Leman fyllde härom dagen 65 år och
är sålunda i ämbetsmännens »pensionsålder». Men
känna vi honom rätt, så ärnar han icke »taga afsked»
från den mångsidiga allmänna och enskilda
verksamhet i hvilken han lefvat sig in och som blifvit
ett med hans eget jag. Att det ännu må dröja länge
innan så sker, är i allt fall en förhoppning hos
alla dem som lärt skatta denna nitiska och dugande
verksamhet som kommit så många till gagn.
W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
