221 (Hvar 8 dag / Årg. 4 (1902/1903))

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 4 Januari 1903 - »Mot strömmen». Dagboksanteckningar af Th. Randal - Kronprinsparet af Sachsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

ord, hvilka natt som dag susade för mina öron:
»Hon är ett sådant fint, kvinnligt väsen.» Men det
var förgäfves. Genom gatornas buller, musikens brus,
ja, i artisternas repliker på teatrarne, jag besökte,
genom allt ljödo de pinande orden tydligare än
någonsin.

I dag kommo vi åter — min mor och jag.
Då jag kom upp på mitt rum, satte jag mig bakom
gardinen och betraktade doktorsvillan med främmande
blickar.

Det började skymma. Jag såg, huru en brasa
flammade därborta i hörnrummet, hvars gardiner
färgades gulröda af skenet. Porten öppnades. En,
två, tre figurer stego ut och gingo gången framåt.
Doktorn och hans mor kände jag igen; men den
tredje — en dam, lång och smärt — kände jag ej.

Jag tryckte min brännheta panna mot rutan och
stirrade allt hvad jag förmådde.

Doktorn ledde sin mor längs den halkiga gången,
så bjöd han äfven damen armen.

Heta tårar flöto ned för den immiga rutan, och
jag kunde ej se mer.

väggarne, ända ned i salongen, hvarest han och;
hon voro.

Jag såg honom betrakta henne stolt och lycklig,
och gång på gång stryka hennes kind. ..

»Är ni sjuk, fröken?»

Det var ju hans röst.

Jag höll på att skrika af både förtviflan och.
glädje; men jag mumlade blott:

»Nej!»

»Är ni ledsen då; ni gråter ju?» Hans röst
klingade så len; han tänkte väl på henne därnere.

»Nej!»

»Alltjämt nej. Är ni ännu ej trött på att säga
och göra emot?» Han trefvade efter min hand för att
känna mig på pulsen.

Jag tyckte mig se hans gäckande leende genom
dunklet.

»Bry er inte om mig, herr doktor. Det är bara
lite’ hufvudvärk. Ni är säkert efterlängtad därnere.»

»Det är ni också, fröken — — —»

»Nej, nej! Gå nu! Er fästmö väntar — — —»,.
det sista ordet försvann i en snyftning.

KRONPRINSPARET AF SACHSEN.

war ein alter König,
Sein Herz war schwer, sein

Haupt war grau;
Der arme alte König,

Er nahm eine junge Frau.

Es war ein schöner Page,
Blond war siin Haupt, leicht

war sein Sinn.
Er trug die seidne Schleppe

Der jungen Königin.

Kennst Du das alte Liedchen?
Es klingt so süss, es klir.gt so
trüb !

Sie mussten heide sterben.
Sie hatten sich viel zu lieb.

H. HEINE.

FREDRIK AUGUST.

Jag kastade mig ned på soffan och grät, allt hvad
jag förmådde. Det var således h o n, med det fina,
kvinnliga väsen, som var kommen till — honom.

Jag hörde, det ringde på ytterklockan, hörde
rösten, hans röst. Jag höll händerna för öronen.

Om en stund öppnade min mor dörren.

»Men min Gud, barn, är du sjuk? Hvarför
ligger du i mörkret?»

En snyftning var mitt svar.

»Gråter du ? Doktorn är därnere och vill så
gärna presentera sin — — —»

»Åh, tyst mamma! Jag tål ej, att någon talar
vid mig; jag har så ondt i mitt hufvud. Gå ned
till dem igen och säg, att jag är sjuk, att jag
sofver — — —»

»Vill du intet ha, lilla bam?»

»Nej, nej, gå bara!»

Hon gick, och jag var åter ensam. Jag
borrade ansiktet djupare ned i kudden, och så inbillade
jag mig, att jag kunde se genom soffan, golfvet och

LOUISE AN10INET1E MARIE.

»Ni gråter ju ?»

»Nej, jag gråter ej.»

»Medge nu för en enda gång, lilla
oppositions-makare, att du är ledsen och gråter, därför att du
tror, att damen därnere är min fästmö.»

Han hade lyft mitt hufvud upp från kudden
och själf placerat sig i soffan, dragande mig in till
sig, trots mitt motstånd. Trogen min gamla vai.a,
ljög jag och svarade: »Nej, nej, nej!»

»Nå ja, jag skall nog lära dig att för framtiden
icke ro mot strömmen, liten. Men följ nu med
ned och lär känna din — svägerska.»

Åh, hvad det blef ljust och lugnt inom mig,
och det fastän jag satt omsluten af »karbolherrns»
armar. Åh fy, hur har jag någonsin kunnat kalla
honom så — detta skall bli sista gången.

Innan vi gingo ned, hviskade han i mitt öra:

»Säg, att du älskar mig, liten!»

»Nej, det gör jag visst — icke!»

Mot strömmen!

Mot strömmen!

— Slut-

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/hvar8dag/4/0239.html

		Hvar 8 dag / Årg. 4 (1902/1903) / 221 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|