Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 12 Oktober 1902 - Emile Zola †. Af John Hertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
ord och den är känd af tidens störste som af det
yngsta — bokhandelsbiträdet. Blott slumpen ställde
hans vagga där lifvet pulserar starkast på stranden
af Seine, ty sitt galliska blod fick han från den
sydfranska modern och han tog mera än namnet i
arf efter den venetianske fadem, hvilkens moder
i sin ordning var grekinna, Fadern, som var
ingeniör, dog 1847 och den då sjuårige sonen
framlefde sin barndom med modem under allt trängre
villkor i den sydfranska staden Aix, där han besökte
skolan och hvarifrån han senare kom till ett
lyceum i Paris, där han erhöll en friplats. Då studierna
skulle afslutas med en examen, bestod Zola med
glans profvet i naturvetenskapliga ämnen, men
kug-gades på grund af bristande insikter i —
litteratur. Sedan ett förnyadt försök till examen — denna
gången i Marseille — medfört enahanda resultat,
öfvergaf han studierna och sökte en plats som
skrifvare med 60 francs i månaden. Efter två månader
var han färdig med denna sin första verksamhet
och nu började för honom ett bohèmelif, hvarunder
svälten var hans dagliga gäst. I två år lefde han
detta lif i den yttersta nöd och fattigdom, ofta utan
kläder på kroppen och utan att smaka en matbit
dygnet rundt; och samtidigt hvälfde han planer att
skrifva ett epos öfver skapelselegenden och han
drömde sig redan vara en ny Milton. När han
icke längre ägde en slant att köpa en ljusstump
för, dref han i månsken och under tindrande
stjärnor längs Paris’ quaier och eröfrade i tankarne
Paris. Men slutligen tröttnade han på detta lifvet
och mottog 22 år gammal plats som
bokhandelsbiträde hos Hachette. Här skötte han sin plats
under dagen och skref på aftnarne små
berättelser till en landsortstidning. Vid denna tiden skref
han äfven sin första bok, hvilken Hachette
naturligtvis refuserade. Det lyckades honom emellertid
sommaren 1864 att hos en annan förläggare utan
honorar få utgifven sin första novellsamling,
»Con-tes à Ninon». Kort därefter måste han lämna sin
plats på grund af sitt oppositionella författarskap.
Den journalistiska verksamhet, som Zola nu
började, fick en utprägladt konstkritisk riktning och han
vände sina skarpaste anfall mot salongens jury,
som väl kunde åberopa sig af den akademiska
traditionen, men icke af konstnärliga förutsättningar.
Genom att göra sig till impressionismens hänsynslöse
vapendragare väckte Zola för första gången
sensation; för första gången ljöd omkring honom det
hat-fyllda förföljelseskri, som under många år skulle nå
hans öron, tills det en dag drunknade i millioners
brusande, beundransmättade jubel.
»La vérité est en marche!» — det blef den
stridssignal, hvarmed han började sitt lifs långa,
ädla kamp, det blef den refräng, som med stigande
styrka brusade fram ur diktar sången af Emile Zola.
Och hans sista arbete, som vi ännu icke känna
i dess helhet, bär namnet »Vérité». Men i sin på
lifvets alla områden till yttersta konsekvens
genom-drifna sanningssträfvan gaf han aldrig en död,
fotografisk verklighetsbild, han gaf verkligheten själf,
starkt personligt uppfattad, förlänad diktens
lifgifvande anda. Därför blef han, som kallades sin
tids störste realist, aldrig verklighetsmålare annat
än i ordets bästa betydelse; han lät sig aldrig locka
att sätta som mål det som blott var ett naturligt
medel. Zolas skriftställarskap blef hvardagens och
hvardagslifvets poesi. Intet var så smått att han
icke kunde se storheten spegla sig däri, intet så
fult att han icke kunde finna skönheten däri.
Liksom hans ande famnade allt mänskligt lif, så har
hans pänna tecknat allt det som rörde upp hans tid,
från det sociala världsproblemet till den mest
aktuella Pariserfrågan. Ingen samtida diktare stod
verkligheten och nuet så nära som han, han kände dess
lif bättre än någon annan och han älskade detta lif
med en större och innerligare kärlek än någon
annan gjort. Som ett panorama bredde sig
verklig-hetslifvet för honom, han såg dess monumentalitet,
han tecknade det med stora linier, med en vid och
öppen horisont och han besjälades af en ständigt,
växande tro på lifvets goda makter. Han hade den
lyriske diktarens särdrag, han var idealisten, som
trodde på det godas ändtliga seger. Så blef Zola
det starkaste uttrycket för allt allmän mänskligt lif,
ty i hela hans lifsverk klappade diktarens stora och
känsliga hjärta. Hela hans diktning är född i värld
s-famnande kärlek och himlastormande hat, ty han
var mäktig »det heliga hatet» som den kärlek, hvars,
evangelium lian förkunnat för en mänsklighet.
Zola har kallats sin tids störste arbetare. Han
var det i kraft däraf att han var samtidens
starkaste vilja. Jättemänniska i allt besatt han en
mäktigt bjudande viljekraft, som hänsynslöst slog under
sig allt och alla. Ty härskarebehofvet var stort i
Emile Zola; därför gjorde han sig först till herre
öfver dessa »produkter af luft, sol och växter», som
han i sin naturalistiska rubricering betecknade
människorna, för att därefter utöfva sitt välde i den
modärna kulturens tjänst. Ty konsten var för Zola
liksom för Tolstoy blott ett medel i mänsklighetens,
tjänst. Han målade först ett väldigt panorama af
världen med all dess ondska och uselliet för att
visa människorna, den skräckbild, i hvilkens tecken
de dagligdags släpa sig genom lifvet. Så tog han
människonia med sig upp på lifvets tinnar och
därifrån visade han dem vägen in i det godas och
skönas Kanan, som lifvet kan och bör vara och
äfven en dag skall blifva. Han var profeten, som
på verklighetsgrund siade om en gryende morgon för
all mänsklighet.
Zola ägde det, hvarförutan man kan blifva en
drifven versmakare, en duperande virtuos, men
aldrig en verklig diktare: blod. Hans starka, lidelsefulla
temperament blef den känsliga magnetnål, efter
hvilken han styrde sin farkost fram mellan lifsondskans
blindskär. Med sitt heta, svallande blod, sitt rika,
varma hjärta, var Zola mer människa än någon
annan diktare i samtiden; därför kom han också
människorna närmare än de andra, därför blef han
endast de stora lifsintressenas stridsman, därför väckte
han aldrig ljumma känslor till lif: lian tvingade
till kärlek, ban gisslade till bat.
Nu går dödsbudet rundt jorden. Och det
kommer undran i millioners ögon och hundratusendi-n
fyllas af saknads stora smärta. Men i dvärgarnes
läger blir jubel och all ondska vaknar: Balder är
fallen!
JOHN IIERTZ.
— 26 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
