Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 18 Januari 1903 - Ett återseende. Af N—l - Fröken Astrid Torsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Nu följde en rad idel solskensdagar. Annie och
Nils strölvade omkring som törr — ofta voro de
ensamma, men det verkade ej tryckande, tack vare
Annies öppna hurtiga väsen, gom tog allt så
naturligt. Ack, hon hade missräknat sig på sina krafter 1
Det dröjde ej många dagar, förr än han i ett
obe-vakadt ögonblick lyckades fånga hennes ögon som
förr, och nu var Annie ohjälpligt förlorad — hon
gaf sig på nåd och onåd, och så börjades samma
ögonspråk mellan dem som för 20 år sedan.
I början var Annie så berusad, att hon ej hörde
samvetets röst, men länge dröjde det ej, innan det
lyckades bryta sig igenom. Annie började dissekera
sina känslor och funno dem visserligen kunna bestå
i själfpröfningens analys, men tröstade sig med, att
allt skulle vara slut om en vecka, och några
vän-skapsfulla blickar (härvid rodnade Annie inför sig
själf) behöfva väl icke vara någon stulen lycka.
Därvid blef det. Det skämtades och
glammades i hemmet hvarje dag. En gång yttrades det
högt, visserligen under skämt, men Annie kände det
som ett slag i ansiktet — »Ja, hade du tagit Nils,
så hade vi sluppit lämna honom ifrån oss!» Hade
det gått så långt, att de öppet vågade skämta därom?
Annie kände det som en förnedring och beslöt
undvika Nas’ blickar. Men då han följande dag mötte
henne med sitt glada »god morgon», stretade Annie
visserligen emot, men mötte sedan hans blick som
vanligt och tröstade sig med, att det var väl ingen
stulen lycka.
Dock, Annie skulle få känna sin förnedring än
djupare 1
En dag hade Nils troligen fått bref från sitt
hem i Indien, ty han gick omkring och var
ord-karg, och Annie tyckte, att han undvek henne. Hon
rent af saknade hans uppmärksamhet och såg
begärligt efter honom liksom för att fånga och tigga sig
till en blick, och till slut nickade han åt henne
halft förstulet, halft ovilligt.
Då Annie den kvällen kom upp på sitt rum och
började ransaka sitt inre, slog det henne med
häpnad, att hon ju rent af var svartsjuk på hans hustru.
Hans hustru! Därhän hade det alltså kommit!
Svartsjuk på hans hustru! Till hvilken afgrund hade
hon ej sjunkit blott genom att oförsiktigt lita på en
motståndskraft, som hon ej ägde! Fy! Hon svängde
ransakningens hårda gissel utan förbarmande öfver
sig själf. Hvad skulle hon göra? Resa kunde hon
ej så brådstörtadt utan förevändning, det skulle se
illa ut. Det gällde alltså blott att bära hufvudet
högt och hälla ut den bestämda tiden — det var
ju blott några dagar kvar. Gud ske lof, ingen
stulen lycka! därmed slutade Annie sina reflexioner,
då hon insomnade fram på natten.
Nästa morgon visade hon sig gladare än vanligt
— stärk i känslan af att ej hafva njutit af någon
stulen lycka och stålsatt mot alla frestelser i ett
harnesk af goda föresatser.
Ack, hon tänkte ej på, hvart den vägen leder,
som är stensatt med goda föresatser. Nils var sig
lik igen, men märkte genast förändringen hos Annie.
Han gaf sig ingen ro, förr än han fått det på
samma fot som förut. Han rent af »slog sig ut» för
henne, så att de andra skämtade däröfver, och, för att
ej låta märka något, började Annie skämta med,
och Nils nöjde sig tillsvidare med de smulor, Annie
denna dag offrade åt honom.
På aftonen då hon skulle uppsöka sitt sofrum,
stod Nils på ett oförklarligt sätt i hennes väg, bredde
ut armarne och infångade henne, och innan hon
visste ordet af, hade han tryckt en brinnande kyss
på hennes läppar och hviskade: »Annie, jag älskar
dig, som jag aldrig älskat någon annan!» Med ett kväfdt
skri slet Annie sig lös ur hans armar och
skyndade in på sitt rüm. Där föll hon nästan med-
vetslös ned på sängen, skakad af frossbrytningar,
under det svettpärior framprässades på hennes panna.
I detta tillstånd, fullt påklädd liggande på
sängen, fann henne Nils’ ena syster, då hon kom för
att väcka henne på morgonen. Stor bestörtning l
Annie försökte, så godt hon kunde, förklara, att hon
kännt sig hastigt illamående — troligen svimmat och
blifvit liggande så. Hennes förstörda utseende
vittnade tillräckligt om detsamma, och det beslöts, att
Annie skulle hålla sig i sängen den dagen.
Den som icke kände sig bättre till mods. var
Nils — han syntes icke mycket till på hela
dagen. Han gjorde långa promenader och frågade efter
Annies välbefinnande så lugnt som möjligt? Han
hade god tid att reflektera öfver hvad han gjort,
då ingen just bekymrade sig om honom, enär allas
intresse koncentrerade sig kring Annie.
På eftermiddagen kände hon sig betydligt bättre,
men vägrade bestämdt att lämna sitt rum. Hon
FOto. HVAR 8 DAO.
Kliché i Bengt Silfversparre.
FRÖKEN ASTRID TORSELL, som Knthie i »Gamla
Heidelberg, i hvilken roll hon f. n med framgång uppträder.
sönderbråkade sin marterade hjärna för att hitta på
en förevändning att resa hem igen, så fort det lät
sig göra, då med posten ett bref anlände. Annie
höll på att skrika högt af glädje. Nu var hon
räddad! Brefvet, som var från en väninna i Malmö,
fick gälla för ett bud från kontoret, att hennes
närvaro fordrades där, och att hon om möjligt, skulle
komma med första tåg.
Trots alla protester och utslungade förebråelser
om öfverdrifven plikttrohet, hvilka träffade Annie
som piskslag, packade hon ihop för att resa med
första tåget morgonen därpå.
Hon plikttrogen, hon, en äktenskapsbr..... Nej,
hon kunde* ej utsäga ordet. Hela natten tillbrakte
hon i feberfantasier — hon tyckte, hon satt lutad
öfver sina räkenskapsböcker på kontoret och
räknade och räknade och öfverförde från ett konto
till ett annat, men fick det aldrig att stämma, ty
där eljest debet och kredit bruka stå, läste hon.
nu — — — »stulen lycka», stulen lycka!» —
v»11 QM^.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
