Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 5 Oktober 1902 - En bestigning af Folgefonden. Af Annie Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
EN BESTIGNING AE FOLGEFONDEN.
Skildring och fotografier för HVAR 8 DAG af Annie Wall.
I strålande solsken badade Sörfjorden sitt
underbara, grönskimrande vatten, de majestätiska
fjällen befriade sig från sina hvita molnhättor och
himlen spände en azurblå pell öfver vatten och land.
Jag befann mig i det sköna Odde i Hardanger, och
det var en sådan där härlig sommardag i augusti,
som man riktigt tycker sig ha fått till skänks af
vår Herre. Just en passande dag för en
bergsbestig-ning. Redan kvällen förut hade jag å hotellet, det
ovanligt präktiga Hotell Hardanger, beställt förare
och häst, ty jag ämnade att rida uppför de första
tretusen foten. Allt som allt skulle jag »stiga» 6,500
fot. Man har nämligen i år genom Bergens
turistförenings omsorg fått en liten väg eller slig i
ordning från Odde till Folgefonden, d. v. s. till det
ställe, hvarest snön begynner. Det är ett
storartadt arbete. Man kan nu, om man vill, vandra
från Odde öfver Folgefonden till Sundal i
Hardanger. Och vice versa. Men från Sundal är det
betydligt lättare att bestiga Folgefonden, och då man
från den platsen nått »bräen», kan man med häst
och släde (en liten lätt träkälke) traversera den
väldiga snöplatån, hvarifrån flera glacièrer utmynna
nedåt dalarna. Tänk, hvilken charme för en turist!
Han förflyttas plötsligt från leende sommar till
fro-stig vinter med slädfart! Hvilket land har väl
något dylikt att bjuda på. Jag tror mig tryggt kunna
säga, att det saknar motstycke.
Alltså — gångaren röd stocl sadlad, jag satte mig
upp, eskorterad af Halvor, mannen, som rådde om
hästen och som skulle föra den tillbaka igen, samt
min förare, Ola Aga. Ola tillhör den gamla
Aga-släkten i Hardanger, hvilken skall i rätt nedstigande
led härstamma från ingen mindre än Harald
Hårfager. »Du är en kungaättling, du Ola?» öppnade
jag mitt samtal med honom. »Ja, det är. väl så,
du», svarade han lugnt. Föröfrigt är det verkligen
intressant att konversera med de upplyst©
Hardan-gerbönderna. De ha reda på sig och läsa mycket.
Hvad säges t. ex. om, att bönderna i Hardanger med
förkärlek läsa Zolas arbeten, i öfversättning
naturligtvis. Flera af hans romaner finnas i Öddes
sockenbibliotek och utlånas flitigt till allmogen. Jag
talade en dag med en skjutskarl, hvilken
bevarade som ett kärt minne en tvåkrona, som han
erhållit af Emile Zola, då denne för några år
sedan besökte Odde. Det var något rörande i detta;
mannen var fattig, men han offrade sannerligen icke
sin minnespänning, tvåkronan.
Ungefär vid Tokheim, en liten gård, som är vida
berömd för sin utmärkta frukt, började stigningen.
Fjorden, glittrande i guldgult solsken sjönk djupare
och djupare, till sist kunde jag icke ögna mer än
en liten smal strimma, så högt voro vi. Den lilla
röda hästen klättrade uppåt i raskt tempo,
’emellanåt stannade han helt tvärt och tog sig en mun
full af friskt, kraftigt fjällgräs, i nästa ögonblick
fortsatte han igen, placerande sina små fötter
säkert och försiktigt.
Det var också af nöden, ty vägen slingrar sig
zig-zag uppåt förbi farliga branter och tvära djup
som nästan kunde komma en att hissna då man
från hästryggen skådade ned i dem. Excelsior!
Ex-celsior! Hvad här är skönt. Jag kände, hur mitt
bröst vidgades af förtjusning och med begärlighet
insöp jag den stärkande, härliga fjälluften. Ah, vi
voro nu så högt ofvan den »låga jorden», att jag
nästan kunde skaka hand med de väldiga
bergjättarna rundt omkring mig.
En skummande, brusande fors störtade sig i
Kliché ; Kem .4.-/1. /?■• Si’frer«parre Sthlm—<■’■:!■
VY ÖFVER SÖRFJORDEN VII) HARDANGER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
