Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 4 Januari 1903 - »Mot strömmen». Dagboksanteckningar af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT STRÖMMEN
Korts, från sid. 21g.
»Får jag stiga upp i morgon?»
»Nej, blif liggande I»
Följden blef naturligtvis, att jag steg upp.
Den 11 december 1901.
Är nu åter kry!
Det är vinter ute, och snön faller i hvita, mjuka
.flingor, icke som hos oss på tall och gran, men
pä ask och bok.
Jag går nu alltid och promenerar på en
lä-full plats upp emot skogen — försmädligt nog i
närheten af doktorns villa; men jag tröstar mig
med, att han sagt, att jag skulle gå vid
stranden, och handlar således fortfarande mot
instruktionen.
Vi ha flyttat från hotellet till en liten nätt
villa med utsikt öfver Sundet.
Härom dagen kom doktorn in för att se, hur
jag mådde, och han hade med sig en fiskare, som
sålde hummer. Jag steg upp och lämnade rummet.
En annan dag träffades vi i lässalongen, och
då underrättade han mig om, att en större bal skulle
gå af stapeln strax efter jul i Köpenhamn på
Con-sertpalatset, till hvilken han kunde skaffa mig
biljett.
Jag svarade endast ett kort: »Jag tackar!» Men
det var något vått och varmt, som steg mig upp
i ögonen, och halsen kändes lika hopsnörd, som då
jag hade »fluss», då jag såg honom stå där midt
emot mig och betrakta mig så gäckande.
Jag tillade med grumlig röst.
»Det roar mig icke alltid att dansa!»
Den 12 december 1901.
Tolf dagar till jul — och den skall man fira
i främmande land!
Min mor tillbjöd mig att få resa hem till far
•och syskonen öfver helgen; men jag vet inte hur
det är — jag vill helst stanna här.
Jag känner mig så underlig till mods. All min
oppositionslusta har flugit sin kos, och jag känner
mig spak som ett lamm. Kanske kommer det af
sjukdomen, kanske också däraf, att min vän
Sundet ligger så stilla och fredlig i solglittret; ty i
dag ha vi klart väder och klingande frost.
Man stökar borta, i doktorns villa. Jag kan se
dit öfver från mitt fönster.
Doktorns gamla mor, ännu rask och rörlig,
hand-terar damborsten med kraft och energi, och han
själf — karbolherrn — sitter böjd öfver ett
fotografi framme vid fönstret och ser och ser — och
bara ser.
Jag undrar, om bilden är en — kvinnas?
Hvad angår det egentligen mig.
Mitt hufvud kännes så hett — jag tror, det
blir bäst att gå ett slag — — —
Den 13 december 1901.
Har icke kunnat sofva på hela natten.
I går träffade jag en af doktorns jungfrur. Jag
slog mig i prat med henne och fick veta, att det
väntades främmande till julen i villan.
Naturligtvis var det ett fruntimmer. Men hvem
hon var, visste flickan ej.
Jag nickade knappast farväl åt henne, utan gick
bara på framåt, inåt skogen. Jag tyckte, jag bar
på en tryckande börda invärtes, en sorg — men
hvilken ?
Far, mor, syskon voro friska — och jag själf
äfvenså; vi hade öfverflöd på allt, behöfde ej
förneka oss något. Det var väl bara inbillning den
där bördan; jag hade ju all orsak att vara glad,
att skratta — — —
Ha, ha, ha!
Jag förstummades tvärt. Det vax- ett ihåligt,
tomt ljud, aum irriterade mina hörsehierver, det som
tonade bort mellan skogens träd. Hade jag glömt
att skratta ?
»Hvarför går ni här och skrattar för er själf,
fröken ?»
Han hade kommit, tyst och obemärkt, i den
mjuka snön.
»Skrattar? Skrattade jag?»
»Nej, naturligtvis, ni grät!» Det var samma
gäckeri som ailtid i ton och öga.
Åter for det något fuktigt och varmt upp i
ögonen på mig, så att snön blixtrade i tusen
flammor på marken.
»Nå, fröken skall väl resa hem till jul?»
Jag sväljde och sväljde, innan jag fick fram ett:
»Nej!»
»Jaså, inte! Men så kommer det väl främmande
hit då?»
»Nej! Det var en hel njutning att få uttala
det där lilla ordet så många gånger. »Det är icke
alla, som få sina käresta till sig under julen!»
»Jaså, det är därför ni ser så nedstämd ut?»
Jag skulle så gärna velat svara nej, bara på
grund af ordets motsägelsenatur; men här passade
det bättre med ett: »Ja!»
»Ni vet således, att jag, eller rättare sagdt vi,
få främmande?»
»Skvallret går!»
»Jaha, visst ja. Jag gläder mig mycket åt detta
besök.»
Jag hade ingenting att svara; därför teg jag.
Det förekom mig, som gick ban bredvid mig,
bara för att pina mig.
»Jag är säker på, att ni skall komma att tycka
om henne, den damen vi vänta. — — —
Jag kände, att hans blick hvilade på mig; den
brann som en het fläck på min vänstra kind–—
hon ett sådant fint, kvinnligt väsen!
»Det gläder mig!»
I ett nu dansade alla träden en vild dans för
mina ögon, och jag hade en känsla af, att jag
skulle falla. Han sträckte armarne mot mig; men
med en förtviflans ansträngning höll jag mig
upprest och tvang mina läppar att le.
»Man skulle tro, att jag kom från en bättre
frukost», skämtade jag och gjorde helt om, under
det en rysning skakade hela min kropp.
Jag mötte hans blick; den var orolig —
läkarens oro för sin patient.
»Ni har gått för mycket!»
»För litet», svarade jag med en svag fläktning
af oppositionslustan inom mig.
Vi gingo tysta tillbaka. Vid doktorns villa gjorde
jag halt och sade adjö.
»Vill ni ej, att jag skall följa er.»
»Nej, tack, det vore öfverflödigt), genmälde jag,
så gladt jag förmådde.
Jag mera sprang än gick hemåt, och då jag
uppnådde min port, först då slogs grinden igen på
doktorns järnstaket. Hvilken öfverflödig omsorg för
en — patient! Han var väl rädd, att jag skulle
trilla omkull en gång till.
Julaftonen 1901, kl. 12 natten.
Under elfva dagar har jag varit i Köpenhamn,
och under tiden har min dagbok fått slumra i fred.
Men nu, nu har jag mycket att förtälja den.
Jag kunde ej stanna här, där jag var utsatt
för att möta honom hvarje dag. Jag måste bort,
bort — ut att förströ mina tankar, att öfverdöfva de
— 220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
