Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 5 Oktober 1902 - En bestigning af Folgefonden. Af Annie Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
kaskader utefter fjällbranten, jag lyssnade en stund
till dess mäktiga språk och försökte sedan med
mina jublande, glada rop, öfverrösta »fosseduren»
och väcka det sofvande ekot. Förgäfves! Snön
låg för tung häruppe, det kväfde ekot. Gifves det
väl något skönare och mera uppfriskande för både
kropp och själ än att komma upp en strålande
sommardag på ett högt berg? Man blir både
jublande glad och högtidsstämd. Man känner sig
befriad från småaktigheterna därnere, häruppe ser man
allt i större drag, de goda tankarne födas här
lättare, ty »auf wolkigen Höh’n wohnen die Gotter.»
Vi hade nått »skäret», där Halvor och hans
häst skulle vända om, ty hädanefter kunde jag ej
begagna annan häst än apostlarnes. Ja, Halvor,
han var glad att få vända, han hade pustat och
svettats alldeles oerhördt och stannat vid hvarje
liten fjällbäck för att dricka. Jag varnade honom,
det hjälpte icke. Hvilken kontrast till Ola Aga.
Denne var högväxt och senig, med afvägda steg
vandrade han framför mig, stödjande sig på sin
höga bergstaf. Ett rep bar han öfver axeln och
på ryggen en rensel, innehållande vår matsäck.
Skäret var en kittelliknande inskärning mellan tvenne
fjäll, kompakta snödrifvor skimrade hvarthän man
blickade, här och där hade de begynt att smälta och
bildade små vattendrag. I en klyfta grinade emot
oss skelettet af en stackars häst, som en gång i
tiden varit uppe här på fjällbete och störtat utför
en brant och slagit ihjäl sig. Midt emot oss, tvärs
öfver fjorden, men som man endast anade, lyste
Hardangervidden. En man kom vandrande emot oss.
Hvem kunde det vara? En turist, en belgier. Han
hade följt en god vän och dennes förare ett stycke
på väg och återvände nu till dalen. Således hade
vi tvenne människor före oss på Folgefonden.
Belgiern svängde sin mössa och ropade »Bon voyage!»
Och kort därpå ljöd verkligen ett ansträngande matt
eko — »Bon voyage!»
Efter en stunds rast i skäret bjöd Halvor farväl
och Ola och jag började klättringen. Den gick först
öfver en tjock snödrifva, som låg vräkt tvärs öfver
den lilla smala stigen. Ola förklarade, att han
bestigit Folgefonden väl 100 gånger, men aldrig sett
så mycket snö som i år. Hvad var det som
skymtade därborta bland stenarne? En räf! Ja, det
var sannerligen en liten mickel, som »smått» in
mellan ett par stenar. »Aa Ræven laa b ortved
Birke-rod etc.» För ett par år sedan hade Ola på
ungefär samma ställe mött en räf med en hvit hare i
KUcM: Hrn^ SUfversparrt.
NORSK STORBONDE I HARDANGER.
JCSftM» SO/nrrimr*.
ETT JÖKEL VATTEN NÄRA FOLGEFONDEN,
Kliché: Bengt Silfversparre.
FÖRAREN OLA AGA OCH HALVOR (med hästen),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
